Berättelser från gränslandet

Återkommen från en vecka i Strasbourg.

Hotellet tycks ligga vid sidan av allt, vid vägen ut från staden, inklämd mellan ringled och järnväg. En kanske något bedagad byggnad från senare hälften av 1900-talet, med syfte att härbärgera elever på studieresa, gruppresenärer, och folk såna som jag, som inte är så bekymrade om det där med husrummets utseende, så länge det är rent, tryggt och nära staden. "Garden" i namnet, även kombinerat med namnet på en i holmesian-kretsar särskilt omtyckt engelsk drottning, tycks mer vara uttryck för önsketänkande än något annat.

Snett över gatan kan man äta på kvarterskrogen. Gruppen av kvinnor i medelåldern som sitter och pratar över en kaffe får mig att tänka på Stammtischen i Bamberg, och de damer i blandad ålder som alltid samlades där. Fast där blev det öl snarare än kaffe, förstås. Känner hur längtan till Franken sätter in...

Den godaste cappuccino jag någonsin druckit - det var på den krogen, kvarterskrogen i Strasbourg.

In i staden, över ön, genom gränderna och deras minnen. Skyltar med de franska namnen, utökat med de tyska namnen nedanför - för turisternas skull? Ja, visst kan man tjäna pengar på krigen. Och tycka det är pittoreskt att hela folkgrupper får byta nationell hemvist, med allt vad det kan innebära, för... ja, för vems skull? Det fascinerar och skrämmer. Skrämmer mest när det är nära i tiden, fascinerar när dimmorna lagt sig, och man inte längre riktigt minns.

Den vackra staden i solljus har sina minnen och sina hemligheter. Delar flod med glaskomplexet på gångavstånd åt norr. Palais de l'Europe, där Europaparlamentet samlas. Mängder av människor, virrgångar och irrgångar i arkitekturen. Skrymslen, vrår och stora salar. Delar rutin, delar entusiasm. Arbete med ett syfte som inte alltid syns.

Tanken var att Strasbourgs öde aldrig skulle drabba någon mera stad, att inga fler skulle lida. Aldrig mera krig. I glaskomplexet i gränslandet pågår arbetet, och vi hoppas att det lyckas.