Kontinentala droppar, eller: "vad gör man med en söndag(morgon)" (tack Anders Glennmark, om någon minns den låten)

Bryssel välkomnade mig med regn när jag anlände. Kyligt var det också. Men även regn har sina fördelar. Regniga söndagar blir nämligen - anser jag - sådana bra museibesökardagar.

Om man dessutom har den enorma fördelen som vi har just nu, att bo bara runt hörnet från ett museum, så gör ju inte det saken sämre. Sagt och gjort unnade jag mig först en sovmorgon, sedan en lång frukost med nygräddat bröd, innan jag lunkade iväg till Cinquantenaire. Där finns bland annat Bryssels museum för konst och historia. Lite rörigt, tyckte guideboken, och jag är nog böjd att hålla med. Men trevligt ändå.

Tips till latinister och andra hugade: de har en relativt stor avdelning för romarriket, komplett med golvmosaik och liknande trevliga attiraljer.
För er som är intresserade av diverse fordon finns det också en utställning, som bland annat omfattar cyklar. Även sådana från förra sekelskiftet. Den ensamme cyklisten skulle inte behövt leta länge för att hitta ett fortskaffningsmedel i det rummet.(Ledtråd: det sista tipset är snävt inriktat, och anspelar på min holmesianska ådra.)

Det bästa var nog ändå byggnaden. Luftiga rum, stora ljusinsläpp, en byggnad från förra sekelskiftet... den var det bara att njuta av. Vissa tillbyggnader går förstås mer i 60-talsstuk, förvisso praktiska men inte särskilt livfulla. De ger en känslan av att ha kommit in i en högstadieskola. Men de kan man ju snabbt lämna, för att få andas och ta in skönhet igen.

Dagens överraskning blev det militärhistoriska museet. Gratis inträde. "Jaha" tänkte jag, som man tänker ibland. "Då förstår jag ju vad det är. Ett litet rum eller två, med lite grejer i. Tar nog inte så lång tid att titta på. Lika bra att passa på." Så trots att jag började bli sugen på fika tågade jag mot ingången.

Hangarer. Salar. Jäklar i min lilla låda.

Jag vet inte hur de lyckas hålla det i stånd med gratis inträde och en, säger en, lite låda för frivilliga bidrag, men de gör det väldigt bra. Jag hade knappt tagit mig igenom det första rummet, proppfullt med montrar med svärd och uniformer, som jag trodde bekräftade det jag antagit, innan jag insåg att det här var betydligt större än så.

Förutom diverse uniformer etc kan man beundra jag vet inte hur många flygplan - jag skojar inte, de har riktiga plan där - en gigantisk utställning om tiden före och under andra världskriget, som tyvärr inte var färdigställd ännu - diverse pansarvagnar samt en båt eller två. Helt otroligt. Och i utställningen som rör första världskriget finns alla - tror jag i alla fall, jag tappade räkningen - de stridande nationernas uniformer med.

Museet är definitivt värt ett besök, om inte annat så för att förundras över hur stort det faktiskt är, och hur stora utställningarna är. OCH för att man genom det militärhistoriska museet kan komma ut på utsiktsplatsen ovanpå triumfbågen och se ut över Bryssel. Helt gratis.

Vardagsdramatik?

Efter många om och ungefär tusen men kom idag en välkänd välgörenhetsorganisation och hämtade diverse möbler, kläder och husgeråd hos mig. Eftersom hämtningen föregåtts av trassel höll jag på att bli riktigt less när det såg ut att inte lösa sig imorse heller. Arg som ett bi på insidan, lugn och samlad (tror jag) på utsidan. Missade pga strulet dessutom fika med en god vän som jag inte träffat på länge, och blev riktigt gråtfärdig när jag insåg detta. Förstod senare att den möjligen något överdrivna reaktionen förmodligen berodde på att jag inte ätit frukost. Blodsockernivå noll. Toleranströskel -25.

Det är viktigt med mat.

Där gick den karriären i stöpet

Kastade bort kartongen som min Magic 8-ball en gång legat i. Där står mycket tydligt och klart "Magic 8 Ball to be used for entertainment purposes only."

Där sprack min plan om att spå folk mot pengar med mitt lilla klot...

Flugornas rike

Enligt legenden finns det någonstans en elefantkyrkogård. De väldiga djuren samlar där sina döda, vandrar själva dit när slutet närmar sig för att vara med de sina - och där kan den hugade, samvetslöse pengajägaren söka elfenben att berika sig med.

Det svåra sägs ska vara att finna elefantkyrkogården. Den är en hemlig plats, långt bort från människors boningar, en plats av stillhet och ro.

