Skomysteriet löst - eller?

För alla er som legat sömnlösa om nätterna och funderat på varför så få kvinnor i Bryssel har höga klackar, hur det kommer sig att det mest är de som traskar kring institutionerna som förlänger sin räckvidd medelst skodonen, så har jag nu fått en möjlig förklaring:

gatubeläggningen.

Kullersten.

För dem av er som brukar ha skor med klack på er så kanske det enkla ordet räcker. Jag har själv känt av konsekvenserna av att gå runt i skor med lite klack på den kuller- och gatsten som så många trottoarer i Bryssel är belagda med. Trottoarerna ser trevligare ut än med asfalt, förvisso, men blir knepigare att hitta rejäla skor till.

Och med den ursäkten i bagaget passade jag på att gå på shoppingrunda igår. Lyckades efter ett tag hitta ett par som ser trevliga ut (= kan användas på jobbet) men som ändå är rejäla. Som har en aning klack, men mest består av tjocka, mjuka sulor, som förhoppningsvis kan dämpa stötarna från underlaget.

Lyckades under shoppingturen dessutom roa de trevliga anställda på Brico (litet byggvaruhus, kan man nog beskriva det som) genom mina beskrivningar av vad jag sökte (adapter till engelska kontakter, sexkantsnyckel och en viss sorts skruv till ett IKEA-köksskåp). Det hela utfört på en del nybörjarfransk och en del kroppsspråk. Men så länge jag klarar mig utan engelskan är jag mycket nöjd.

På Mediamarkt plockade jag dock fram engelskan, skam till sägandes. Jag skulle förklara att jag ville ha en CD-spelare som kunde spela skivor brända på datorn också (för alla de där bland-skivorna jag ska lyssna på när jag joggar). Den stackars gossen blev lite förvirrad, för hans engelska var inte helt på topp - dock bättre än min franska! - men nu vet jag (tack du okände unge anställde) att disques gravés är skivor man bränt själv. Som man brukar säga, man lär sig något nytt varje dag.

Och med det sagt är det nog bäst jag återgår till studierna...

Vet att jag tjatar, men...

den har kommit! Välkommen Jakob och ...och stora havet!

Nu saknas bara en liten CD-spelare, så jag kan ge mig ut och motionera i gott sällskap.... Om det är något som får mig att vilja röra på mig, och möta livet med alla krafter jag har, så är det denna slags musik.

Härligt!

Så börjar det nya livet gång, på gång, på gång.

I väntan på Jacob.

Nu är det gjort! Har beställt ner Hellmans skiva till Bryssel. Och om det kan låta lyxigt kan jag påpeka att slutpriset, skiva+frakt, ändå blev lägre än vad de tar för den på Åhlens. Så det så.

Kan också informera om att posten åker ut med paketen till kundernas dörr även här i stan. Och är man inte hemma lämnar de en lapp med var man kan hämta paketet. På lappen står också "jag hade inte det stora nöjet att träffa er när jag åkte förbi..."

Tänk att de kan veta att vi är så trevliga här.

Jacob, Jacob, Jacob

Jag vet. Jag tjatar. Men jag har återigen snöat in på Jacob Hellman och "Hon har ett sätt". Man blir ju kär bara av att lyssna på den! Och lite nostalgisk och sentimental och sorgsen och danssugen. Måste verkligen hitta nå't ställe att gå ut på här - nånstans med dansgolv.

För att ännu en gång dra kopplingen till den amerikanska armén var det hemskt smidigt att ha sådana kompisar, eftersom de alltid hade koll på roliga dansställen. Och eftersom de gick ut så ofta - det var bara att hänga på. Nu får man liksom jobba lite hårdare, både för att hitta ett ställe och för att hitta någon som har lust att haka på och svänga sina lurviga. Hmmm... måste tänka ut taktik inför helgen.

I helgen ska nämligen (åtminstone som det ser ut hittills):
- terminsuppsatsen till Genève vara klar.
- jag tekniskt sett ha terminsuppehåll.
- jag inte behöva förbereda något jobb, eftersom mitt nästa uppdrag är på onsdagen i veckan efter.

Slutsats: helgen är fri!!!
Mm, jag behöver definitivt en plan...

Blåsor, blåst och regn.

