Bara därför att!

Har haft en fantastiskt ledig söndag (nej, inget stavfel, det var bara en ovanligt jobbfri helg) och har kommit in i en poesiperiod igen.

Så därför, bara därför att, tänkte jag lägga ut lite Rilke igen. Jag kan mycket väl ha lagt ut den förut, men den är så underbar att den är värd att läggas ut tusen gånger om!

Zum Einschlafen zu sagen

Ich möchte jemanden einsingen,
bei jemandem sitzen und sein.
Ich möchte dich wiegen und kleinsingen
und begleiten schlafaus und schlafein.
Ich möchte der Einzige sein im Haus,
der wüsste: die Nacht war kalt.
Und möchte horchen herein und hinaus
in dich, in die Welt, in den Wald.
Die Uhren rufen sich schlagend an,
und man sieht der Zeit auf den Grund.
Und unten geht noch ein fremder Mann
und stört einen fremden Hund.
Dahinter wird Stille. Ich habe groß
die Augen auf dich gelegt;
und sie halten dich sanft und lassen dich los,
wenn ein Ding sich im Dunkel bewegt.

R.M. Rilke, 14. November 1900, Berlin-Schmargendorf

Och vill jag att de ska veta det...?

När jag gick i skolan brukade vi prata om "fejan". Ordet var en synonym till "fejset". Föga överraskande var det folks ansikten vi pratade om. Idag - har jag förstått - hade folk trott att vi pratat om facebook. (Tja, om man bortser från det faktum att facebook inte existerade på den tiden, och att vi inte ens hade hört talas om internet.)

För några månader sedan blev jag medlem i facebook. (I facebook? På facebook? Av facebook? Hur hanterar man egentligen webplatser när man talar om dem, rent språkligt?)

Precis som så många andra har jag nu gått igenom olika faser av facebookande. Den ursprungliga entusiasmen har övergått till lite mer "normal" hantering av platsen. Från att ha kollat mina vänners sidor flera gånger om dagen - "Tänk om någon har ändrat sin status!" - och gjort diverse saker på min egen sida - "Kolla! Det finns personlighetstest också!" - kollar jag numera när jag får e-postmeddelanden om att något hänt.

Hela företeelsen får en dock att fundera. Vilka personer vill jag lägga till bland mina "vänner", dem som har tillgång till min sida? Ska det vara personer jag faktiskt är nära vän med, eller ska det vara folk jag bara träffat någon enstaka gång men är kompisar med mina kompisar? Och om jag ska höra av mig till mina riktiga kompisar via internet, ska jag då skicka meddelande via facebook eller via e-post.

För egen del har uppdelningen blivit någon slags åtskillnad mellan seriösa och korta, icke-allvarliga meddelanden. Seriöst, allvarligt och personligt går via e-post, medan korta blänkare går via facebook.

På sistone har jag också börjat begränsa vad jag lägger ut på min sida. Foton som inte direkt berör större delen av min vänkrets hamnar inte längre där, coh personlighetstesten fylls inte längre i.

Något jag dock fortfarande vacklar i är statusmeddelandet. För dem av er som inte känner till facebook är det som följer: man kan lägga in ett kort meddelande om vad man sysslar med för tillfället. Ofta skriver jag in var jag befinner mig (om jag nu är bortrest), eller om jag gör något särskilt. Ibland blir det dock bara blänkare om att jag tittar på film, har tänt mina levande ljus eller ska fika med kompisar. Frågan man kan ställa sig är: varför skulle folk vilja veta det. Och framför allt: vill jag egentligen att de ska veta det? Vill jag inte att mitt privatliv ska vara just... privat?

Säkert kan man göra en hel studie av hur facebook fungerar, och så vitt jag vet har till och med några etnologistudenter tagit sig an just den frågan!

När blir man egentligen vuxen?

I helgen kände jag mig så fantastiskt... vuxen. Jag hade lovat att hälsa på hemma i Västerås i lördags, och satte mig på tåget. Som sällskap hade jag min bärbara dator, och det teveprogram som jag skulle undertexta. (Jovisst, jovisst, jag har många strängar på min lyra, som man sägar.) Egentligen är det så att jag valde att tillbringa en stor del av fredagen med att träffa kompisar och springa ärenden, men ändå känns detta arbetspass under lördagen - och på tåget till och med - så oerhört vuxet. Och man undrar ju varför.

Rent logiskt så är jg ju faktiskt vuxen. Jag har försörjt mig själv i åtminstone några år nu, bor alldeles själv i min alldeles egna lägenhet, har ETT EGET FÖRETAG (tack, tack, ni kan sluat med de beundrande utropen nu) och jobbar till och med på helger, uppenbarligen.

