Våren är här!

Vårtoppmötet må vara över: helikoptrarna surrar inte längre i luften, och trafiken får flyta längs sina vanliga vägar utan att bli omdirigerad.

Redan innan vårtoppmötet kom våren, och antikmarknaden på Sablon ter sig ännu rarare i solsken. Buss 95 not Boeurs åker förbi, jag med den, och på lördagförmiddagen får man åka utan att bli hindrad av de som vill njuta av helgnöjet. Söndagseftermiddagar är det värre, bussen kommer knappt fram, och det klokaste är att kliva av en hållplats innan Sablon, för att i lugn och ro promenera den sista biten till marknaden.

Nästan 15 grader är det ute, och med den blå himlen över Bryssels hustak är det som att livet strömmar igenom en igen. Det är lustigt vilken skillnad vädret gör. Väl nere på stan räcker det att bara gå längs med gatan i lugn takt, titta in i en bokhandel eller två, för att känna att livet är underbart. Och det är inte lång tid man vill titta på böckerna: man vill ut, ut i solen och värmen! Bryssel kan var mycket grått och tråkigt på vintern när det regnar - det är som att hela staden går i ide, inte som hemma i Sverige där det inte är någon ute på gatorna, utan som om alla byggnader bestämde sig för att nu får det räcka. Många av de är grå, många skulle behöva få fasaden rustad, och utan grönska omkring sig ser det inte längre pittoresk-sjabbigt ut, utan mer bara sjabbigt. Men när löven är tillbaka och solen skiner, då är Bryssel vackert. Och det säger jag utan att skämmas!

Slö söndagkväll

Äntligen en säng! Det var min tanke i fredags kväll. Har sovit på en madrass på golvet sedan jag flyttade hit, och det behöver ju inte vara något dåligt med det. Det gjorde jag i flera år när jag var yngre. Kanske har det på något sätt med åldern att göra. Eller så är det det faktum att jag tyckte mig känna hur kvalstren från heltäckningsmattan banade sig väg mot mina andningsvägar. Eller det faktum att det är så högt i tak, vilket gör att det kändes som att man sov på botten av en brunn.

Hur som helst ville jag ha en säng och nu, äntligen, har jag en. IKEA. Vad annars? IKEA Anderlecht erbjuder bland annat följande transportalternativ: skåpbilstaxi. Ett av de brysselska taxibolagen står redo med skåpbilar att köra ens möbler, samt max två passagerare med. Man får hem grejerna på direkten, utan att behöva ordna skjuts eller bil på egen hand. Underbart!

Underbart var det också att slippa köra själv. Det räckte så bra med själva flytten för min del, och när jag och taxiföraren gav oss ut i fredagseftermiddagens rusningstrafik (tidig förmiddag, så det var ändå... något slags relativt lugn), och han bad om ursäkt för att det tog sådan tid för oss att ta oss fram, så kunde jag bara säga att jag var lycklig över att inte behöva köra själv. Med en ledig dag, inget annat än sängmonterande som väntade mig hemma, och utan att taxametern tickar - man betalar en fast summa - så finns ingen anledning att bli stressad.

Trots det får jag erkänna att hjärtat bultade en del under färden. Nej, för er som hoppades på kärlek vid första ögonkastet, att jag skulle träffat en underbar man bakom ratten, så är jag rädd att jag måste göra er besvikna. Trevlig var han, visserligen, och om han har en fru så hoppas jag att hon tycker att han är underbar. Det utgår jag till och med från att hon gör.

Nej, snarare var det just rusningstrafiken som gav mig andnöd och hjärtklappning då och då. Där sitter man, bredvid föraren, men utan att se hans synvinkel. Man har ingen aning om vad han lägger märke till eller inte, och har inte heller (i alla fall har inte jag det) samma kännedom om bilens dimensioner som han. Att tränga sig mellan bilar och byggnader, svänga i hög hastighet och allmänt bara kasta sig ut i röran - jo, det gick jättebra. Men jag kan ju avslöja att jag satt och "bromsade" med fötterna lite då och då, övertygad om att "den här gången smäller det".

Det gjorde det inte. Tack och lov. Och nu har jag till och med en säng!