Hur var det nu med sten i glashus?

Då och då brukar jag berätta en lustig historia. Nej, inte en "rolig" historia. En "lustig" historia. Den är nämligen alldeles sann. När jag pluggade på Mälardalens högskola var jag kompis med ett helt gäng utbytesstudenter. De flesta (om inte alla) av dessa pluggade skandinavistik. Och som en del av en kulturkunskapskurs fick de titta på svensk film. En av dessa var Bröderna Lejonhjärta.

I diskussionen efter filmen fäller B., en av mina kompisar, följande kommentar: filmen är helt orealistisk, och nämner Katla (draken, som ni kanske minns). Som uppvuxen med dessa Bröder på tv kan jag tänka mig orsaken. Vad kan man säga annat än att specialeffekterna var... tja, som de var på den tiden. Och säga vad man vill om den underbara historien, men den där drakfiguren som fick mig att gömma huvudet under filten när jag var liten, den har liksom inte samma läskiga inverkan längre. Så jag visste vad hon syftade på. Trodde jag.

Nästa kommentar var nämligen: "Alla vet ju att drakar kan flyga."

Tja. Därmed har vi kunnat bekräfta huvudregeln för Fantasy-litteratur (och alla andra historier med för den delen): det kan vara otroliga historier, men de ska verka realistiska med tanke på den värld de utspelar sig i.

Häromveckan stod jag upp under en busstur. Hade slängt upp ryggsäcken på en bagagehylla framför mig och häll i ett av handtagen på den. Försökte se så där nonchalant smidig ut, som man gärna skulle vilja vara TROTS att man helt enkelt febrilt försöker hålla sig på fötterna under alla svängar, inbromsningar och starter. Fantasin sätter in: Det är ju trots allt morgon, och vi vet ju alla att Freja for med sin vagn på morgonen. Visserligen startade hon nog tidigare, och hon for till solnedgången (det var ju själva poängen, om jag nu inte blandar ihop henne med andra gudar), men i alla fall. Dessutom tänker jag så fort jag jämför mig, och min kamp med att hålla mig upprätt, med Freja och hennes färd att "hon hade nog lite mera svikt i knäna".

Kanske dags att sluta skratta åt drakhistorien...