Jag tror väl knappast jag någonsin kommer att sätta min fot på en elefantkyrkogård, men om någon tillfälligtvis undrar var deras bröder och systrar storlek mindre får sin sista vila så kan jag numera informera om det. Jag har funnit en flugkyrkogård.

Platsen är belägen där ljuset flödar, med en utsikt som tidigare bjöd på stadens kyrkotorn - innan nybyggda hyreshus kom ivägen. Jag gav mig in där, rensade platsen på kvarlämningar, och lämnade den - återigen beseglad, så att friden inte ska störas.

Och nu när vindsförrådet alltså är röjt och urstädat, så återstår bara att bära ut de returpapperskassar som stått bland alla fluglämningar.

Särskiljandets politik

Ni som läst latin (alternativt: ni vars hjärnor inte har sållat bort detta uns av allmänbildning): vad är det latinska uttrycket för "söndra och härska"? Har helt glömt bort det, och det är nästan så man får skämmas. Men bara nästan. Bättre är att ta reda på vad det nu var det hette.

Det var dagens aktiviteter som ledde mig in på just söndra-spåret. Jag har nämligen varit till det som i Stockholmstrakten kallas för ÅVC - Återvinningscentralen. Tyvärr finns det bara ett fåtal sådana i Stockholm, men jag har turen att bo i närheten av ett: Lövsta.

Med flytten i (förhoppningsvis) nära antågande har jag rensat ur mina gömmor. Mycket ska gå till Läkarmissionen, annat fick följa med på en tur till Lövsta ÅVC. Och stanna där.

Det hela fick mig att fundera på vad som ligger bakom soppolitiken i olika städer och kommuner. Västerås lär ska ha ett väl utbyggt system för återvinning och återanvändning, med fler Återbruk (som i Stockholm alltså kallas ÅVC) per person än här, obligatorisk sopsortering i hyreshus osv.

Det som fascinerar mig är dock inte återbrukstätheten i en ort. Snarare vad det är som samlas in och återvinns. Det exempel som kanske är mest uppenbart är mjukplast. Det tog mig ett par promenader till två olika insamlingsställen för hushållen innan jag faktiskt läste lappen där det stod att mjukplast går i hushållssoporna här i Stockholm. Jag var liksom så inkörd på att det skulle sorteras. Säkert finns det många andra skillnader i sortering mellan andra kommuner och städer också, och det får en att fundera.

Hur fungerar återvinningssystemet egentligen?

(Hmmm... Kanske något att skriva till Hjärnkontoret eller liknande och fråga om.)

Hösten nalkas

Klockan närmar sig 10 på kvällen, och ute är det mörkt. Riktigt mörkt. Efter att ha varit bortskämd med kvällssol så länge känns det redan nu svårt att hantera bristen på ljus. Och då befinner vi oss bara i slutet av augusti.

Unnade mig annars en nästan helledig dag i dag. Var uppe sent igår natt, sov länge och väl, låg kvar i sängen och myste tills nästan halva dagen gått, och tog pliktskyldigast anteckningar från endast en bok. Imorgon blir jag också ledig till största delen, då jag ska bege mig till Nyköping och besöka en marknad där. Det är gymnasieårens bästa vän som fått nys om den och blir mitt sällskap dit.

Har ni förresten funderat på det där med vänskap? Hur olika de kan se ut. För vissa berättar man allt och lite till - inklusive det där man skäms för, och lovat sig själv att aldrig yppa för en levande själ.

Andra betraktar man också som nära vänner, men man censurerar mer. Väljer ut de bitar av sitt liv man berättar om. Sållar bland episoder i minnet, och tar bort det de skulle anse opassande. Trots detta tycker man ofta att de känner en mycket väl, och man litar på dem.

Och så har vi naturligtvis de som är mer bekanta än vänner, de där som vet lite ditten och datten om en, men som man aldrig blottar sitt hjärta för, om inte av misstag, eller för att man vet att man skulle överleva en total sågning från den bekantes sida, eller vidarespridning av ens utsagor till andra.

Och ibland, bara ibland, tassar jag mig i tankarna nära en fundering över hur andra ser på mig. Vilken slags vän är jag egentligen för dem? Och allra oftast - egentligen alltid - kommer jag fram till att jag inte vill veta. En del saker bör helst förbli osagda.

Ny favoritfrisör

Vissa människor vet att det är dags för dem att klippa håret när luggen börjar hänga ner i ögonen. Andra vet att det är dags när det kittlar mer i nacken, eller inte får plats i hårspännet.

För min del - i alla fall numera, tidigare hade jag också de tecknen till hands - handlar det mer om frågan "gör håret som jag vill, eller som det själv vill".

Det är sällan jag använder andra produkter än schampo och balsam i håret. Gel, mousse, vax... allt det där tycker jag oftast är onödigt - jag vill hellre ha en frisyr som är klippt snyggt, så jag slipper allt det där.

