Kommunikation

Dags igen - nästa uppgift för Genève! Eller snarare - nästa uppgift som har fått paniklampa röd att lysa på sitt hemtama, invanda sätt. Efter en vecka med relativ själsfrid insåg jag i fredags vad jag skulle hinna med på veckorna som är kvar tills de första seminarierna i början av december - och det var mycket. Och stressen blev inte bättre av att jag redan var både trött och mitt i en hormonstorm. Man blir liksom inte gladare av det.

Idag, ett antal koppar kaffe och en del sömn senare känns allting betydligt bättre. Dessutom har vår lärare lagt till ett kapitel som vi måste läsa för inlämningsuppgiften. Det senare kanske inte låter som någon god nyhet, men kapitlet ifråga är inte helt okänt, det är inte ens svårläst. Och vi fick extra dagar på oss. Hela veckan är visserligen proppad med inlämningsuppgifter, men ändå! Jag behöver inte sitta till midnatt för att, rent symbolmässigt, lämna in mitt alster på rätt sida datumgränsen. De som känner mig vet att jag är mer morgon- än kvällsmänniska, och att den nya situationen därför är helt i min smak.

På jobbet blev jag för övrigt även uppiggad av en svordom. Det är inte det normala. Svordomar är ingenting jag själv brukar använda, men jag brukar oftast inte reagera på dem heller. Denna gång var det dock en äldre kvinna, liten och rund, mycket godmodig och vänlig, som kommenterade ett kort i butiken: "'Jag önskar det alltid vore sommar.' Äh det vete fan."
Jag antar att det var det oväntade i att det kom från just henne som fick mig att alldeles mysa på insidan. Kom sedan och säg att språkbruk inte är något som är värt att uppmärksamma!