Kläderna gör kvinnan?

"Kleider machen Leute" hävdade Gottfried Keller. Och knappast någon skulle väl säga emot påståendet att kläderna gör mannen. Eller kvinnan för den delen. Som etnolog vet jag att det finns en määääääääängd litteratur som berör kläder och identitet. Sociologerna har dragit sitt strå till stacken, genusvetenskapen likaså och... ja, en massa andra också. Det handlar om att framhäva och att dölja. Att spela en viss roll men inte en annan. Och så vidare och så vidare.

Just nu handlar det för min del om en middag. Ett av de eminenta litterära sällskap jag har den stora lyckan att få vara medlem i ska ha årsmöte. I en studentstad nära dig, som det skulle kunna heta. Och så står man där igen. Vid garderoben. Med en galge i ena handen, tre i den andra och en hög med sjalar, scarves och gud vet allt framför sig. Och även om man som etnolog kan le i mjugg åt sig själv och sin egen klädbeslutsångest när man väl hittat det som kan passa, så är det liksom bara inte roligt när man står mitt i den röra som är min klädkammare. (Ja, jag ska gå till pappersinsamlingen. Jag ska. Bara inte just nu. Och jo, de där tomkartongerna skulle passa bättre på återvinningsstationen än bland skorna. Jo, det finns faktiskt skor därunder. Jag lovar. Jag har själv ställt in dem där. Fast det var ett tag sedan.) Ni förstår hur det står till, förmodar jag.

Mitt i rotandet lyckades jag dock hitta - hör och häpna - en aftonklänning! En enkel sådan, helt i svart, men med lite färg upptill så kanske det går hem. Och dessutom hade jag en röd med en trevlig skärning i urringningen, som jag inte haft på evigheter! Återstår alltså bara att välja, och sedan en kort men mödosam process för att gräva fram ett par passande skodon till den utvalda. Och sedan ska jag le i mjugg. Jag lovar.

Mitt i allt det där letandet och svettandet och funderandet tänkte jag på en middag jag var på för inte alltför längesedan. En lite annorlunda tillställning där var och en skulle hålla ett hyllningstal - till sig själv! Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker ofta det finns för lite av den varan. (Jag syftar då inte på den självgoda formen, där man insinuerar att alla andra är värdelösa, utan på en annan variant där man helt enkelt säger att "jag kan det här, jag är bra på det".) Och jag undrar - i vilken grad kan jag lura/övertyga mig själv om att jag är en viss slags person, bara jag har rätt kläder på mig? Det är nog dags att ta upp Keller igen.