Tillbaka från Oz - minnesbilder från Genèveresan

Det är annorlunda redan på Arlanda. Jag tycks vara den enda i jeans. Måndagmorgnar är det tydligen kostym och dräkt som gäller, på 07.15-flyget till Genève.

Att flyga över Alperna är fantastiskt - så vackert! Molnen ligger tjocka under oss. Så vita och kompakta att de ser ut som snö och is, som om vi flög över ett snölandskap och faktiskt såg hela bergen, inte bara topparna av dem. Piloten får gira rejält för att föra ner oss på lägre höjd, så vi flyger i cirkel. Planet ligger nästan på sidan tycks det mig, som om vi behövde skära oss igenom molnmattan med ena vingen.

Vi flyger genom molnen en bra stund, och så plötsligt - staden ligger under oss!

Flygplatsen ligger i utkanten av staden, och med tåget är man snabbt inne i Genève. Den distinkta kostymtendens som anades på planet mildras på intet vis. Det känns som Londons bankkvarter vid lunchtid - fast i hela staden. Det enda område som verkar "fredat" är universitetet. Här är det jeans och tröja som är kodorden.

Franskan är rostig. Oerhört rostig. Killen med nummerlapparna vidhåller att jag måste registrera mig vid Office cantonal, och få en stämpel på mitt papper. Får sällskap dit med en tysk tjej som drabbats av samma öde.

Har uppenbarligen lyckats värma upp franskan mentalt tills vi är framme vid Office cantonal. Eftersom jag ska bo kvar i Sverige och läsa på distans så... kan jag inte registrera mig eller få någon stämpel. Registreringen på universitetet stängde för ett bra tag sedan. Tack och lov att jag räknat med tisdagen som reservdag.

Jag och Irina, som jag träffat på Office cantonal, bestämmer oss för att äta lunch på piren vid Genèvesjön. Vi kan ändå inte göra något mer åt formaliteterna den dagen. Det blir varm rotfruktssoppa - perfekt i det kyliga och mulna vädret. Uteserveringen är fortfarande servering ute, men med bord i ett uterum med vedkamin. "Mysigt" är det ord som direkt infinner sig.

Tacka vet jag vänner! Och vänners vänner! Jag drar mig tillbaka till det vardagsrum som tillhör en vän till en vän och får sova några timmar på eftermiddagen. Så roligt är det inte att gå upp klockan 3 på morgonen. På kvällen tas jag med på en promenad genom Genèves gamla stad, och sedan vidare till en marockansk restaurang. Genève är vackert om natten. Ljusen på balustrader, vatten och kyrktorn gör staden magisk.

Tisdag morgon: uppdraget återupptas. Städer känns trevligare när man är mätt och utvilad. Och idag lyckas det! Lite om och men, men jag blir registrerad! Och hela proceduren är förvånansvärt smärtfri. Vänliga människor (med tillräcklig fantasi för att förstå vad jag försöker säga, och som delvis kan hjälpa till med engelska) är en gudagåva.

Registrering klar, årsavgiften inbetald - jag kan njuta av att vara i Genève. Strosar tillbaka genom staden, gamla staden i dagsljus, den park som tidigare var den botaniska trädgården, till Le Didon, ett kafé i närheten av universitetet. Rummet är vackert, ljust med varma färger. Diskret sveps vi in i klassisk musik från högtalarna. Kypare i "uniform" - vit skjorta, svart väst och svarta byxor, långt vitt förläde. Kaffe och tarte aux pommes. Tilltalad madame. Oerhört vuxet. Det känns som om jag förirrat mig in i en film, eller kanske en tavla. Stämningen på kafét. De två unga studentskorna som sitter och röker och driker coca-cola till höger om mig, de två äldre finklädda damerna snett bakom. I hörnet blir en jazzmusiker intervjuad av två journalister. Han sitter med ryggen mot rummet, och jag ser bara hans halvlånga ljusbruna hår. Tycker mig höra något om "Swedish" och försöker fånga upp tillräckligt mycket av samtalet för att höra om hans engelska verkar ha svensk brytning. Kanske. Helheten känns surrealistisk. Mitt i allt detta jag. Mitt i rummet, och höjer jag blicken ser jag parkens höga staket.

På vägen från kafét går jag in i en musikbutik - böcker, konst och noter. Hittar ett nothäfte med diverse stycken, utgivet 1914 i Leipzig, engelsk eller amerikansk firma.

Ännu en vandring genom staden får sluta vid järnvägsstationen. Jag har fått höra att man mycket väl kan promenera ut till flygplatsen, men jag föredrar tåget denna gång. Den tid som blir över på flygplatsen passar jag på att läsa på diverse nödvändiga saker innan nöjesläsningen får ta vid. En äldre kvinna talar med mig. Behöver pengar till utlandssamtal. Är professor i Paris. Kan allt detta stämma? Hon får lite av mina växelpengar - samvetet dövat.

På flyget tillbaka har kostymer och dräkter minskat till antalet. De flesta är väl på väg till ledighet. Hem till familjen? På sidan av planet står "Scandinavian Commuter". Och det är väl det de flesta resenärerna där är. Pendlare. När vi stiger i luften tar vi oss återigenom molnen. Lämnar Oz bakom oss.