Efter två kvällar/nätter på raken med enbart frivilligt sällskapsliv har jag nu återvänt till datorn i dess form av arbetsredskap.

Innan dess passade jag dock på att skruva ihop ett skrivbord. Och upptäckte hur länge sedan det var som jag verkligen skruvade ihop något trögskruvat. Jag har fått fem (5!) blåsor på högerhanden, fördelade på handflata och fingrar. Det är ju så man får skämmas.

Bryssel är inne i en regnperiod. Det som kan göra detta knepigt är att det ofta blir väldigt blåsigt också. För mina medboende, som kommer från Malmötrakten, är den sortens väder inte någon nyhet, men för mig är denna kombination av vind och regn något som tidigare var ett undantag. Man vänjer sig dock väldigt snabbt, och lär sig att inte sörja de paraplyer man lyckas massakrera när man är ute.

Modeexpert efterfrågas.

Det här med skor. Det är inte alltid så lätt. Tycker ändå (sedan jag slutat arbeta extra i klädaffär) att det är lite roligt med kläder. Och dessutom upptäckte jag skor och väskor under hösten! Mmmm....

I och med detta nyfunna intresse har jag också börjat titta lite mer på vad andra har på fötterna, och särskilt då personer av samma kön som jag själv. (Är det förresten inte väldigt sällan man säger "personer av samma kön". "Personer av motsatt kön" känns liksom mer vant. Hur som helst.)

Vad jag upptäckte på väg till Université Libre i Bryssel var att jag inte såg några studentskor i högklackat. (Inte studenter heller, för den delen.) Det var gympadojor som gällde, liksom. Kände mig otroligt uppklädd i mina svarta snyggkängor med klack. Undrar nu om det är detta klädmönster som gäller för studenter i Bryssel, eller om det bara var en tillfällighet. Även som etnolog är ju klädkoder av intresse.

En annan iakttagelse, som ni säkert gjort innan jag: det är inte lätt att se cool ut om man sitter och stirrar ned i en kaffekopp, eller en flaska cola heller för den delen. Sitter man med ett glas whiskey, snurrar det lite och stirrar bedrövat ner i det så ser det liksom djupt och sökande ut. Med de tidigare nämnda dryckerna ser det mer.... tragiskt ut. Eller? Det är bara en tanke.

ULB = himlen!

Av diverse olika anledningar (tja, egentligen bara en - att jag pluggar och inte är rik och således inte kan eller vill köpa all litteratur jag någonsin kan tänkas behöva referera till, och dessutom håller på med en uppsats. Jo, det blev visst tre anledningar till slut) var jag i onsdags på upptäcktsfärd i Bryssel. Mitt mål: Université Libre de Bruxelles, och deras bibliotek.

Tack vare datorer och internet (jag älskar er - så länge ni fungerar!) hade jag fått reda på att det mesta av vad jag var tvungen att läsa in mig på skulle gå att få tag på där. Sagt och gjort.

Efter ett antal felåkningar med tunnelbana, avstigning några hållplatser för tidigt från spårvagnen, och till slut med hjälp av en vänlig studentska, hittade jag till ULB:s territorium, uppe på en kulle i södra Bryssel. (Ett område som jag upptäckt inte finns med på min turistkarta. Minnesanteckning: köp karta som visar HELA Bryssel. Och all kollektivtrafik.)

Traskade in i byggnaden, ner för trappan, in genom grindarna, och fram till lånedisken. Det är underbart att kunna skaffa lånekort. Bara det var som en liten seger. (Kanske särskilt som jag lyckades utföra det hela på franska. Eller i alla fall någon avart av franska.)

Och sedan, sedan gick jag in i bokrummet....

Bokrum är egentligen helt fel uttryck. Biblioteket sträcker sig över hela åtta våningar - ÅTTA VÅNINGAR! - och på varje våning finns en avdelning. (Och det är inga små våningsplan det handlar om, det är rejäla rum, inte några 10*10 meter.) Våning 6 har lingvistik och språkvetenskap, våning 4 humaniora, de andra våningarna.... har andra ämnesområden.
Hur som helst, med alla dessa böcker på hyllorna i sådana ljusa lokaler med trevlig personal har jag bara en sak att säga just nu:
Saliga äro de vetgiriga, ty de kunna njuta av ULB.

