Kanske, kanske...

Vi ansöker nu hos våra respektive hyresvärdar. Triangelbyte på g. Och jag kan få en liten etta på Gärdet.

Fortsätt hålla tummarna!

(Charmigt?) förvirrad

Igår skulle bli en effektiv dag. Jag hade min lista med ärenden att uträtta, och hade tänkt ut den smidigaste rutten för att få allting gjort med minsta möjliga ansträngning.

Spurtade ner mot Schuman (spurtade är nog rätta ordet, eftersom allting går långsammare i värmen, och man får betänka att allting är relativt) för att kolla lite papper inne på Rådet. Efter att nästan ha stått på näsan i trappan utanför - under överinseende av vakterna, naturligtvis: ingenting går upp emot offentlig förödmjukelse - sa killen vid säkerhetskontrollen "ca va?" Så pass mycket franska kan jag i alla fall att jag normalt sett kan svara på sådant, och vara artig tillbaka. Men i detta läge var det så pass oväntat att det tog ett antal sekunder (av förvirrad tystnad från min sida, vanlig artig tystnad från hans) innan jag fick ur mig "bien, et vous?" Missade till och med att slänga in ett litet merci i det hela. Fick en trevlig utläggning om att det var bra, att det visserligen var svalare, men att det var väl egentligen rätt skönt att det var det.

Jag har ingen aning om ifall killen flirtade med mig, eller om han bara var allmänt trevlig. För ärligt talat var jag alldeles för borta för att vara riktigt uppmärksam. Kunde bara nicka och le åt hans svar innan jag snubblade mig igenom metalldetektorn och kom in i byggnaden.

Och sedan fortsatte dagen i samma stil.

Nåja. Alla behöver ju inte vara lika smidiga som balettdansöser.

Sherlock Holmes i Belgien

Gårdagseftermiddagen tillbringades i Leuven, i den flamländska delen av Belgien (Louvain på franska - om man nu vill vara så fräck att man använder det språket). Det blev en lång fika och promenad genom staden - och en massa prat om Sherlock Holmes!

Kanske är det någon som minns att jag för en tid sedan fick ett brev med sigill. Det var Ivo Dekoning, bibliotekarie, holmesian och författare, som tog sig tid att träffa mig. Han berättade om kopplingar mellan Sherlock Holmes, Doyle och Belgien, samt om sitt eget arbete. (Själv hade jag till exempel missat att Holmes och Watson tillbringade två dagar i Bryssel på väg till Reichenbachfallen i Schweiz.)

Det blev en väldigt trevlig eftermiddag i vackert väder. Leuven är en trevlig stad, med många vackra platser. Jag kan särskilt rekommendera Groot Begijnhof, en slags stad i staden, som ger en känsla av att man befinner sig i en helt annan värld.

Jag har tyvärr aldrig besökt Oxford, men jag skulle kunna tänka mig att det finns sådana byggnader där också. (Det hoppas jag i alla fall - för Oxford-bornas skull.)

Och på något sätt, av någon anledning, fick det mig att tänka på Midsomer Murders, och den känsla serien ger. Man vill bo där, oavsett hur många lik de hittat. Och även om Ivo placerat ett antal lik i Leuven i sina böcker kanske de ännu inte är lika många till antalet som de som Caroline Graham lagt ut i Midsomer Murders.

Väderberoende raggrepliker

Igår hade de lovat oss ca 38 gradig värme (eller hetta, om ni föredrar det uttrycket). Jag vet inte om vi kom upp i det, men varmt var det i alla fall. Och värmen kan leda till olika saker. Bland annat nya raggrepliker.

På väg hem häromkvällen hörde jag en tjej och en kille prata. Vad han sa till henne?:
"Du har en jättestor svettdroppe mitt i pannan. Låt mig kyssa bort den."

Återstår frågan: var det verkligen romantiskt. Var det över huvud taget en effektiv raggreplik? Eller var det bara... innovativt?

Om man nu missar ett tåg...

..så får man väl ta nästa.

Snart bär det av till Stockholm igen, och jag har nya lägenheter att titta på. Tack och lov. Från den brysselska fronten kunde jag bara sitta och se hur fler och fler av de alternativ jag hade försvann från listan. Men nu har det hunnit tillkomma nya, och kanske kan mitt framtida Sverige-hem finnas bland dem.

Här i Bryssel har nu vi alla i Sverige-huset (som vårt hem tydligen kallats i folkmun, pga det stora antalet svenskar som passerat revy här) hittat ny bostad. S påbörjar sin flytt redan i augusti. I mitten av september flyttar jag, och H lämnar huset den sista september. Och med det går svenskhuet i graven.

