Sista dagen i Oz? Femte Genève-resan

De senaste dagarna har jag mest fokuserat på att inte hyperventilera.

I torsdags var det nämligen dags. Det tvååriga magisterprogrammet (DEA) i tolkningsforskning vid Genèves universitet hade nått sitt slut. Vad innebär det? Opponering. En halvtimmas power point presentation av min uppsats (hållen av mig), och sedan ytterligare trettio minuter för juryn (bestående av mina handledare) samt eventuella hågade ur publiken att ställa frågor.

Flygresan till Genève var än en gång som att träda in i en annan värld. Kostymerna är jag numera van vid, och resesällskapet var ganska blandat. Men uppe bland molnen, en mörk kväll, så var det ett tag som de bilder man ser, tagna med undervattenskamera. Ljuset som blinkade på vingen lyste bara upp tillräckligt för att man skulle få känslan av ett böljande ogenomträngligt hav. Och så passande att de flesta ljusen kring landningsbanan var blå, och att det regnade i Genève när vi landade.

Kontentan av opponeringen var att det gick över förväntan, och jag blev dessutom utbjuden på lunch för att fira efteråt. Mycket bättre än så blir det sannerligen inte.

Efter en promenad i staden var jag på eftermiddagen helt slut, mitt kvällsflyg blev sedan försenat, och det var en mycket trött student som anlände i Bryssel vid halv 11 på kvällen.

Nu återstår bara att förstå att det verkligen är klart.

Jag vet vad jag borde göra - och jag vet vad jag gör. Tror jag.

Tanken var att hela helgen skulle användas till opponeringsförberedelser. Men två vänner bor hos mig över helgen, eftersom de ska på bröllop i dag och inte själva bor i Bryssel. Och så ville jag ut och träffa folk, och presentera mina vänner för mina vänner. Om ni förstår vad jag menar. Och strax före åtta i morse började sophämtarna väsnas utanför. Och jag kunde inte somna om.

Strax efter två åkte vännerna iväg till bröllopet. Som upplagt för studiero, alltså. Om nu inte en kompis hade skickat länken till Facebook, och jag blivit mer road av det. Och av att titta lite på min dvd med Diana Krall. Och att kolla om de fina nya skorna som visade sig vara på tok för stora när mina fötter inte var svullna efter en dags promenerande, och jag inte kunde lämna igen eftersom det var så dags när jag väl upptäckte det (och jag förresten redan gått hemifrån, och fick hasta tillbaka upp och byta, i förhoppningen om att grannen tvärsöver och hans bekanta som satt ute och njöt av väder och samtal inte såg hur skorna höll på att trilla av för varje steg jag tog - inte för att det är så kinkigt, men lite värdighet vill man ju ändå försöka bevara) - om dessa skor kanske skulle passa nu när jag köpt självhäftande kuddar till hälen på dem, plus de sulor jag tycktes behöva redan när jag provade skorna i affären... Tja, och så måste man ju uppdatera sin blogg, förstås.

Man måste ju prioritera här i livet. Eller hur var det?

Som min vän australiensaren sa...

...jag kommer tillbaka. (Fräckt stulet ur Galenskaparns gamla tv-serie. Tricket är att programledaren håller upp en bumerang när han säger det.)

Tillbaka från en månads semester hos Moder Svea. Nästa vecka opponering på uppsatsen. Och en del annat.


HJÄLP! Hur försvann egentligen den där underbara semesterkänslan så snabbt?