Och ett gott nytt år.

Det sägs att drömmar kan gå i uppfyllelse. Det önskar jag. För oss alla.

Bör ätas å det snaraste - en förpackning helt i min smak!

Häromkvällen hade jag för ovanlighetens skulle en middagsgäst. Annars brukar det mest vara jag som blir bortbjuden (när jag väl äter middag tillsammans med andra), men denna gång hade jag faktiskt gjort slag i saken och erbjudit en väninna att komma över på lite mat på kvällen.

Sagda väninna är bara inte en intelligent och rolig ung kvinna (som dessutom har sin utsida på sin sida), hon är även en riktig överdängare på att välja trevliga saker att ta med sig när hon kommer som gäst. Förra gången kom det med en vacker flaska med innehåll anpassat för sorgliga dagar (alltid bra att ha något att ta till, ännu bättre när man inte behöver det), denna gång blev det en ask chokladtryffel.

De som känner mig kanske också känner till att jag har en viss svaghet för choklad, så gåvan var mycket passande på det viset. Men den hade också en av de bästa sidtexter jag någonsin sett. Man har radat upp vad den innehåller, lämplig förvaringstemperatur etc etc, och skriver också att för att smaken ska vara den bästa bör man "consume quickly after opening".

Så jag menar, vaddå bara äter, vaddå proppar i mig?! Det står faktiskt här - titta!
Ahh.... ibland är det underbart att bara följa instruktionerna!

Viktigt, men svårt att komma ihåg.

"Ring the bells that still can ring,
forget your perfect offering.
There is a crack in everything
That's how the light gets in."

Leonard Cohen

Tack snälla SVT!

Ibland känns Public service-TV riktigt, riktigt underbart. I julhelgen kunde vi först njuta av "Baskervilles hund" från år 2002. En nyinspelning som tillför en hel del till Holmes-upplevelsen. Vissa detaljer är förändrade, men inte på ett helt oävet sätt. Något jag bl a la märke till var den förändrade legenden. Varför den brutale sir Hugo som antastade bondtöser byttes ut mot en som anklagade sin hustru för att vara otrogen kan man fundera på. Kanske tyckte de att det verkade mer "logiskt" med en trogen hund till hustrun som skyddade henne och sedan blev gengångare, än en helvetesbest som bara dök upp och sedan dess hemsökt släkten Baskerville. Andra förslag eller kommentarer?

Hur det än må vara med den saken så njöt jag av filmen, och jag hoppas och tror att den kan öppna andras ögon för det underbara som är Holmes-berättelserna.

Helgen fortsatte i underbar stil med "Julmord i Midsomer". Jag har saknat de där filmerna. De som får mig att längta till den engelska landsbygden, utan en tanke på att folk tycks mördas i vart och vartannat hus. Och jag funderar i mitt stilla sinne om de välgjorda brittiska deckarna på något sätt bidragit till turismen till Storbritannien. För det verkar ju trots allt så vackert och hemtrevligt, trots alla mord, i motsats till de amerikanska dito, där allt verkar brutalt och ondsint, i en hopplös kamp från det godas sida. På andra sidan Atlanten framstår det grymma som mer regel än undantag. Man kan fråga sig hur dessa olika stilar kommer sig - är samhällena så olika, eller är det den egna självbilden som utgör skillnaden?

Själv har jag nyligen kommit hem från några lediga dagar hos mina föräldrar. Mycket mat, fika och göra ingenting. Det var skönt, och jag hade gärna stannat längre. Det är trevligt att glömma bort resten av världen ibland. Men nu är jag tillbaka, och det är dags att köra igång igen. Och det är väl trots allt så det ska vara just nu. Liv och rörelse, även om underströmmarna kan tyckas alltför starka ibland.

Det lönar sig sällan att skjuta upp saker

Men ibland är det oh så frestande...

Själv sitter jag just nu med en Genève-uppgift som jag behöver lämna in i natt, om jag ska få julledigt. Och det vill sig liksom inte riktigt. Därför gjorde jag det enda raka: jag använde mig av livlinan "ring en vän". Det funkade inte heller så bra. Han var trött och skulle åka bort imorgon, och hade inte alls lust att bara finnas till för att roa mig. Allvarligt talat....

