Min lilla värld av blommor

fredag, augusti 31, 2007

Sista dagen i Oz? Femte Genève-resan

De senaste dagarna har jag mest fokuserat på att inte hyperventilera.

I torsdags var det nämligen dags. Det tvååriga magisterprogrammet (DEA) i tolkningsforskning vid Genèves universitet hade nått sitt slut. Vad innebär det? Opponering. En halvtimmas power point presentation av min uppsats (hållen av mig), och sedan ytterligare trettio minuter för juryn (bestående av mina handledare) samt eventuella hågade ur publiken att ställa frågor.

Flygresan till Genève var än en gång som att träda in i en annan värld. Kostymerna är jag numera van vid, och resesällskapet var ganska blandat. Men uppe bland molnen, en mörk kväll, så var det ett tag som de bilder man ser, tagna med undervattenskamera. Ljuset som blinkade på vingen lyste bara upp tillräckligt för att man skulle få känslan av ett böljande ogenomträngligt hav. Och så passande att de flesta ljusen kring landningsbanan var blå, och att det regnade i Genève när vi landade.

Kontentan av opponeringen var att det gick över förväntan, och jag blev dessutom utbjuden på lunch för att fira efteråt. Mycket bättre än så blir det sannerligen inte.

Efter en promenad i staden var jag på eftermiddagen helt slut, mitt kvällsflyg blev sedan försenat, och det var en mycket trött student som anlände i Bryssel vid halv 11 på kvällen.

Nu återstår bara att förstå att det verkligen är klart.

Etiketter:

lördag, augusti 25, 2007

Som min vän australiensaren sa...

...jag kommer tillbaka. (Fräckt stulet ur Galenskaparns gamla tv-serie. Tricket är att programledaren håller upp en bumerang när han säger det.)

Tillbaka från en månads semester hos Moder Svea. Nästa vecka opponering på uppsatsen. Och en del annat.


HJÄLP! Hur försvann egentligen den där underbara semesterkänslan så snabbt?

Etiketter: ,

lördag, februari 24, 2007

Med risk för att låta som en gammal tant

I Stockholms tunnelbana sitter det affischer med reklam för olika gymnasieutbildningar. Nu får man ju välja själv helt och hållet, skolorna får pengar per student och jag vet inte vad.

På en affisch lyder reklamtexten "Här gör alla sitt bästa".

Det tar ett tag innan jag reagerar. Min första tanke är: "ja, det är ju bra."

Min andra: "skrämmande."

När man väl har valt att gå på gymnasiet, och till och med valt inriktning själv, ska man då inte göra sitt bästa? Å andra sidan vet jag att verkligheten inte ser ut på det sättet. Ibland vill jag ruska om den berömda "dagens ungdom" och säga till dem att det trots allt är ett privilegium att få en högre utbildning, dessutom gratis! Berätta om alla de barn, även i i-länderna, som har svårt att få utbildning för att familjens pengar inte räcker till skolmateriel. Jag kan berätta om min släkting i USA, i 20-årsåldern, som skulle vilja läsa på universitetet men helt enkelt inte har råd med den utbildning han skulle vilja ha. Han jobbar nu, och drömmer om att spara ihop till högre studier.

Men vem skulle lyssna? Och även om de lyssnar, skulle de bry sig? Utbildning som en rättighet, det stödjer jag. Men man ska också uppskatta att man har den rätten. Precis som man ska uppskatta det faktum att vi har demokrati, att man kan rösta, att man kan... inte vet jag.

Och jag får väl erkänna att jag känner mig som en gammal tant när jag beklagar mig över situationen. "I min ungdom visste man minsann..." Ja, jisses ja.

Etiketter: