Färdas nya vägar

"Thy dowerless daughter, king, thrown to my chance,
Is queen of us, of ours, and our fair France:
Not all the dukes of waterish Burgundy
Shall buy this unpriz'd precious maid of me.
Bid them farewell, Cordelia, though unkind:
Thou losest here, a better where to find."
King Lear Act 1, Scene 1

Resandet tar till. Jag har fått mina första jobberbjudanden för EU:s institutioner (vilket i sig är oerhört glädjande - jag kommer inte bara att få göra det jag faktiskt flyttat dit för att göra, utan kommer även att kunna betala hyran!) Ett par av bokningarna innebär även att jag får resa utomlands från Bryssel sett. I april ska jag för första gången få sätta min fot på fransk mark. Strasbourg är målet för färden. Såvitt jag kan förstå lär jag inte få mycket tid att verkligen se staden, men det finns ändå en viss symbolik i resandet, både för mig och institutionerna.

Strasbourg, eller Strassburg, Frankrike och Tyskland har slagits om staden ett flertal gånger. Långt före dem var kelterna där, och romarna gjorde i sin tur sitt bästa för att hålla staden mot de krigare som vandrade över den frusna Rhen för att återta staden. I dag är den en del av det europeiska projektet. För mig blir den en del av det nya yrket. Av mitt eget livsprojekt, om man så vill.

Det kan ju alltid diskuteras huruvida livet är något vi kontrollerar. Hur mycket som styrs av slumpen/ödet/gudar och oss själva. Kanske är det mer passande att betrakta det hela som en saga, snarare än "det stora projektet". Jag undrar ibland vad jag kommer att berätta för mina barnbarn om den här tiden i mitt liv. (Om jag nu har sådan tur att jag får några barnbarn.) Och närmare i tiden: vad kommer mina älskade syskonbarn att få höra om moster och hennes göromål? Det handlar om att gestalta sig själv i ord och handling: "historien om mitt liv" - även medan det pågår.

Att säga "jo jag arbetar som tolk för EU" låter till exempel oerhört vuxet. Det passar föga bilden av den där tjejen som satt och dinglade med benen på bussen till flygplatsen i Bryssel häromveckan. Hon som satt där och kramade sin ryggsäck, mest tittade ut genom fönstret och verkade vara någon helt annanstans.
...om jag nu verkade så.

Men det är kanske så det ska vara. En blandning av vuxen och barn som aldrig tar slut. För den som vill pröva receptet är dingla med benen verkligen att rekommendera. Vill man kan man ju göra det diskret. För mig är det enkelt - jag är inte så lång. Det räcker med höga säten, som på den där bussen till flygplatsen, för att jag ska kunna låta fötterna hänga i luften och sparka lite med dem. Och går man förbi en lekpark i skymningen - passa på att gunga lite! Kanske är det just det där att låta fötterna lyfta från marken som gör det. Att inte tvinga sig själv att stå så stadigt hela tiden. En liten, liten stund får man flyga/sväva/lyfta från marken. Och vara var man vill och vad man vill. Skratta åt vinden i ansiktet och farten man får upp. Ett kort ögonblick är man åter i det okomplicerade. Passa på att njuta av det. Passa på att dingla med benen.