Faktiskt mest Kansas - femte Genèveresan

Lite så här i efterhand kommer ändå lite minnesbilder från Genève.

Andländer till Genève tisdag förmiddag. Slutprovsvecka och värmebölja. Dagen inleds med en tupplur i lägenheten vid Plainpalais.

Biblioteket är luftkonditionerat, och plötsligt har man ingenting emot att bara sitta i ett bibliotek. Det är modernt och ljust. Inte en plats att annars dröja på - förutom för studiernas skull - men man kan andas därinne. Utan att svetten börjar rinna. Testpresentationer hålls i grupprummet, och förslag till förbättringar ges. Presentationen för lärarkursen arbetas om ett par gånger innan jag - efter ett infall strax innan jag somnar en kväll - ändrar vinklingen helt och hållet. O tycker det blev en stor förbättring, S saknar det gamla upplägget. Jag känner mig i alla fall säkrare, och det nya får råda.

Presentationerna... vi pratar i ca 20 minuter, och sedan har juryn bestående av två lärare 40 minuter på sig att ställa frågor och be en förklara. Ingen av oss har gjort detta förut: vad är det som gäller? Frågar de bara på det jag pratar om, eller på annat från kursen också? Hur fritt får man förhålla sig till ämnet? Ska jag bara presentera det vi diskuterat, eller ska jag fördjupa mig? Måste man ha finkläder på sig?

Ser första halvan av Tyskland-Italienmatchen på restaurang. Återvänder hem, till en tv jag inte får igång. M håller mig uppdaterad via sms, och jag hör ropen och biltutorna när matchen är avgjord.

Onsdag eftermiddag kommer de första regndropparna. Vi håller andan och hoppas. På kvällen bryter det ut. Åskväder och hällregn. Det är underbart. Jag får sova i Se.s rum, eftersom han är på praktik på Madagaska i två månader. Fransk balkong, och mörka träramar kring rutorna. Regnet faller tungt mot glaset. Upp och stänga - måste något räddas från några vattenpölar? Sedan njuta av ljudet. Av känslan av hur luften rensas. Det gör ingenting att jag inte kan sova.

Regnet fortsätter under torsdagen. En presentation avklarad onsdag kväll. Torsdag förmiddag den andra. Flickorna pustar ut efteråt, lättade. Det var deras sista. Jag har en kvar. Alla goda ting är tre?

Middag med en av professorerna på kvällen. Vietnamesiskt vid Plainpalais, och det är mycket gott. Kanske sista gången vi träffar honom.

Fredagen är soligare, men regnet anas bitvis. När presentationen väl är avklarad tar jag ledigt. O och S håller sig kvar på biblioteket ett tag. Själv smiter jag iväg - ner till sjön. Tittar in i en musikaffär på vägen. Sedan bussen till Röda kors-muséet, och en tillfällig fotoutställning om The Maze, ett nordirländskt terroristfängelse, numera nedlagt. Promenad förbi FN-området. Strosar genom Arianas trädgård, förbi dess japanska buddhistiska klocka, där klottrarna inte kunnat låta bli att göra sig sedda.

Botaniska trädgården är annorlunda än jag trott. Och jag undrar vad jag förväntat mig. Förutom stora gräsmattor, en planta på varje ledig plätt. Tydlig skylt som visar vad det är. Märker att jag får svårt att bara njuta bland alla dessa skyltar. Med all denna information, alla dessa fakta, alla dessa orsaker till att dessa växter samlats på en viss kvadratmeter - de kommer från samma plats, växer i samma klimat - kan jag inte bara ta in ljud och dofter. Nyttoväxterna presenteras mycket pedagogiskt med exempel på vad som kan tillverkas av dem.

På andra sidan trädgården, vid fåglarna och rådjuren, finns en karusell. Figurerna är baserade på fabeldjur. En resa in i fantasins värld. Här får barnen leka fritt. Alldeles bredvid finns kafét. Jag går vidare - har ju avtalat glassätning med flickorna under sen eftermiddag - och hittar en bänk att sätta mig på ett tag. Försvinner in i skönlitteratur.

På vägen från parken får jag sällskap med en ung man, N. Han kan ingen engelska, och jag tänker inte ens på att fråga om han kan tyska. Så här i efterhand undrar jag om han trodde jag var tokig. Vad fick jag egentligen fram på min version av franska?

På gatan vid huset jag bor har någon bestämt sig för att redan fira inför VM-finalen. Opera på högsta volym, fönsterna öppna. Någon skriker något om musiken, som jag antar är ett krav att den ska dämpas. Ingen effekt. Jag vilar lite. Njuter. Andas. Axlarna i viloläge, redan i botaniska trädgården. På kvällen Maracana-festivalen.