Då kan man ju fråga sig: vad är skillnaden mellan att jobba på helgen (vilket känns vuxet) mot att plugga på helgen (vilket inte känns vuxet), och varför skulle det över huvud taget vara vuxet, alternativt positivt (vilket jag i det här fallet räknar epitetet "vuxet" som)?

Jag menar, om man inte lyckas planera sin tid så att man är ledig på helgen - är det riktigt vuxet då? Å andra sidan - är det kanske valfriheten som är "vuxenhet" (dvs jag väljer att umgås med vänner på fredagen och måste därför jobba under helgen)? Det går ju faktiskt inte att bortse ifrån att väldigt många vuxna måste jobba helg. (Tro mig, de var mina arbetskamrater medan jag jobbade extra under studidetiden.)

Och varför blir det förresten viktigt om man känner sig vuxen eller inte? Var går gränsen? Jag kände mig inte vuxen när jag jobbade helg osm student, men som egenföretagare känner jag mig oerhört vuxen när jag gör det...

Oj. Jag känner att etnologen inom mig vaknar till liv igen!
(En av våra lärare sa en gång att när man väl börjat se på saker ur ett etnologiskt perspektiv så slutar man aldrig. Så sant, så sant...)

Hösten är här!

Regn är inte skojigt. Det är min grundinställning numera. Det är bara inte kul när det regnar. Jag tror att det är en uppfattning som lever kvar från de där åren från första klass till slutet av min högskoleutbildning, när jag skulle cykla hemifrån till skolan, alternativt järnvägsstationen. Det är inte roligt att komma fram och vara dyngsur redan på morgonkvisten. Trots att man har regnställ.

Det finns dock tillfällen då regn är trevligt. De där somrarna när det var så hett, och inte regnade på flera veckor till exempel. Det är säkert fler än jag som rusade ut och ställde sig på den varma betongtrappan med ansiktet uppåt och armarna utåt och bara skrattade i regnet. Vem ville ha regnställ då? Nej, blött skulle det vara, en gehnomblöt sommarklänning i värmen var det bästa man kunde tänka sig.

Dessutom finns det väl få saker som är mysigare än att få vara inomhus, se och höra regnet falla, och veta att man inte behöver gå ut. Ännu bättre blir det naturligtvis om man har möjlighet att mysa lite. En gosig filt, lite varmt te, kanske tända ljus (beroende på årstid), en bra bok eller film, och hemskt gärna lite mysigt sällskap!

Vad jag har börjat lära mig nu, kanske för att jag inte längre cyklar så ofta, är att regn faktiskt kan vara vackert att traska i även om man är på väg någonstans. Nyckeln är naturligtvis ett bra paraply. Men har man det så slipper man det mesta av vätan, och även om skorna kan få sig en törn, så slipper man det där piskandet i ansiktet som kan få cyklister att förtvivla (eller, kunde få mig att förtvivla i alla fall).

Denna vecka är Strasbourg-vecka, och de första dagarna som jag har känt hösten komma. Regn då och då - paraplyt är redo! - med avbrott för ett ljuvligt solsken. Och så den där kylan i luften som hör friska höstdagar till. Det enda jag beklagar är att jag packade i enlighet med en väderförutsikt på ca 17 till 20 grader, och alltså inte la ner mina långa tjocka sticketröjor, de där man har tills man absolut måste plocka fram en ordentlig jacka. Det hade varit mysigt! Men å andra sidan - en vacker höstdag är en vacker höstdag, även utan sticketröja.

Sista dagen i Oz? Femte Genève-resan

De senaste dagarna har jag mest fokuserat på att inte hyperventilera.

I torsdags var det nämligen dags. Det tvååriga magisterprogrammet (DEA) i tolkningsforskning vid Genèves universitet hade nått sitt slut. Vad innebär det? Opponering. En halvtimmas power point presentation av min uppsats (hållen av mig), och sedan ytterligare trettio minuter för juryn (bestående av mina handledare) samt eventuella hågade ur publiken att ställa frågor.

Flygresan till Genève var än en gång som att träda in i en annan värld. Kostymerna är jag numera van vid, och resesällskapet var ganska blandat. Men uppe bland molnen, en mörk kväll, så var det ett tag som de bilder man ser, tagna med undervattenskamera. Ljuset som blinkade på vingen lyste bara upp tillräckligt för att man skulle få känslan av ett böljande ogenomträngligt hav. Och så passande att de flesta ljusen kring landningsbanan var blå, och att det regnade i Genève när vi landade.

