Ibland är jag ett under av effektivitet

En balklänning på mindre än 50 minuter - vad sägs om det? Lördagen var, som ni vet, den dag Den stora jakten på Klänningen skulle inledas. Jag hade mörka, deprimerande fantasier om hur jag och den tappra väninna som lovat att agera följeslagerska sökte oss igenom butik efter butik, hur vi tillbringade ett par timmar i varje affär utan att hitta något, och sedan fick fortsätta jakten nästföljande vecka. Döm om min förvåning när den fjärde klänning jag provade satt som gjuten! (Ja, förutom längden då, jag är ju nu en gång inte någon jätte direkt.) Efter att ha kollat av att jag inte ville ha någon annan färg och dessutom spatserat omkring lite i min nyfunna dräkt, så slog jag till. Butiken har lovat att lägga upp den och jag ska kunna hämta ut den, inklusive en tunn chiffong-jacka och en liten silverfärgad väska, den 19e dennes. Det är alltså tre dagar innan balen. (Dvs tillräckligt med tid för att jag ska kunna sätta på mig den hemma minst hundra gånger, traska omkring i lyan lite grann, ringa en kompis för att berätta hur fin den är, och sedan fläcka ned den, allt i god tid före balen.)

Vissa kanske skulle tycka att jag var lite väl vågad som köpte mig en klänning när jag kunde hyrt en, men till saken hör att klänningen inte bara var underbar (i mitt tycke) utan även kostade lika mycket som det skulle kostat att hyra en klänning. Den var prissänkt till mindre än halva ordinarie priset - hur skulle jag kunna säga nej? (Och framför allt: varför skulle jag säga nej?!)

Ah.... Glädje, ditt namn är klänning.

I övrigt har jag den här veckan fått tillfälle att återuppta bekantskapen med en gammal kärlek: folklore. En tysk tolk och jag brukar ha realiatimmar med varandra. Vi har avverkat statsskick, parlament och politiska partier. Förra veckan tog hon upp tyska folksagor, och jag lovade göra detsamma denna vecka. Tja, svenska sagor då. Jag har gjort mitt bästa för att begränsa mina utläggningar om folktrons väsen och skillnaden mellan sagor och sägner, men jag har en känsla av att jag ändå kommer att prata på, och prata på, och prata på.... En gång etnolog med intresse för berättande, alltid etnolog med osv.

Jag tänkte härom dagen på hur fantastiskt det vore att vara en god sagoberättare. Att kunna framkalla världar som inte eller knappt existerar. Hmmm... det känns som om jag skulle kunna relatera det där till tolkning på något sätt, men jag ska nog fundera lite mer på det först.

Dagens tolkfilmtitel, genre skräck: "The Interpreter - in the interpreter's booth, everyone can hear you breathe."
Det gäller att inte få panik när man inser att minsta lilla andetag och rasp med pennan registreras av åhörarna... och felsägningar och konstiga uttryck vill jag inte ens tänka på.