Jag lever!

Eftersom jag har fått vissa propåer från bekanta: jo, jag lever. Har bara inte mycket tid till bloggande just nu. Eller kanske är det inspirationen som felas. Jobb och uppsats om vartannat gör det inte alltid lätt att uppbringa vare sig det försnämnda eller det sistnämnda.

I helgen var det delvis studier, delvis gatufestival som gällde. Så här års organiserar de olika stadsdelarna i Bryssel sina egna gatufestivaler. (Tja, om det nu är stadsdelarna som gör det eller om de ger i uppdrag åt någon... hur som helst.) Den här helgen var det festen i Matonge som gällde.

Marknad med diverse varor, mat och dryck, konstutställning och musik. En gatufest, helt enkelt.

För den som inte visste det, och som inte kom sig för att klicka på länken i namnet "Matonge" ovanför, så kan jag berätta att Matonge är den afrikanska stadsdelen i Bryssel. Det var på en restaurang där som jag beställde grillad get för första gången. Detta i tron att "chevre grillé" skulle vara grillad getost. Det var det då inte... men gott var det!

"Det känns som om man var utomlands"

Är det nån mer än jag som har reagerat på det. Att man då och då, under varma kvällar i Sverige, kan få höra någon säga att "det är precis som att vara utomlands"?

Uttalandet avslöjar inte bara vad vi anser om Sverige - att vårt land skulle vara kallt och mörkt för det mesta, utan folk som sitter ute och äter etc - utan även om vad som anses vara "utomlands". För om man tänker efter, och kategoriserar det hela geografiskt, så vore ju norra Finland, eller Stavanger-fjorden lika mycket utomlands som franska rivieran eller spanska solkusten. Och varför inte ta en tur till Sibirien? (Vilket vi väl alla rent spontant associerar till total iskyla året runt, för övrigt.)

Men utomlands, det utomlands som verkligen räknas, det är det utomlands dit semesterresorna brukade (och brukar) gå. Till varmare breddgrader med soliga stränder.

Här i Bryssel har vi just nu runt 30 grader om dagarna. De som var lediga igår smet iväg till skuggan i parken. På kvällarna fylls trottoarerna utanför barer och restauranger med folk som hänger där och minglar och pratar.

Och, tja, det känns precis som om man var utomlands!

Myskänsla, eller inte...?

Skulle precis börja skriva på ett inlägg om hur trevliga kvällarna kan vara i Bryssel (måste ju intyga att jag gillar stan, trots min motvilja mot att kliva på det där flyget tillbaka) när de börjar bråka utanför på gatan. Nåja, "gräla" ska man väl säga - det verkar inte gå till handgripligheter.

Men det är hur som helst redan över. Sitter här med öppen balkongdörr och låter den ljumma luften strömma in. Jakob Hellman snurrar återigen i cd-spelaren, jag chattar lite med kompisar, och snart blir det te och kvällsmacka. På hörnan snett mittemot sitter grannen med ett par bekanta. De bär ut stolarna så fort bekantingarna kommer, för att sitta i friska luften och prata. Passade på att hälsa med en nickning när jag kom hem - det är riktigt trivsamt att se och höra dem där, veta att det finns liv i kvarteret, att sommaren är på väg.

Igår kändes det inte riktigt lika trivsamt att de satt där. Funderade på att börja skrapa färgen av en flagnande köksstol för att slipa och lacka om, alternativt måla. Och tänkte mig att jag skulle göra det på min lilla balkong. Men med publik så där på första parkett... jag borde väl inte låta det störa mig, men det gjorde det. Nåja, en annan dag. Eller i köket!

Våren är här!

Vårtoppmötet må vara över: helikoptrarna surrar inte längre i luften, och trafiken får flyta längs sina vanliga vägar utan att bli omdirigerad.

Redan innan vårtoppmötet kom våren, och antikmarknaden på Sablon ter sig ännu rarare i solsken. Buss 95 not Boeurs åker förbi, jag med den, och på lördagförmiddagen får man åka utan att bli hindrad av de som vill njuta av helgnöjet. Söndagseftermiddagar är det värre, bussen kommer knappt fram, och det klokaste är att kliva av en hållplats innan Sablon, för att i lugn och ro promenera den sista biten till marknaden.

Nästan 15 grader är det ute, och med den blå himlen över Bryssels hustak är det som att livet strömmar igenom en igen. Det är lustigt vilken skillnad vädret gör. Väl nere på stan räcker det att bara gå längs med gatan i lugn takt, titta in i en bokhandel eller två, för att känna att livet är underbart. Och det är inte lång tid man vill titta på böckerna: man vill ut, ut i solen och värmen! Bryssel kan var mycket grått och tråkigt på vintern när det regnar - det är som att hela staden går i ide, inte som hemma i Sverige där det inte är någon ute på gatorna, utan som om alla byggnader bestämde sig för att nu får det räcka. Många av de är grå, många skulle behöva få fasaden rustad, och utan grönska omkring sig ser det inte längre pittoresk-sjabbigt ut, utan mer bara sjabbigt. Men när löven är tillbaka och solen skiner, då är Bryssel vackert. Och det säger jag utan att skämmas!