Wow... Jag är typ... vuxen. Ba.

Om ni inte visste det så är jag faktiskt vuxen nu. Jag talar bara om det, för ibland är jag inte helt säker själv. Någonstans, för inte så länge sedan, så läste jag ett citat om att så som man var vid 12-13, sådan är man liksom. Jämt. Hm, tror vid närmare eftertanke att det var ett citat ur en film, avdelning fiktion, så ingen vetenskap alls. Men det känns ofta som att det stämmer rätt bra på mig. Förutom att jag hade mer tålamod när jag var tolv än jag har nu. (Även om jag ofta gör mitt bästa för att dölja det.)

Men idag, på väg hem från jobbet, kände jag mig faktiskt riktigt vuxen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske var det det att jag inte sysslat med mina studier på ett tag (jag ignorerar totalt det dåliga samvetet) i kombination med att jag har huset för mig själv ikväll - och snart får egen lägenhet i Bryssel. (Lägenheten är visserligen helt möblerad, vilket tar bort lite av vuxenfaktorn, men jag ska bo ensam, hör ni det - ensam! Jag kan springa omkring i underkläder när som helst på dygnet! Bjuda hem gäster när som helst! Gå in i badrummet när jag känner för det! Ahhh... an apartment of one's own, för att parafrasera Woolf.)
Allt var liksom så ansvarstagande. Så seriöst. Så vuxet helt enkelt.

Sedan kom jag hem och såg paketet på bordet. En Sherlock Holmes-film (Case of the Silk Stocking) och en CD med inlästa Holmes-berättelser. Tjohooo!
Om man gör en liten lyckodans med sådana skivor, får man fortfarande räkna sig som vuxen då? Om man lägger till ett litet "excentrisk"?

Fast det är klart... med tanke på att det, när jag på lunchen oväntat stötte ihop med ett par vänner tillika tolkkollegor i korridoren, slutade med att vi hittade en fönstersmyg där vi kunde dricka kaffe och fnissa ihop, så kanske vi får gå tillbaka till 12-åring igen. En excentrisk sådan.