Lördag morgon:

Jag kunde påstå att avresan sker i gryningen. Men det stämmer inte riktigt. Det är redan ljust, fast klockan bara är strax efter 5. Ändå är det rätt många människor ute. Jag har sovit lite och sedan gått upp för att resa min väg. De är på väg hem, ska sova efter en natt på stan.
Lämnar än en gång mitt Oz - mera Kansas för varje gång.

För den som är Harry Potter-fan

...kanske det kan vara intressant att läsa om ljudböcker med Potter inläst på dem. Der Artikel ist allerdings auf Deutsch.

Mycket nöje.

Själv får jag skam till sägandes medge att mina Potter-upplevelser begränsar sig till den första filmen. Har inte ens öppnat någon av böckerna.... De står på den där långa listan över verk som jag har tänkt att "den måste jag läsa!" Tja, entusiasmen är det inget fel på. Det är liksom resten som fallerar.

Fast å andra sidan innebär ju det att jag har massor med läsupplevelser kvar att se fram emot.

Semestern hägrar

Borde egentligen redan skrivit om min sista Genève-vecka, men jag sparar det lite till.

Idag handlar det istället om anledningar att längta till semestern (bara knappa två veckor kvar!), och en längre vistelse i Sverige:

- familj (särskilt gullungarna Elias och Hampus)
- vänner (så många jag inte träffat på så länge)
- vädret (som förhoppningsvis inte är lika kvavt som här)
- badandet (10 minuters promenad från lägenheten i Hässelby till badbrygga - hurra!)
- språket (det är trots allt skönt att inte behöva fundera för att förstå vad folk säger - eller, tja, för det mesta behöver man inte fundera i alla fall)
- ledighet rent i allmänhet (hurra! hurra!)
samt
- detta!!!!!!!!!!!!!!!! Ett fantastiskt underbart skäl att älska sommar-Sverige! (se även en kommentar här.)

Jag kan knappt bärga mig innan jag kommer hem igen!

Tyskland - nya ljuva minnen

Först och främst: det blev brons!

Hade hoppats och trott att det skulle kunna bli guld, men det var bra kämpat, och jag tycker de var väl värda sin medalj. Det är för övrigt roligt att se hur mycket (positiv) uppmärksamhet landslagstränarna får i Tyskland. Förra gången var det Rudi Völler - även kallad Tante Käthe, pga frisyren - som fick uppmärksamhet. En populär låt var "Es gibt nur ein Rudi Völler" (till melodin Quanta la mera - med reservation för felstavningar). Denna gång var det "Klinsmann" som skanderades från läktarna när det vände för Tyskland. Och på skyltarna när laget firades i Berlin idag fanns en mängd önskemål om att "Klinsi" skulle fortsätta som landslagstränare.

Själv fick jag uppleva lite av VM-yran i Frankfurt och Kaiserslautern förra helgen. Lämnade Bryssel i arla morgonstund, och var framme i Frankfurt vid halv 10-tiden. Efter lite bokinköp (Uwe Timm) och spatserande kring domkyrkan begav jag mig till Palmengarten. Jag har länge varit förtjust i stenträdgårdar, och deras visade sig vara väldigt fin, komplett med ett vattenfall man kunde promenera bakom. Efter en kort promenad genom parken slog jag mig ner i deras rosenträdgård och njöt av Timms sällskap.

För den som intresserar sig för Tyskland, och tysk historia, kan jag varmt rekommendera Timms bok "Am Beispiel meines Bruders". Genom att granska sin egen familjs historia - brodern som anmält sig som frivillig till Waffen-SS, föräldrarnas reaktioner på hans död och strävan för att försvara hans minne, livet som ibland blir som man hoppas och sedan kan gå snett - så får man en inblick i det komplexa i efterkrigstidens Tyskland. Felriktad idealism och brutala insikter - vad fick egentligen brodern uppleva? Den dagbok som skickades till familjen efter hans död ger inga svar, men leder till desto fler frågor.

Efter Frankfurt, och fotboll i K:s sällskap - vi satt uppe och pratade halva natten - så bar det av till Kaiserslautern, och ännu en del i efterkrigspusslet. J är amerikan, av mexikansk härkomst, och stationerad i Tyskland. Hans kompis S hade precis blivit förflyttad dit, nyligen ankommen från Turkiet.

Promenad genom staden, på kvällen salsaklubb. Dansade in på morgonkvisten. Lyxigt värre att ha två kavaljerer med sig, som kunde turas om att dansa med en. Bortskämd till tusen, när de betalade för allt. Och jag får väl erkänna, jämställd eller ej, att det är härligt att bli uppvaktad ibland. Dessutom fick jag köra J:s jeep när vi skulle tillbaka - riktigt skojigt!