Det är så lätt att luften går ur...

Mina lektioner började klockan 9 imorse. Det gick lite trögt i början, men sedan kom jag igång, och mellan 11 och 12 hade jag faktiskt riktigt flyt - (i stort sett?) alla fakta kom med, och det lät bra. (För er som inte är medvetna om det kan jag berätta att det snarare är ett undantag än en regel i en tolkstudents liv... tja, tålamod är en dygd, övning en nödvändighet.)

Dagen fortsatte med en kort lunch, ett par telefonsamtal om jobb (nej, inte tolkjobb - kom ihåg vad som fortfarande är regel!) och sedan ytterligare övning i Lärostudion. Det blir inte riktigt samma känsla att tolka för en dator som för en publik, men det ger ändå välbehövlig övning (och därmed är vi tillbaka på regler och undantag igen).

När jag insåg att jag blivit trött i huvudet och att det enda jag kunde prestera var rappakalja så bestämde jag mig för att åka hem. Ångan var ju fortfarande uppe, här skulle tvättas, städas och sorteras papper. Kanske kunde man hinna med att kolla lite vokabulär inför resten av veckan också. Det hela såg kort sagt mycket lovande ut.

Och sedan? Hm, ja, om ni koncentrerar er lite och ser lite närmare på föregående stycke så kan ni notera att ångan var uppe. Det vill säga: den är inte det längre. Faktum är att jag knappt hann innanför dörren innan den försvann. (Här skulle jag kunna dra något dåligt skämt om att det ju var tur eftersom min lägenhet är liten och dåligt ventilerad. Men det gör jag inte. Jag nämner det bara. Så behöver ni ju inte tro att jag brukar dra dåliga skämt. Även om jag brukar det.)

Och det är väl kanske därför denna post blir aningens längre än de tidigare - jag vill skjuta på faktisk fysisk aktivitet så länge som möjligt... Men jag misstänker att min frist har gått ut - dags att få något i sig, och sedan tvätta, städa och sortera papper!