Vackrare rader om sömnlöshet

Var rätt trött så där lagom vid 10 - och har ännu inte kunnat somna. Tänkte därför dela med mig av en sonett som berör just sömn, sömn och drömmar och sådana där envisa ensliga tankar som inte vill släppa, just när man ska sova.

Sonett IX av Louise Labé skrevs vid mitten av 1500-talet. (Redan då hade man uppenbarligen svårt att sova.) Den version jag härmed sprider är översatt av Rainer Maria Rilke, vars egna verk är en av mina stora kärlekar i livet. (Som en av mina docenter en gång sa: när man tycker att tyska är ett hårt språk, som bara handlar om grammatik - då ska man läsa Rilke.)

Sonett IX

Gleich wenn ich endlich abends so weit bin,
dass ich im weichen Bett des Ruhns beginne,
zieht sich der arme Antrieb meiner Sinne
aus mir zurück und mündet zu dir hin.

Dann glaub ich an der Zartheit meiner Brüste
das, was ich begehre, anzuhalten,
und s o begehre, dass mir ist, als müsste
mein Schrein danach, wo es entsteht, mich spalten.

O Schlaf, der nachgibt, Nacht für mich gemeinte,
innige Stillung, glückliche Genüge,
halt vor für alle meiner Nächte Traum.

Ist für das immer wieder mir Verneinte
in dieser voller Wirklichkeit nicht Raum,
so lass es mir gehören in der Lüge.

Önskar er alla en god nattsömn och lyckliga drömmar.