"De största och starkaste känslor jag vet,

är skräck, och kärlek och ensamhet." Så tror jag att det står i dikten.

Häromdagen kom jag av någon anledning att tänka på vilka pjäser jag sett, och vilken av dem som på något sätt påverkat mig mest. Och jag kom fram till att det inte var någon stor produktion, inte någon där man ansträngt sig för att få fram häftig rekvisita eller något sådant, utan en pjäs som framfördes på Västmanlands Teater i Västerås för några år sedan. Det var på deras teaterkafé, med minsta möjliga rekvisita, som jag fick se "Kärleksbrev" (Love Letters) av A R Guerney.

Två veteraner från teatern satt på den lilla scenen. På var sin stol. Bara rakt upp och ner, med manuset/breven i knät. Och så läste de upp dem. Det var inte mer. Och ändå var det så ofantligt mycket mer. De lyckades återspegla varje känsla, varje tanke genom små gester och ansiktsuttryck. Det var fantastiskt. Både jag och de jag var där med blev oerhört gripna - och det var tur att vi var på kafé och att servetter fanns tillgängliga, med tanke på de tårfloder vi grät.
Skådespelarna gick från barnaår till vuxenålder med röster och mimik. Och genom deras utveckling kunde man både skratta åt/med deras resonemang, och förtvivlat tänka att "men gör inte så, förstår du inte vart det leder!"

För ett par år sedan fick jag tillfälle att tacka kvinnan i skådespelarparet för vad de gjorde den gången, och berätta att jag fortfarande bär den med mig. Jag tror att det gladde henne. Jag var i alla fall glad åt att få säga det, så hon vet att vad de gör uppskattas.

En alltid(?) lika vän kamrat till mig har framfört att de tyska dikterna inte var så dumma. Så med stämningen från Kärleksbrev i tankarna skulle jag nu vilja dela med mig av följande, som för övrigt är en av mina älsklingsdikter:

Herbsttag

Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr gross.
Leg deinen Schatten auf den Sonnenuhren,
und auf die Fluren lass die Winde los.

Befiel den letzten Früchten voll zu sein;
gib ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zu Vollendung hin und jage
die letzte Süsse in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

Rainer Maria Rilke