Och livet återvänder... våren!

"Det finns något vackert med det förutsägbara", sa en av huvudpersonerna i "Lite som du". Och jag är böjd att hålla med. Inte bara finns det trygghet i att ha vissa mönster att följa - de ger också utrymme för att lägga märke till särskiljande detaljer på ett annat vis - hur regnet bildar mönster på fönsterrutan, hur hjulspåren visar delar av någon annans liv, och - som idag - hur träden har börjat blomma i parken. Det kan vara en vacker upplevelse bara att vara ute i naturen en dag när våren nalkas, men när man kunnat se en bit av den förändras med årstidernas växlingar, då får det hela en särskild mening.

Det är väl så det också kan vara att följa en människa en bit på vägen - det hastiga mötet kan vara omvälvande, och mycket vackert, men det är när man känner henne - känner till hennes nycker, hennes styrkor och svagheter - som man kan lägga märke till de små förändringarna. De där som kan fascinera fast tiden går.

Det antar jag i alla fall.

Själv märker jag det mest med mina närmsta vänner. Att vi hör när den andra mår bra eller dåligt, på nyanserna i rösten. På huruvida hon berättar om det där hon nämnde tidigare eller inte. På de planer hon har för morgondagen.

Det är de små, små detaljerna som gör det.