Och nu har jag alltså sjunkit till rena okynnesskrivandet här, bara för att dra ut på den där eländiga uppgiften lite till... dags att möta den krassa verkligheten och återvända till böckerna!

Lite snö gör underverk

Var återigen i Uppsala häromdagen. Lämnade Stockholm direkt efter jobbet, övernattningskitet i ryggsäcken, finkjolen på. Och så en piffig top, och de svarta vinterstövlarna. (De där som nästan ser ut som mc-stövlar, och väl är det närmaste jag någonsin lär komma till att vara en riktigt tuff kvinna - en sån där som manövrerar en tung mc utan några problem.)

Resans mål var en av de närmsta vännernas bostad, och en trevlig kväll med glögg i koppen och mat på bordet. (Någon annans mat alltså - är just nu väldigt trött på min egen matlagning...) Anlände i Uppsala när det redan var mörkt ute. Jag har väl ingenting emot Uppsala egentligen, men av någon anledning har den staden aldrig kommit mig nära. Jag har aldrig känt att den skulle vara någon skönhet, trots sina många vackra byggnader.

Men den kvällen, då var den vacker. Snön föll mjukt och smeksamt i stora, duniga flingor. Allt det gråa och trista var dolt, och istället skimrade gatlyktorna som varma bloss. Snö kan göra underverk.

Mitt liv i lyx!

Slog faktiskt på stort och gick på bio ikväll. Så där helt spontant. Nåja, det var en av mina vänner som föreslog att vi skulle gå, vi tre som ändå mött upp för en fika.

"Corpse Bride" blev det. Och trots det oerhört lyckliga slutet kan jag inte frigöra mig från känslan av att hjälten kommer att vakna en morgon och undra om han inte valde fel... Men kanske underskattar jag den levande bruden och deras kärlek. Får man väl hoppas.

Det är nästan lite Ivanhoe över det hela. Ni vet, den där filmen som går kring nyår varje år. Jag tittar på den varje år, och blir lika upprörd varje gång. Varför väljer han ett sådant våp!?! Okej, jag vet att de varit förälskade i tid och evighet, och säkert lovat varandra att vara trogna och så vidare, och så vidare, men det ändrar inte det faktum att Rebecka är minst 10 gånger smartare/roligare/tuffare/intressantare... listan kan göras ännu längre. Medans den blivande bruden vädjar till en riddares gentlemannasinne, om jag minns rätt, hotar Rebecka med ryktesspridning (= vanära) och självmord. Visst, olika samhällsgrupper etc etc etc. Men i alla fall!

Dessutom säger Ivanhoe själv att han gift sig med Rebecka om de haft samma religion. Och då kan jag väl inte annat än tycka synd om hans hustru, som han uppenbarligen måste ha gift sig med i brist på bättre då. Det vill säga, i brist på Rebecka. Stackars kvinna.

Der Ton macht die Musik

När man nyligen tillbringat en vecka med att diskutera språk, kommunikation och lingvistik blir man lätt lite känslig för vissa företeelser i språket.

Två fenomen jag tänkt på den senaste veckan:

På tåget till Västerås sa den inspelade rösten "Nästa station Västerås. Västerås, vilken är tågets slutstation." Det är ju inte lustigt i sig. Det lustiga var intonationen. Rösten gick upp lite på slutet av "vilken" och "slutstation". Påståendesatsen "vilken är tågets slutstation" blev därmed en fråga, mycket i stil med de lästal vi hade på mattelektionerna i skolan "Om ett tåg kör en sträcka på 50 km, och passerar 100 telefonstolpar med ett mellanrum på 25 meter, hur fort kör då tåget?" Eller, som i detta fall "om nästa station är Västerås, vilken är då tågets slutstation?"

På tunnelbanan igår: Den gamla välkända ramsan "tåg till Hässelby, se upp för dörrarna, dörrarna stängs" blev vid en station till en replik ur en actionfilm, då föraren ökade sin talhastighet för varje stavelse. Lite i stil med "oh no, oh no, oh no, we're gonna crash!!!" Fast inte lika olycksbådande.

Viktigast just nu: min nye systerson, som bestämde sig för att den 16 december skulle vara en bra dag att födas. Mamma ringde i morse och berättade. 52 cm och 4,5 kg. Och ändå tog det knappt 2 timmar. Jag är imponerad.