Kontentan av opponeringen var att det gick över förväntan, och jag blev dessutom utbjuden på lunch för att fira efteråt. Mycket bättre än så blir det sannerligen inte.

Efter en promenad i staden var jag på eftermiddagen helt slut, mitt kvällsflyg blev sedan försenat, och det var en mycket trött student som anlände i Bryssel vid halv 11 på kvällen.

Nu återstår bara att förstå att det verkligen är klart.

Jag vet vad jag borde göra - och jag vet vad jag gör. Tror jag.

Tanken var att hela helgen skulle användas till opponeringsförberedelser. Men två vänner bor hos mig över helgen, eftersom de ska på bröllop i dag och inte själva bor i Bryssel. Och så ville jag ut och träffa folk, och presentera mina vänner för mina vänner. Om ni förstår vad jag menar. Och strax före åtta i morse började sophämtarna väsnas utanför. Och jag kunde inte somna om.

Strax efter två åkte vännerna iväg till bröllopet. Som upplagt för studiero, alltså. Om nu inte en kompis hade skickat länken till Facebook, och jag blivit mer road av det. Och av att titta lite på min dvd med Diana Krall. Och att kolla om de fina nya skorna som visade sig vara på tok för stora när mina fötter inte var svullna efter en dags promenerande, och jag inte kunde lämna igen eftersom det var så dags när jag väl upptäckte det (och jag förresten redan gått hemifrån, och fick hasta tillbaka upp och byta, i förhoppningen om att grannen tvärsöver och hans bekanta som satt ute och njöt av väder och samtal inte såg hur skorna höll på att trilla av för varje steg jag tog - inte för att det är så kinkigt, men lite värdighet vill man ju ändå försöka bevara) - om dessa skor kanske skulle passa nu när jag köpt självhäftande kuddar till hälen på dem, plus de sulor jag tycktes behöva redan när jag provade skorna i affären... Tja, och så måste man ju uppdatera sin blogg, förstås.

Man måste ju prioritera här i livet. Eller hur var det?

Som min vän australiensaren sa...

...jag kommer tillbaka. (Fräckt stulet ur Galenskaparns gamla tv-serie. Tricket är att programledaren håller upp en bumerang när han säger det.)

Tillbaka från en månads semester hos Moder Svea. Nästa vecka opponering på uppsatsen. Och en del annat.


HJÄLP! Hur försvann egentligen den där underbara semesterkänslan så snabbt?

Hur var det nu med sten i glashus?

Då och då brukar jag berätta en lustig historia. Nej, inte en "rolig" historia. En "lustig" historia. Den är nämligen alldeles sann. När jag pluggade på Mälardalens högskola var jag kompis med ett helt gäng utbytesstudenter. De flesta (om inte alla) av dessa pluggade skandinavistik. Och som en del av en kulturkunskapskurs fick de titta på svensk film. En av dessa var Bröderna Lejonhjärta.

I diskussionen efter filmen fäller B., en av mina kompisar, följande kommentar: filmen är helt orealistisk, och nämner Katla (draken, som ni kanske minns). Som uppvuxen med dessa Bröder på tv kan jag tänka mig orsaken. Vad kan man säga annat än att specialeffekterna var... tja, som de var på den tiden. Och säga vad man vill om den underbara historien, men den där drakfiguren som fick mig att gömma huvudet under filten när jag var liten, den har liksom inte samma läskiga inverkan längre. Så jag visste vad hon syftade på. Trodde jag.

Nästa kommentar var nämligen: "Alla vet ju att drakar kan flyga."

Tja. Därmed har vi kunnat bekräfta huvudregeln för Fantasy-litteratur (och alla andra historier med för den delen): det kan vara otroliga historier, men de ska verka realistiska med tanke på den värld de utspelar sig i.

Häromveckan stod jag upp under en busstur. Hade slängt upp ryggsäcken på en bagagehylla framför mig och häll i ett av handtagen på den. Försökte se så där nonchalant smidig ut, som man gärna skulle vilja vara TROTS att man helt enkelt febrilt försöker hålla sig på fötterna under alla svängar, inbromsningar och starter. Fantasin sätter in: Det är ju trots allt morgon, och vi vet ju alla att Freja for med sin vagn på morgonen. Visserligen startade hon nog tidigare, och hon for till solnedgången (det var ju själva poängen, om jag nu inte blandar ihop henne med andra gudar), men i alla fall. Dessutom tänker jag så fort jag jämför mig, och min kamp med att hålla mig upprätt, med Freja och hennes färd att "hon hade nog lite mera svikt i knäna".

Kanske dags att sluta skratta åt drakhistorien...