Hur kunde jag någonsin glömma honom?

Jacob Hellman.

Behöver jag säga mer? Har "På spåret" på tv i bakgrunden medan jag sitter och kämpar med de här jäkla uppgifterna till ETI som bara inte vill sig. Det är inte utan att man känner sig ensam och isolerad, och faktiskt lite ledsen över allt det där som inte vill sig i tillvaron, hur bra resten än artar sig. Just uppgifterna blev den där välbekanta lilla droppen.

Och så kommer han där. Ja, inte just han, men hans musik. Och det var som att öppna en dörr jag inte mindes fanns. Efter att ha dansat runt i vardagsrummet till "Hon har ett sätt", och naturligtvis jublande sjungit med i refrängen (fattas bara annat!) så känns allt lite lättare. Särskilt sedan jag hittat en internetsida där det finns små snuttar från Hellmans låtar. Och jag lovar mig själv att jag ska hitta skivan - allt för min egen hälsa och välfärds skull.

Jacob - du är fantastisk. Du är en av dem som får mig att må riktigt bra, i äkta "nu drar jag på mig den röda klänningen och går ut och dansar på gatan"-stil. Stort, stort tack.