Drömmarnas stad

Middagstid är praktiskt. Butiker och caféer är öppna, man kan få en massa uträttat, och är det vackert väder kan man sitta och låte solljuset smeka huden varm.

Men det är sena kvällar och tidiga morgnar som stadens hemliga liv inleds. På kvällarna är det längtan som styr. Längtan efter vänner, efter kärlek, efter lycka. Trots den relativa kylan är gatan full av människor, på väg till... vem vet? Kanske en varm säng eller tv-soffa. Eller en rökig bar och kompisgänget. Eller kanske på jakt efter något ogripbart, något att döva längtan, något att mätta längtan, något som kan finnas kanske bakom nästa hörn om man bara når dit, kommer dit, ser glad ut, ser intressant ut, kan tala med människor, stöter ihop med människor, med rätt människor.

Tidiga morgnar är det annorlunda. Då är hoppet inte febrigt, hopplöst trevande. Det är starkt och livaktigt. Med dagsljuset kommer livsviljan åter, vardagsstyrkan, förtröstan på vad som kan göras. Praktiska göromål uträttas runt omkring en när sopkorgar töms, lastbilar körs fram och bussar åker förbi. I de fordon som kvällen innan fraktade sorgsna och hoppfulla färdas nu människor med bestämda mål. Arbete, skola...

Men det är innan alla människorna kommit ut. Medan fåglarna regerar i staden, och gräset har sin morgonandakt. Det är då man kan höra staden viska. Om hoppet och livet. Om styrka att leva en dag till.

Om natten skriker stadens hjärta. På morgonen sjunger det.