"Downsize me", som de säger på TV...

(För den med ont om tid och kort tålamod rekommenderas ett raskt scrollande ner till inläggets sista mening. De säger liksom allt.)

För dem av er som inte visste om det, så är man på brittiska BBC1 besatt av ett fåtal områden: mat, antikviteter/auktioner/loppmarknader, och bostäder. Matprogrammen är, tja, matprogram. Förutom Master Chef, som är lite som Idol fast för folk som gillar att laga mat. Och antikvitets-etc.-programmen handlar t ex om att experter hjälper en att leta fram saker i hemmet som kan säljas på loppmarknad, att experter åker med olika tävlande utomlands för att köpa saker att sälja i England, att experter åker med tävlande till en viss brittisk stad för att köpa saker att sälja på auktion, att experter... ja, ni förstår poängen.

Bland bostadsprogrammen - där vi kan hitta människor som får hjälp med att hitta ett nytt hus, människor som får hjälp att hitta ett hus på landsbygden, människor som får hjälp att hitta ett hus i utlandet (allt detta i olika programserier, märk väl) - där finner vi även en program som handlar om att "downsiza". Skära ner på budget och bostadsyta, det är det det handlar om.

Och eftersom jag ju inte är den som är den, utan alltid hakar på alla trender och är fantastiskt modern i alla lägen - i alla fall kan det verka så vid middagar där de flesta närvarande dyker upp i 1800-talsstass (sorgligt men sant - äger själv ingen sådan än så länge) - så har jag också gett mig in på nedskärningsspåret.

Ja, jag får väl medge att det faktum att jag är utomlands för det mesta, att jag är singel, och att mitt Stockholmshem är en lägenhet på 3 rum-och-kök också har bidragit till det hela.

Hur som helst har hela karusellen med att leta bostadsbyten satt igång. De som känner mig närmare vet att jag kan bli besatt av diverse saker. Denna gång blev det bostadsbytarsajter. Och av dem finns det en hel del. Jag hade annons inne på 4 av dem tills för bara ett par dagar sedan, när annonstiderna började gå ut. Och man måste ju hålla koll på vad som händer på dem. Rätt ofta. Bara för att vara säker. Ganska ofta. Typ var 15e minut. Eller var 5e. Om man nu ändå sitter vid datorn. Och jag är ytterst tacksam mot mina väninnor som stått ut med mitt tjat om diverse objekt, möjliga byten och urvalskriterier och hela konkarongen.

(Är det förresten någon mer än jag som använder ordet "konkarongen" numera? Tror inte jag hört det användas sedan jag var liten, så jag känner mig lite dinosaurieaktig när jag säger det. Nåja, dinosaurierna var säkert också charmiga. På sitt sätt. Precis som jag. Fast jag kanske är lite charmigare än dem. Hoppas jag. Om man inte är paleontolog förstås. Också ett ord som säkert är mer känt numera, efter Ross insats i TV-serien "Vänner".)

Numera har det lugnat ner sig betydligt. Och det börjar närma sig att ta sig hem till Stockholm och gå på visningar. Och ha visningar. Och jag kan knappt beskriva hur nervös jag blir av det. Att hålla en visning, alltså. Med tanke på att jag jobbat i butik sedan 16 års ålder, och hjälpt till med torghandel innan dess, så tycker man att försäljarsnacket borde sitta som en smäck. Men när det gäller egna grejer tycks det inte vara fallet. (Tolken har en utmärkt post om detta fenomen.) Istället blir det mest ursäkter, förklaringar, och onödig information om sådant som egentligen inte alls är besvärligt, men jag ändå tycker att man bör känna till. Och så glömmer jag det där om att man kan promenera ner till strand och badbrygga (underbart!), att motionsspår och friluftsområde är alldeles intill (tja, motion blev det ju inte så mycket av), och att det är himla smidigt med butikerna och närheten till tunnelbanan. Så det är nervöst.

Dessutom kan jag börja fundera, och fundera, och fundera (jo, det är lite Professor Balthasar-syndrom över mig faktiskt) över hur jag ska göra med själva flytten. För först måste jag rensa bland mina grejer, om jag nu ska få plats i en liten lägenhet. Och sedan skulle jag ju vilja packa. Så då skulle jag kunna köpa eller hyra flyttlådor i förväg. (Detta upptäckte jag idag.) Men sedan var det ju det där med flyttfirma. Nog för att jag har vänner, men de är liksom utspridda. Och sällan lediga samma dag. Och om jag nu kommer hem bara några dagar för själva flytten så blir det ju ännu värre. Och...

Ja, jag tror ni förstår. Summan av kardemumman, nu när ni tagit er igenom detta långa inlägg, är följande:

Är det någon som kan tipsa om någon bra flyttfirma i Stockholmsregionen?