Min lilla värld av blommor

fredag, mars 24, 2006

Vi har haft besök!

Våren var här! Komplett med underbart solsken, kvittrande fåglar och toppmöte.

Igår när jag gick till jobbet var jag först lite fundersam över alla poliser, avspärrade gator och varianter av spanska ryttare som var utspridda längs min väg. Innan det klarnade vad det var som pågick.

Idag tycks dock i alla fall våren ha gett sig av. Regn på fönstret imorse. Dock ska sägas att jag gillar regn mot fönsterrutan de dagar jag inte behöver ge mig iväg ut någonstans. Det är en alldeles utmärkt ursäkt att stanna i en varm och gosig säng, och bara njuta av ljudet - och känslan av att inte behöva bli genomblöt...

söndag, mars 12, 2006

Drömmarnas stad

Middagstid är praktiskt. Butiker och caféer är öppna, man kan få en massa uträttat, och är det vackert väder kan man sitta och låte solljuset smeka huden varm.

Men det är sena kvällar och tidiga morgnar som stadens hemliga liv inleds. På kvällarna är det längtan som styr. Längtan efter vänner, efter kärlek, efter lycka. Trots den relativa kylan är gatan full av människor, på väg till... vem vet? Kanske en varm säng eller tv-soffa. Eller en rökig bar och kompisgänget. Eller kanske på jakt efter något ogripbart, något att döva längtan, något att mätta längtan, något som kan finnas kanske bakom nästa hörn om man bara når dit, kommer dit, ser glad ut, ser intressant ut, kan tala med människor, stöter ihop med människor, med rätt människor.

Tidiga morgnar är det annorlunda. Då är hoppet inte febrigt, hopplöst trevande. Det är starkt och livaktigt. Med dagsljuset kommer livsviljan åter, vardagsstyrkan, förtröstan på vad som kan göras. Praktiska göromål uträttas runt omkring en när sopkorgar töms, lastbilar körs fram och bussar åker förbi. I de fordon som kvällen innan fraktade sorgsna och hoppfulla färdas nu människor med bestämda mål. Arbete, skola...

Men det är innan alla människorna kommit ut. Medan fåglarna regerar i staden, och gräset har sin morgonandakt. Det är då man kan höra staden viska. Om hoppet och livet. Om styrka att leva en dag till.

Om natten skriker stadens hjärta. På morgonen sjunger det.

torsdag, mars 09, 2006

Ack ljuva ungdomstid - du musiken och sångernas vår.

Är det någon mer som minns "Ebba och Didrik"? I min årskull tror jag det var få som inte såg den. Häromdagen försåg den mig dessutom med en liten melodi att nynna på. Den låt som jag fick på hjärnan var Didriks egen komposition, hans hyllning till den kvinna han älskade - minns ni den?

Texten till den lyder som följer:
"I love you, I love you, I love you, I love you" Och så vidare....

Kanske fanns det mera text som jag bara inte kommer ihåg, men detta var det jag tvångsmässigt upprepade för mig själv. Inte så mycket varation kanske. Men, ärligt talat: är det inte de tre orden en hel massa låtar kan komprimeras till?

I love you, I love you, I ... nej, förlåt. Jag ska sluta. Jag lovar.

fredag, mars 03, 2006

Jag och kollektivtrafiken

Låter nästan som en slogan för SL, eller hur? Jag kan nästan se annonserna för deras nästa kampanj/tävling för mig, införda i Metro och City. "Jag och kollektivtrafiken - bidrag på max 500 ord, etc etc" Och stjäl de idén från mig så vet ni var de egentligen fått den ifrån.

Den belgiska (eller snarare brysselska - någon annan har jag ju inte erfarenhet av) kollektivtrafiken är inte heller så pjåkig. Det går att välja på buss, spårvagn och tunnelbana. Och egentligen är de också väldigt lättanvända. Egentligen. Om man nu inte heter Erika och ska åka ut till universitetet.

Om vi säger så här: det finns olika sätt att bege sig ut på promenad. Ett som kan nämnas är det kanske vanligaste: "jag tror jag ska ta en promenad". Och så gör man det. Tanke och handling är ett, så att säga.

Så finns det en annan variant: man är ute i ett ärende, men passar på att ta en promenad för att det ändå är så fint väder och man är ju ändå ute. Ett infall, liksom.

Och så finns det ett tredje sätt (ja, det finns säkert fler, men vi stannar vid nummer tre idag): man tar fel spårvagn, åker till ändhållplatsen innan man begripit detta och tycker det är pinsamt att kliva på exakt samma spårvagn med samme förare (som så snällt väntade på en när man sprang för att hinna med) för att åka tillbaka samma sträcka.

Och så traskar man iväg, för att förhoppningsvis hitta en tunnelbanestation eller en busshållplats. Och då Bryssel inte är så stort trots allt, och man kanske dessutom har lite tur, så befinner man sig relativt snabbt (15 minuter, kanske lite längre) vid stadsdelens centrum, varifrån det går en busslinje med hållplatser på listan som man känner igen. Och man vet att de även innefattar tunnelbanestationer. Räddningen är nära!

Så man kliver på bussen, får se lite av Bryssel man aldrig sett förut (och förmodligen inte kommer att anstränga sig för att se igen - så fascinerande är inte bostadsområdena ens här) och eftersom man sitter bakvänd kan man lugnt sitta kvar och titta medan.... den hållplats där man kunde bytt till den spårvagn man egentligen skulle med försvinner bakom bussen. Liksom den där tunnelbanestationen man ju känner igen men inte la märke till på listan.... Liksom Europaparlamentet, som jag brukar promenera hem ifrån... tills man slutligen befinner sig på bussens ändhållplats och kan ta en kort promenad till tunnelbanestationen Bourse, varifrån man faktiskt kan åka hem igen.

Nå, det fascinerande med denna lilla historia (i så måtto detta över huvud taget är fascinerande) är att jag i övrigt tar mig fram mycket tillfredsställande med Bryssels kollektivtrafik. Jag vet ju vart jag ska, och vet var jag ska kliva av. Och det finns dessutom bara två tunnelbanelinjer, må vara att de delar på sig så att ändstationerna är fler. Men just till universitetet är det som förgjort. Det jag brukar lyckas med är att kliva på tunnelbanan som går åt fel håll. Men jag har provat andra varianter också - valt ett tåg på rätt huvudlinje, men med fel ändstation, klivit av på fel hållplats för spårvagnen för att jag inte såg hur långt vi kommit (eller hur kort, just vid det tillfället) med mera. Jag brukar dock lyckas begränsa mig till att åka fel i ena riktningen - även om jag ser till att variera vilken riktning det är. Just promenaddagen inledde jag dock med att ta tunnelbanan mot fel ändhållplats, för att på hemvägen göra ovan beskrivna manöver.
Restid hem: 1,5h mot en halvtimme i vanliga fall.

Nåja, något ska man ju lägga tiden på. Och jag fick ju motion.