Männen i mitt liv

"Föremålen växlar, men kärleken består" brukar man säga. Vara hur det vill med den saken, några fixstjärnor finns i alla fall på min himmel.

Pappa - vilken god dotter kan säga något annat? Och så har jag också en osedvanligt snäll pater.
Elias - min lille gos, även systerson kallad. Och jag misstänker att han numera vanligtvis är lite för busig för gos. Längtar till sista hälften av december, då jag hoppas få mer fritid och därmed tid att åka och hälsa på familjen!

Och så min tröst och mitt stöd sedan tredje eller fjärde klass: Sherlock Holmes. Senast ikväll har han och Dr. Watson, MD, hjälpt mig igenom en långtråkig pappersprocess som handlade om att skriva ut olika hemuppgifter jag gjort under hösten. Halvt ångestframkallande eftersom jag dessutom alltid är rädd för att upptäcka att jag glömt att göra något varje gång jag går in på webportalen. (Är jag egentligen rädd för att glömma något, eller för stressen som uppstår när jag märker att jag glömt det...? Det är i alla fall en oslagbar panikframkallande kombination.) Det lilla jag glömt idag kunde jag åtminstone komplettera lite kvickt, även om resultatet säkert inte blev så genomtänkt som vår lärare hoppats på. Mycket lugnande med en SH-dvd i bakgrunden.

(Måndag morgon bär det av till Genève på en vecka. Jag kommer att träffa lärare och kurskamrater för första gången, och lite nervöst är det faktiskt. Men jag tror att det kan bli trevligt också. Det är ju det där med att försöka verka intelligent också, samtidigt som man tvingas erkänna att man inte förstår hälften av de texter vi jobbar med just nu. Någon som har en extra hjärna att låna ut?)

Nåja, för att avsluta denna post i kärlekens tecken, här ett citat ur "Kassandra" av Christa Wolf:
"Wir sagten uns kaum mehr als unsere Namen. Ein schöneres Liebesgedicht hatte ich nie gehört."

Föremålen må försvinna, men hoppet består. Länge leve hoppet!