Tra la la, fast i swing-takt

Precis hemkommen från ännu en lindy hop-lektion. Det är så roligt! Fantastisk motion också, förmodligen. Det jag har mest problem med i dansen (av alla de problem jag har) är att hålla ramen. Antingen är min arm stel som en pinne, eller också är den så slapp att min stackars partner inte har en chans att signalera vilket steg han egentligen hade tänkt sig. Och så springer mina fötter iväg... åt fel håll. Vilket inte är så himla lyckat i pardans.

Men mot slutet av kvällen verkade ramen vara åtminstone på ett ungefär där den skulle vara, och jag kunde ägna mig mer åt att ha roligt än att tyst rabbla "ramen, ramen, ramen", blandat med lite "ett - två - tre, och fyr, fem - sex - sju, och ått och-".

Imorgon hade jag tänkt våga mig på ett litet salsaförsök med hågad kavaljer, vilket väl lär röra till det hela ännu mer!

Snabbkoll på nattlivet

Under den gångna veckan, då jag har haft tillfälle att besöka ett par olika klubbar i Bryssel, kan jag meddela det jag funnit hittills:

1) ett ställe för slipsnissar och eurokrater. Okej, det fanns trevliga och avslappnade människor där också, men tyvärr sitter ett visst minne som berget den fjunhudade unge man som ville få fram hur mycket han tjänar, utan att explicit behöva säga att det var massor, utan istället framhöll att "visst har jag eget, har det ihop med kompisar, men det är ett tråkigt jobb, fast det drar ju in pengar förstås, och det här stället är så bra att nätverka på... etc." Inser nu att jag borde ha trätt in i min roll som syo-konsulent, och fråga om han inte hade funderat på att byta karriär, eftersom det ju är så sant som han sa att det som spelar roll är ju att räkningarna kan betalas, och alltså kan han ju faktiskt gå ner i lön, ifall han hittar något arbete som är det minsta intressant, jag förstår att det är svårt att lämna kompisarna, men man behöver ju inte bli en trist människa redan vid 30 bara för att man har ett tråkigt jobb (som man tydligen ändå vill prata om...)... Ja, ni förstår.
Nu gjorde jag ju inte det. Jag nickade, log, och sa "jaha, jo det är ju sant", och drog en lättnadens suck när mitt sällskap kom, och den unge mannen ifråga fann en mer uppmärksam publik.

2) En klubb för dem som är i den ålder jag var i när jag precis fick börja gå på krogen. Just det, 18, för er som inte orkar krångla till det just idag. Bräddfyllt med 18-20-åringar som släppte loss till elektro-versioner av låtar som jag är för ung för att bli nostalgisk över, och för gammal för att tycka är kult-hippa. Plus lite låtar som verkade vara franska motsvarigheter till vår "Sommartider" - låtar som väl är så där (om jag får säga vad jag tycker), men som man ändå älskar att dansa loss till och sjunga med i. Sådana som får hela salen att gunga.

Slutbudet blir därför: aldrig mera 2:an - fel musik och fel ålderskategori för min smak. Kanske 1:an någon gång (trots allt kan man träffa på en del - trevliga! - bekanta där också) men inte alltför ofta. (Kommer man tidigt på kvällen, så kan man äta mat där också, och det hela känns som lunchrestaurangen på jobbet... och det räcker så bra med att ha en sådan just på jobbet.)

Jakten på ett eller flera favoritställen går vidare.

Prinsessan på fjädern

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på att jag på senare tid - tja, innan jul till och med - har börjat känna fjädrarna i min säng. Nog för att jag längtat efter lite hederlig massage, men sängfjädrar som liksom bucklar upp sig i revbenen fyller inte riktigt det syftet.

Bättre var det då med L:s katt Ceasar. En stor och tung hankatt som är en riktig kelgris. Dessutom tycker han om att ligga på folks axlar. Och som den katt han är, tycker han om att liksom trampa till sitt läger lite innan han lägger sig ner. Jag säger bara: får ni tillfälle att ha en ömsint katt trampa runt på era ömmande axlar, för att sedan lägga sig ner som en härligt tung och varm vetekudde på desamma - ta det i akt! Det finns verkligen inget bättre.

Men så här ett par timmars flygresa bort från L och hennes Ceasar så får man ty sig till annat. Än så länge är det bara telefonnumret jag har till en massör, men jag har lovat mig själv en massage i present om jag är snäll. Eller helt enkelt om axlarna känns stela. Vilket som nu infaller först.

I helgen var de i alla fall där de ska vara. Axlarna alltså, massörerna vet jag ingenting om. (Jojo, det var ett dåligt skämt, men nu är jag en gång mästare på sådana. Några gånger har jag lyckats "skämta till det" på ett sådant sätt att jag nog mest förskräckt folk, men de tillfällena låter jag gärna försvinna in i glömskans välsignade dimmor. Jag brukar faktiskt försöka vara taktfull. I överkant, menar somliga.)

Jag har haft en alldeles makalös helg. Så förberedd som jag kan bli inför nästa veckas jobb. (Läs: behövde inte jobba i helgen.) Har gjort så mycket som kan göras för uppsatsen i nuläget. (Läs: behövde inte plugga i helgen.) Därmed kunde jag disponera tiden fritt. (Läs: FRIHET!!!)

Så var jag också mer aktiv i helgen än jag varit på länge. Konsert på fredagkvällen: Söhne Mannheims är på turné och spelade på Botanique, där salsnamnen minner om vad byggnadens funktion en gång var. Sönerna spelade till exempel i Orangeriet. Mer om detta en annan dag, när ämnena tryter.
Lördageftermiddagen tillbringades med att öva grundsteg i lindy-hop i tre timmar. Jag får erkänna att mot slutet av de där tre timmarna kunde jag inte ens räkna till åtta längre. (Vilket man bör kunna göra för att hålla reda på takterna i lindy-hop, om det är någon som undrar.) Så kröntes helgen med ett Friskis och Svettis-pass, åtföljt av en kort spatsergång på den lokala söndagsmarknaden (mycket mat och en del kläder och hushållsgrejer) i förmiddags. Och till skillnad från i Sverige har vi haft ett underbart väder idag.

Dags att försöka sova igen: tillbaka till fjädrarnas rike!