Nackdelen blir att när håret börjar växa ut så får det mer och mer en egen vilja. Åtminstone om man, som i mitt fall, har självfall. Huruvida jag ser ut som en frisk och åtråvärd pingla med rikt och glansigt hårsvall, eller en golvmopp som borde kastats för ett halvår sedan men någon av någon outgrundlig anledning fortfarande använder - allt beror på hårets humör.

Den senaste veckan har jag känt mig mer och mer som golvmopp, så igår passade jag på att få en drop-in-klippning när jag ändå var ute. Tittade in på Salong Mäster Samuel på (föga förvånande) Mäster Samuelsgatan, nära Centralen.

Och plötsligt fann jag mig och mitt hår vara i händerna på Tanja, som inte bara förstod vad jag menade när jag förklarade att jag ville kunna dra fram håret i ansiktet, inte etapper utan som en rak linje från där till där (många andra frisörer tycks vid det laget ha slutat lyssna, och placerat mig i kategorin "virrpanna"), utan också kunde komma med roliga förbättringsförslag, där grundtanken behölls, men det blev lite piffigare.

Återstår att se hur det hela ser ut efter ett par dagar med mig, och (förmodligen) brist på vax. Har det hemma, men jag vill testa utan också. Det är ungefär den spänningsnivå i tillvaron jag vill ha just nu. "Hmmm... om man skulle vara lite vågad idag. Kanske... skulle testa att inte ha VAX i håret!" Scary, scary...

Hemstad!

Gladde mig mycket när DN:s nyhetsbrev innehöll lockande smaker från Västerås... för dem av er som vill testa gurkinläggningar själva: kolla här.

Pappas flicka?

Måste bara få säga: föräldrar regerar! Eller säger ungdomarna nåt annat nu för tiden? Poängen är i alla fall att de är väldans bra att ha.

Vid vissa tillfällen kan de vara irritationsframkallande, men vem - om inte mina föräldrar - skulle jag ringa när jag har frågor om byråkrati eller hushållsgrejer (mammas områden), praktisk förvaring och det bästa sättet att reparera väggskador (sånt som pappa grejar)?

Dessutom har jag sån tur att jag har en syster med make som båda är rätt haj på det mesta. (För dem av er som möjligen inte förstår uttrycket "haj", så betyder det att man kan något/är bra på något.)

Så just nu vill jag bara säga: Viva la familia!

PS. Massor med pussar till mina systersöner: Elias, som gillar att röja på dansgolvet (läs dansa till våra egna framsjungna rytmer i vardagsrummet) med moster - jag passar på nu, innan du tycker att det är pinsamt! Hampus, som har ett så underbart leende att jag skulle kunna titta på det i timmar. Ni är solskenet i mitt liv, som de sjunger i låten.

Nu ser jag alla grejerna på en och samma gång

(Det där skulle alltså varit till melodin: "Här kommer alla känslorna...", eller vad den nu heter.)

Har bott lite över ett år i den här lägenheten, och flytten närmar sig. Bott och bott, förresten. "Haft kontrakt på" är väl lite mer med sanningen överensstämmande.

Jag hade massvis med grejer när jag flyttade in, tack vare ihärdigt samlande, en förkärlek för loppmarknader, samt kvarlåtenskap i form av köksredskap efterlämnade av släktingar i rakt uppstigande led. Mycket praktiskt när man ska sätta bo. Och mycket att flytta på.

Eftersom jag flyttade in i en 3a var det heller inga problem att få plats med grejerna. Nu hägrar en (liten) etta vid horisonten, och ett och annat måste bort. Ett par sängar, en soffa, ett skrivbord och en garderob, bland annat. Garderoben och den lilla sängen kan jag tack och lov lämna kvar till mina efterboende. Den stora sängen och skrivbordet försöker jag övertyga en vän att han absolut behöver. (Återstår att se om han går på det.) Sedan lär väl Blocket och Myrorna dyka upp i handlingen.

Jag har notoriskt svårt för att göra mig av med saker och ting, och beslutsångesten just nu gäller en te-servis från - gissningsvis - 60-talet. Komplett med kanna, sockerskål och gräddsnipa, Höganäs, grå med bred brun rand och en aning grönt. Den är inte vacker, kanske inte särskilt aptitretande, men på något sätt... rolig.

Hur ofta dricker jag överhuvudtaget te, och hur ofta sker det ur just de kopparna? Inte ofta. Och jag kommer inte att ha särskilt mycket plats i den nya lyan. Ändå är det som om servisen är mentalt Karlssons-klisterfäst vid mina hyllor. Vill inte lägga den till Myrorna, vill inte lägga den till Myrorna, vill inte....

Vi får se. Förnuft eller känsla.