Det där med compact living

Flytten över, alla flyttkartonger borta, tavlor och vägglampetter på väggarna. Tycker det har gått väldigt bra. Och med tanke på att jag gick från 68 till 26 kvadrat tycker jag ändå att jag lyckats skära ned rätt bra på mina grejer, dock utan att gå till överdrift.

Det är i alla fall vad jag intalar mig. En kompis kom och inspekterade igår. "Fint", sa han. "Du har hunnit med väldigt mycket på väldigt kort tid!" Så långt strök han mitt ego medhårs, och jag nickade glatt men återhållsamt, så där icke skrytsamt, fast jag själv tyckte att jag (och mamma!) varit fantastiskt duktig(a) och förtjänar tjänstemedalj för snabbt iordningsställande av lägenhet. (Vill man ha mer beröm av någon så kan man ju inte avbryta dem med att rosa sig själv. Det lämnar liksom inte så mycket talartid över till dem!)

Så långt allt väl alltså. Jag var nöjd och belåten, och tyckte att en del av tjänstemedaljen utdelats med hjälp att komplimangen.

Sedan kom det.

"Du har väldigt mycket grejer för en så liten lägenhet."

Och senare ändå: "Du kanske får lov att rensa - man måste vara hård. Annars blir man konservativ och vill spara allt."

Vid det laget hade jag bestämt mig för att han ju inte visste vad han pratade om, att han är allmänt ohyfsad och irriterande, och inte vet att uppskatta en vackert möblerad lägenhet med tillhörande skatter.

Eller. Tja, jag vet att han har rätt. Och någonstans i bakhuvudet har jag haft en tanke på att plocka in allt nu, och sedan ta ett område i taget att rensa. Böckerna vid ett tillfälle, gardinerna vid ett annat, vaserna vid ett tredje. Det känns liksom mer överkomligt då. Trots allt gjorde jag mig av med en del möbler, drygt 15 matkassar, samt ett antal kartonger med grejer och kläder innan jag flyttade. Så för att vara en riktig hamstrare så har jag ändå gjort stordåd.

Fälttågsplan: lura mig själv att inte märka att jag gör mig av med saker. Såg Saras inlägg om ickekommunikation mellan kropp-psyke-medvetande.
Det tror jag att jag behöver. Fast med ett bortkopplat psyke istället. Som inte revolterar när mitt medvetande föreslår att jag ska göra mig av med "Die Spur der Altkanarier", som jag fick av en vänlig själ eftersom den var på tyska, och som jag aldrig tog mig förbi sidan 15 i.