Vi är alla mänskliga

Ibland hör man musik som går rakt in i hjärtat på en. För flera år sedan hörde jag en låt som spelades i en dokumentär som rörde striderna i Nordirland. Och det kändes som om den läste i hjärtat på mig. "Broken Things" heter den, och jag vågar påstå att den speglar något vi alla känner ibland: en vilja att bryta sig ut ur skalet och röra vid och bli berörd av någon annan, men även den rädsla och smärta det kan innebära att leva.

Jag tror jag ska låta texten tala för sig själv - det var ju trots allt länge sedan jag tog upp litteratur på det sättet, och det är väl dags att återuppta den traditionen:

Broken Things (Julie Miller)

You can have my heart
Though it isn't new
It's been used and broken
And only comes in blue
It's been down a long road
And it got dirty on the way
If I give it to you will you make it clean
And wash the shame away

You can have my heart
If you don't mind broken things
You can have my life if you don't mind these tears
Well I heard that you make old things new
So I give these pieces all to you
If you want it you can have my heart

So beyond repair
Nothing I could do
I tried to fix it myself
But it was only worse when I got through
Then you walked into my darkness
And you speak words so sweet
And you hold me like a child
Till my frozen tears fall at your feet