Med risk för att låta som en gammal tant

I Stockholms tunnelbana sitter det affischer med reklam för olika gymnasieutbildningar. Nu får man ju välja själv helt och hållet, skolorna får pengar per student och jag vet inte vad.

På en affisch lyder reklamtexten "Här gör alla sitt bästa".

Det tar ett tag innan jag reagerar. Min första tanke är: "ja, det är ju bra."

Min andra: "skrämmande."

När man väl har valt att gå på gymnasiet, och till och med valt inriktning själv, ska man då inte göra sitt bästa? Å andra sidan vet jag att verkligheten inte ser ut på det sättet. Ibland vill jag ruska om den berömda "dagens ungdom" och säga till dem att det trots allt är ett privilegium att få en högre utbildning, dessutom gratis! Berätta om alla de barn, även i i-länderna, som har svårt att få utbildning för att familjens pengar inte räcker till skolmateriel. Jag kan berätta om min släkting i USA, i 20-årsåldern, som skulle vilja läsa på universitetet men helt enkelt inte har råd med den utbildning han skulle vilja ha. Han jobbar nu, och drömmer om att spara ihop till högre studier.

Men vem skulle lyssna? Och även om de lyssnar, skulle de bry sig? Utbildning som en rättighet, det stödjer jag. Men man ska också uppskatta att man har den rätten. Precis som man ska uppskatta det faktum att vi har demokrati, att man kan rösta, att man kan... inte vet jag.

Och jag får väl erkänna att jag känner mig som en gammal tant när jag beklagar mig över situationen. "I min ungdom visste man minsann..." Ja, jisses ja.