Jag lever!

Eftersom jag har fått vissa propåer från bekanta: jo, jag lever. Har bara inte mycket tid till bloggande just nu. Eller kanske är det inspirationen som felas. Jobb och uppsats om vartannat gör det inte alltid lätt att uppbringa vare sig det försnämnda eller det sistnämnda.

I helgen var det delvis studier, delvis gatufestival som gällde. Så här års organiserar de olika stadsdelarna i Bryssel sina egna gatufestivaler. (Tja, om det nu är stadsdelarna som gör det eller om de ger i uppdrag åt någon... hur som helst.) Den här helgen var det festen i Matonge som gällde.

Marknad med diverse varor, mat och dryck, konstutställning och musik. En gatufest, helt enkelt.

För den som inte visste det, och som inte kom sig för att klicka på länken i namnet "Matonge" ovanför, så kan jag berätta att Matonge är den afrikanska stadsdelen i Bryssel. Det var på en restaurang där som jag beställde grillad get för första gången. Detta i tron att "chevre grillé" skulle vara grillad getost. Det var det då inte... men gott var det!

"Det känns som om man var utomlands"

Är det nån mer än jag som har reagerat på det. Att man då och då, under varma kvällar i Sverige, kan få höra någon säga att "det är precis som att vara utomlands"?

Uttalandet avslöjar inte bara vad vi anser om Sverige - att vårt land skulle vara kallt och mörkt för det mesta, utan folk som sitter ute och äter etc - utan även om vad som anses vara "utomlands". För om man tänker efter, och kategoriserar det hela geografiskt, så vore ju norra Finland, eller Stavanger-fjorden lika mycket utomlands som franska rivieran eller spanska solkusten. Och varför inte ta en tur till Sibirien? (Vilket vi väl alla rent spontant associerar till total iskyla året runt, för övrigt.)

Men utomlands, det utomlands som verkligen räknas, det är det utomlands dit semesterresorna brukade (och brukar) gå. Till varmare breddgrader med soliga stränder.

Här i Bryssel har vi just nu runt 30 grader om dagarna. De som var lediga igår smet iväg till skuggan i parken. På kvällarna fylls trottoarerna utanför barer och restauranger med folk som hänger där och minglar och pratar.

Och, tja, det känns precis som om man var utomlands!

Snabbkoll på nattlivet

Under den gångna veckan, då jag har haft tillfälle att besöka ett par olika klubbar i Bryssel, kan jag meddela det jag funnit hittills:

1) ett ställe för slipsnissar och eurokrater. Okej, det fanns trevliga och avslappnade människor där också, men tyvärr sitter ett visst minne som berget den fjunhudade unge man som ville få fram hur mycket han tjänar, utan att explicit behöva säga att det var massor, utan istället framhöll att "visst har jag eget, har det ihop med kompisar, men det är ett tråkigt jobb, fast det drar ju in pengar förstås, och det här stället är så bra att nätverka på... etc." Inser nu att jag borde ha trätt in i min roll som syo-konsulent, och fråga om han inte hade funderat på att byta karriär, eftersom det ju är så sant som han sa att det som spelar roll är ju att räkningarna kan betalas, och alltså kan han ju faktiskt gå ner i lön, ifall han hittar något arbete som är det minsta intressant, jag förstår att det är svårt att lämna kompisarna, men man behöver ju inte bli en trist människa redan vid 30 bara för att man har ett tråkigt jobb (som man tydligen ändå vill prata om...)... Ja, ni förstår.
Nu gjorde jag ju inte det. Jag nickade, log, och sa "jaha, jo det är ju sant", och drog en lättnadens suck när mitt sällskap kom, och den unge mannen ifråga fann en mer uppmärksam publik.

2) En klubb för dem som är i den ålder jag var i när jag precis fick börja gå på krogen. Just det, 18, för er som inte orkar krångla till det just idag. Bräddfyllt med 18-20-åringar som släppte loss till elektro-versioner av låtar som jag är för ung för att bli nostalgisk över, och för gammal för att tycka är kult-hippa. Plus lite låtar som verkade vara franska motsvarigheter till vår "Sommartider" - låtar som väl är så där (om jag får säga vad jag tycker), men som man ändå älskar att dansa loss till och sjunga med i. Sådana som får hela salen att gunga.

Slutbudet blir därför: aldrig mera 2:an - fel musik och fel ålderskategori för min smak. Kanske 1:an någon gång (trots allt kan man träffa på en del - trevliga! - bekanta där också) men inte alltför ofta. (Kommer man tidigt på kvällen, så kan man äta mat där också, och det hela känns som lunchrestaurangen på jobbet... och det räcker så bra med att ha en sådan just på jobbet.)

Jakten på ett eller flera favoritställen går vidare.