Vardagsromantik

Ett lätt regn, en mild höstdag. Terrassdörren öppen mot den friska luften. Fåglarna hörs, och smattret mot marken när regnet någon gång ökar i styrka. Stilla, vemodig musik att lyssna på. Massor med kaffe och tveksamma försök att skriva på min uppsats.

Det känns lite film, på nåt sätt. Fast då skulle jag förstås inte jobba med en uppsats, utan med en roman som skulle bli bästsäljande, och sedan vinna mitt livs kärlek - alternativt gå under i en ensamvargstillvaro, beroende på om det var mer åt Hollywood- eller alternativ-film-hållet. Och det är klart. I allmänhet är det väl förresten männen som ska sitta och hamra på sina datorer/skrivmaskiner i ensamt skapandetillstånd, innan de finner den sant givande tillvaron/samvaron i form av kvinnlig närvaro. Typ Jamie i "Love Actually". Nåja. Jag har i alla fall sticketröja på mig, precis som han hade. Alltid något.

Kan man därmed sluta sig till att jag bejakar min manliga sida? Eller att jag tittat för mycket på tv? Eller att jag helt enkelt snöat in på "Love Actually"? Särskilt med tanke på att den där vackra snön, som man kan vara ute i utan att verkligen behöva mössa eller tjock jacka som visserligen värmer, men också effektivt döljer hela ens person, knappast lär dyka upp här. Vi kör mer på regn, som sagt.

Ut från filmen, in i vardagen. Som inte är så dum, trots allt.