För övrigt: "Der Ton macht die Musik" är titeln på ett övningsprogram i tyska. Uttal och intonation, kan tänkas.

Som en annan stad - andra resan till Oz

Jag vet inte om Dorothy någonsin återvände till Diamantstaden när hon väl kommit tillbaka till Kansas. Kanske var det bara i tankarna som hon ibland återsåg sina gamla vänner och bekanta.

Själv återvände jag till mitt eget Oz nu i veckan. Och denna gång var resan helt annorlunda - ett helt annat Oz? Det var måndag förmiddag när jag äntrade planet, och redan då var skillnaden markant. Inga kostymer eller dräkter så långt ögat nådde. Och när jag promenerade till universitetskvarteren, där jag skulle bo, så var det också som vilken stad som helst. Liksom i andra städer kan man förvisso byta värld genom att byta kvarter, men även de centrala delarna av Genève tycktes mig mer vardagliga än förut.

Största delen av veckan tillbringades dock i och omkring universitetsbyggnaden. En intensiv men intressant vecka. Det enda "sorgliga" var att vi inte hittade kaffeautomaterna förrän den näst sista dagen - vi hade kunnat spara en del i kostnader för kaffe kan jag avslöja.

Medan jag fortfarande var där inleddes firandet av Escalade, ett festligt högtidlighållande av motståndet mot Frankrike. Enligt berättelserna räddade en kvinna Genève genom att använda sig av den soppa hon höll på att koka: hon öppnade fönstret och hällde den kokheta soppan över de franska soldaterna. Jag visste väl att man alltid kan lita på soppa. För oss tre utlänningar som var i staden för en vecka av seminarier och tillbringade ett par sista timmar med varandra på ett kafé blev det lite överraskande att se utklädda barn som kom in och sjöng, och sedan skulle få lite småmynt. Som någonstans i närheten av Skärtorsdag och Halloween. Men det var alltså Escalade.

Stora händelser i livet pågår medan jag pratar om detta. En vän är på väg till sin familj för att tillbringa tid med en svårt sjuk far. Min syster är höggravid och vi hoppas få välkomna en ny familjemedlem vilken dag som helst. "Life is fuzzy" sa en av våra lärare i Genève. Han har rätt, men ibland blir det mer än tydligt vad som är viktigast. Och det är inte att få kaffe.

Männen i mitt liv

"Föremålen växlar, men kärleken består" brukar man säga. Vara hur det vill med den saken, några fixstjärnor finns i alla fall på min himmel.

Pappa - vilken god dotter kan säga något annat? Och så har jag också en osedvanligt snäll pater.
Elias - min lille gos, även systerson kallad. Och jag misstänker att han numera vanligtvis är lite för busig för gos. Längtar till sista hälften av december, då jag hoppas få mer fritid och därmed tid att åka och hälsa på familjen!

Och så min tröst och mitt stöd sedan tredje eller fjärde klass: Sherlock Holmes. Senast ikväll har han och Dr. Watson, MD, hjälpt mig igenom en långtråkig pappersprocess som handlade om att skriva ut olika hemuppgifter jag gjort under hösten. Halvt ångestframkallande eftersom jag dessutom alltid är rädd för att upptäcka att jag glömt att göra något varje gång jag går in på webportalen. (Är jag egentligen rädd för att glömma något, eller för stressen som uppstår när jag märker att jag glömt det...? Det är i alla fall en oslagbar panikframkallande kombination.) Det lilla jag glömt idag kunde jag åtminstone komplettera lite kvickt, även om resultatet säkert inte blev så genomtänkt som vår lärare hoppats på. Mycket lugnande med en SH-dvd i bakgrunden.

(Måndag morgon bär det av till Genève på en vecka. Jag kommer att träffa lärare och kurskamrater för första gången, och lite nervöst är det faktiskt. Men jag tror att det kan bli trevligt också. Det är ju det där med att försöka verka intelligent också, samtidigt som man tvingas erkänna att man inte förstår hälften av de texter vi jobbar med just nu. Någon som har en extra hjärna att låna ut?)

Nåja, för att avsluta denna post i kärlekens tecken, här ett citat ur "Kassandra" av Christa Wolf:
"Wir sagten uns kaum mehr als unsere Namen. Ein schöneres Liebesgedicht hatte ich nie gehört."

Föremålen må försvinna, men hoppet består. Länge leve hoppet!