Min käraste...

inte var jag gammal när vi först möttes. Så vitt jag minns var det i mina morföräldrars kök. Där, hos ett par av mina mest älskade släktingar, fanns också du. Och i motsats till vad många skulle ha trott tyckte jag om dig.

Det gick några år, och jag var utan dig. Ingen saknad, ingen längtan fyllde mig.

Dock... en dag, jag minns inte när, blev du återigen en del av mitt liv. Och nu är du mig kärare än någonsin. Ibland bara som tidsfördriv, ibland som en livräddare. Det som får mig att hålla ut under långa mörka kvällar. Senast igår var det du som fick mig att stå ut, att orka arbeta när jag helst velat sova i dagar.

Det är möjligt att du inte är bra för mig, men den glädje du bereder mig (om du ursäktar detta gammalmodiga uttryck) - den uppväger allt detta.

Det enda jag får be om, trots att jag älskar dig som du är - med alla dina mörka egenskaper - så måste jag nog (för min egen hälsas skull) be om en skvätt mjölk i. Min mage har blivit lite känslig med åren.

Min käraste dryck, mitt kaffe.
(Och snälla du, förlåt mig om jag vid vissa tillfällen föredrar rödvin.)