Jorden går inte under en vacker sommardag?

Under hemresan idag började jag fundera lite på det där med undergångsscenarier. Hösteftermiddagen var visserligen mild, men om man såg ut genom fönstret kunde man ha trott att det var annorlunda. Landskapet var grått och disigt. De träd som har löven kvar ansträngde sig inte längre för att glädja oss med glada färger. Och över alltihop vakade en skarp röd sol, klar i konturerna, på väg ner. Stämningen var ödesmättad, och man kunde föreställa sig hur alla bilar plötsligt skulle tvingas stanna pga nedfallande träd, lava som plötsligt sprutade ur jorden och allt vad man nu brukar få se i katastroffilmerna.

Och föreställer vi oss inte rätt ofta jordens undergång som något åt det hållet? Det måste på något sätt vara mörkt. Om vädret är vackert måste solen först skymmas av olycksbådande moln. Det duger inte med de där vita fluffiga som kan se ut som kaniner, fotbollar och ulliga gulliga får. Det är liksom inte så mycket domens dag-känsla över ett gosedjur. (De som sett skräckfilmen "Dockan" kanske inte håller med, men jag vill ändå kämpa för min egen nallebjörns goda namn och rykte och härmed bestämt hävda att gosedjur och leksaker i allmänhet är trevliga varelser som inte är ute efter att döda och lemlästa sina innehavare/lekkamrater.) Jordens undergång borde dock kunna ske även utan mörka moln. Ökenspridning, till exempel. Eller helt enkelt en ständigt tilltagande hetta - där måste minsann solen få stråla hur mycket den vill!

Nåja, än så länge tycks världen finnas kvar, trots röda kvällssolar i senhöstlandskap.