När blir man egentligen vuxen?

I helgen kände jag mig så fantastiskt... vuxen. Jag hade lovat att hälsa på hemma i Västerås i lördags, och satte mig på tåget. Som sällskap hade jag min bärbara dator, och det teveprogram som jag skulle undertexta. (Jovisst, jovisst, jag har många strängar på min lyra, som man sägar.) Egentligen är det så att jag valde att tillbringa en stor del av fredagen med att träffa kompisar och springa ärenden, men ändå känns detta arbetspass under lördagen - och på tåget till och med - så oerhört vuxet. Och man undrar ju varför.

Rent logiskt så är jg ju faktiskt vuxen. Jag har försörjt mig själv i åtminstone några år nu, bor alldeles själv i min alldeles egna lägenhet, har ETT EGET FÖRETAG (tack, tack, ni kan sluat med de beundrande utropen nu) och jobbar till och med på helger, uppenbarligen.

Då kan man ju fråga sig: vad är skillnaden mellan att jobba på helgen (vilket känns vuxet) mot att plugga på helgen (vilket inte känns vuxet), och varför skulle det över huvud taget vara vuxet, alternativt positivt (vilket jag i det här fallet räknar epitetet "vuxet" som)?

Jag menar, om man inte lyckas planera sin tid så att man är ledig på helgen - är det riktigt vuxet då? Å andra sidan - är det kanske valfriheten som är "vuxenhet" (dvs jag väljer att umgås med vänner på fredagen och måste därför jobba under helgen)? Det går ju faktiskt inte att bortse ifrån att väldigt många vuxna måste jobba helg. (Tro mig, de var mina arbetskamrater medan jag jobbade extra under studidetiden.)

Och varför blir det förresten viktigt om man känner sig vuxen eller inte? Var går gränsen? Jag kände mig inte vuxen när jag jobbade helg osm student, men som egenföretagare känner jag mig oerhört vuxen när jag gör det...

Oj. Jag känner att etnologen inom mig vaknar till liv igen!
(En av våra lärare sa en gång att när man väl börjat se på saker ur ett etnologiskt perspektiv så slutar man aldrig. Så sant, så sant...)