Min käraste...

inte var jag gammal när vi först möttes. Så vitt jag minns var det i mina morföräldrars kök. Där, hos ett par av mina mest älskade släktingar, fanns också du. Och i motsats till vad många skulle ha trott tyckte jag om dig.

Det gick några år, och jag var utan dig. Ingen saknad, ingen längtan fyllde mig.

Dock... en dag, jag minns inte när, blev du återigen en del av mitt liv. Och nu är du mig kärare än någonsin. Ibland bara som tidsfördriv, ibland som en livräddare. Det som får mig att hålla ut under långa mörka kvällar. Senast igår var det du som fick mig att stå ut, att orka arbeta när jag helst velat sova i dagar.

Det är möjligt att du inte är bra för mig, men den glädje du bereder mig (om du ursäktar detta gammalmodiga uttryck) - den uppväger allt detta.

Det enda jag får be om, trots att jag älskar dig som du är - med alla dina mörka egenskaper - så måste jag nog (för min egen hälsas skull) be om en skvätt mjölk i. Min mage har blivit lite känslig med åren.

Min käraste dryck, mitt kaffe.
(Och snälla du, förlåt mig om jag vid vissa tillfällen föredrar rödvin.)

Bryssel - det nya Rom?

BBC visar just nu ett program där det gamla Rom jämförs med EU, för att se om det är samma slags projekt. Svaret verkar bli att det inte fungerar likadant, inte samma likriktning och inte samma situation över huvud taget.

De berättar bland annat om hur man fick den dåtida eliten i de erövrade områdena att intressera sig för den romerska kulturen. Och man framkastade tanken att man i EU t ex skickade studenter på studieresor till andra, exotiska europeiska länder - däribland Belgien - med "gorgeous [...] interpreters".

Inte så att jag vill hävda något, men....

...det fick i alla fall mig att skratta. Lite självdistans har jag faktiskt.

US Army - bra för européer?

Ibland kan saker och ting vara bra till mer än man tänkt sig. Idag skulle jag vilja illustrera detta medelst den amerikanska armén och dess (NATO-)baser i Europa.

Bamberg har - som många av er som känner mig, och var med redan på den tiden när jag skrev min magisteruppsats i etnologi säkert har hört till leda - fortfarande en militärbas med personal från den amerikanska armén. Tekniskt sett är det en NATO-bas, men i praktiken är det bara amerikaner där, samt viss tysk personal.

Basen i sig är en stad i staden, där man kan finna allt man behöver och lite till. Fram tills för några år sedan var det tydligen möjligt för civila tyskar att knata in på basen lite som de ville, men när jag flyttade till Bamberg 2001 var den tiden förbi. En förvärrad hotbild hade nödvändiggjort murar, vakter vid grindarna, och särskilt tillstånd/tillståndsinnehavare som skrev in en för att man skulle få komma in.

Hur som helst. Under mina studier av det amerikanska samhället i Bamberg (ja ja, dra på munnen ni bara - det var faktiskt riktiga studier också, inte bara träffar och stambord på pubar) hittade jag också en hemsida för amerikansk militär och deras familjer i Bamberg. Där fanns bland annat diverse tips och råd vad gällde liv och fritid i Tyskland. Resmål, klubbar och teatrar: man kunde hitta information om det mesta.

Så till vad detta har för koppling till min nuvarande bostad i Bryssel:
NATO. Behöver jag säga mer? NATO-högkvarteret här har en busshållplats uppkallad efter sig, och amerikansk personal på plats. (Möjligen finns även andra nationaliteter här, det vet jag ingenting om.)

En liten chansning, lite googlande, och voilà! Även för Bryssel finns det en hemsida för amerikansk personal med (och utan) familj. Tyvärr var det i det här fallet mest information om basen, vad som finns tillgängligt där och hur det hela fungerar. Men det fanns också lite matnyttig information om resor i Belgien och liknande.

Dagens tips för er som vill semestra på kontinenten får därför bli följande:
kolla upp om det finns en amerikansk militärbas någonstans i närheten av dit ni ska. Det kan nämligen hända att de förser internetsamhället med diverse tips och råd även för resor och fritid. Passa på medan de finns kvar! (Och nu återstår bara för er att gissa om jag menar websidorna eller militären.... )