Mer tysk poesi!

För flera månader sedan skrev jag ned en dikt av Hilde Domin på bloggen. Ikväll, när jag inte tycks kunna somna, ska Domin återigen få komma till tals. Återigen blir det en dikt som speglar det sorgsna, det som inte lyckades bli eller förbli. Hon skriver om annat också, även om lyckan som finns, men idag får det förbli bitterljuvt:

Tauben im Regen

Meine Füsse die viel gegangen sind,
meine Füsse zwei Tauben
die jede Nacht
das Nest deiner Hände suchten,
meine Kinderfüsse.

Die du weggewiesen hast,
sie sitzen im Regen
vor deiner Tür,
aneinander geschmiegt,
zwei Tauben im Regen,

meine Kinderfüsse.

"Mera klick!"

Min äldste systerson är en riktig linslus! Hela familjen var här på besök idag, och som vanligt passade den stolta och bedårade mostern på att plocka fram kameran. Särskilt när Elias (systersonen) samtalade med mosters träelefant - han gillar nämligen djur väldigt mycket.

Efter att ha tagit några foton, och låtit Elias se dem och titta på kameran, pratat om hur den säger "klick", la jag undan fotoapparaten och gick ut i köket för att diska. Elias efter. Tittar på mig och säger: "Mera klick!"

Som sagt, en riktig linslus.

Hur gör man?

Försökte lägga ett foto under profilen, men det är större än 50kB. Hur gör man för att "krympa" ett foto - någon som vet?

Det där med compact living

Flytten över, alla flyttkartonger borta, tavlor och vägglampetter på väggarna. Tycker det har gått väldigt bra. Och med tanke på att jag gick från 68 till 26 kvadrat tycker jag ändå att jag lyckats skära ned rätt bra på mina grejer, dock utan att gå till överdrift.

Det är i alla fall vad jag intalar mig. En kompis kom och inspekterade igår. "Fint", sa han. "Du har hunnit med väldigt mycket på väldigt kort tid!" Så långt strök han mitt ego medhårs, och jag nickade glatt men återhållsamt, så där icke skrytsamt, fast jag själv tyckte att jag (och mamma!) varit fantastiskt duktig(a) och förtjänar tjänstemedalj för snabbt iordningsställande av lägenhet. (Vill man ha mer beröm av någon så kan man ju inte avbryta dem med att rosa sig själv. Det lämnar liksom inte så mycket talartid över till dem!)

Så långt allt väl alltså. Jag var nöjd och belåten, och tyckte att en del av tjänstemedaljen utdelats med hjälp att komplimangen.

Sedan kom det.

"Du har väldigt mycket grejer för en så liten lägenhet."

Och senare ändå: "Du kanske får lov att rensa - man måste vara hård. Annars blir man konservativ och vill spara allt."

Vid det laget hade jag bestämt mig för att han ju inte visste vad han pratade om, att han är allmänt ohyfsad och irriterande, och inte vet att uppskatta en vackert möblerad lägenhet med tillhörande skatter.

Eller. Tja, jag vet att han har rätt. Och någonstans i bakhuvudet har jag haft en tanke på att plocka in allt nu, och sedan ta ett område i taget att rensa. Böckerna vid ett tillfälle, gardinerna vid ett annat, vaserna vid ett tredje. Det känns liksom mer överkomligt då. Trots allt gjorde jag mig av med en del möbler, drygt 15 matkassar, samt ett antal kartonger med grejer och kläder innan jag flyttade. Så för att vara en riktig hamstrare så har jag ändå gjort stordåd.

Fälttågsplan: lura mig själv att inte märka att jag gör mig av med saker. Såg Saras inlägg om ickekommunikation mellan kropp-psyke-medvetande.
Det tror jag att jag behöver. Fast med ett bortkopplat psyke istället. Som inte revolterar när mitt medvetande föreslår att jag ska göra mig av med "Die Spur der Altkanarier", som jag fick av en vänlig själ eftersom den var på tyska, och som jag aldrig tog mig förbi sidan 15 i.

FÄRDIG!

Flytten är klar! Flyttfirman hämtade de tömda kartongerna idag, och jag sysslar mest med "finliret" - sätter upp tavlor och sorterar böcker. Och tror jag kommer trivas här.

Tillbaka till Hässelby

Det första man märker när man kliver av planet är luften. Regnmättad, ljum. Sensommarluft.

Vad mera är - den är ren. Jag tänker sällan på att luften i Bryssel är smutsig. Inte förrän jag måste tvätta fönster, rengöra ytterdörrar - eller anländer med flyg till Stockholm. Då känns det. Kontrast ger kunskap, i det här fallet.

Hem till lägenheten, som för länge sedan slutade kännas som ett hem bland alla flyttkartongerna. Hade hoppats finna fler kartonger utanför dörren, eftersom flyttfirman lovat tilläggsleverans idag. Tyvärr lyckades de uppenbarligen inte. Morgondagen får inledas med telefonsamtal, och så får vi hoppas att de kan ordna leverans under fredagen. Ser inte fram emot att stå och packa mitt i flytten på lördag, med en som flyttar in samtidigt som jag flyttar ut.

Ska bli skönt när allt är klart.

Man kan bli rädd för mindre.

Delstatsvalen i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern är avklarade. Vad gäller Berlin finns det väl (tack och lov!) inget anmärkningsvärt att kommentera. I Mecklenburg-Vorpommern har dock NPD - ett högerextremt, för att inte säga nynazistiskt, parti - blivit framröstade till att få en del av makten.

Det är skrämmande.

I Tyskland pågår nu debatten om vad detta beror på, hur det ska hanteras, vad man kan göra. De har fått folks röster, är alltså demokratiskt valda och måste få vara med och styra. Men hur kan man få folk att inte rösta på dem nästa gång?

Som en kommentator sa: det som är riktigt illa är att de på detta sätt blir ett inte bara legitimt utan även normaliserat val.

Här är... fotgängaren som mitt i gatan går!

Det är bilfri dag i Bryssel idag. Bussar och taxibilar kör som vanligt, men vanliga personbilar göre sig icke besvär. Effekten är förvånansvärt märkbar.

Först och främst är det tystnaden. Vid halv elva på förmiddagen tog jag en promenad, men det kändes som om klockan var runt 6 på morgonen. Inga bilar, inget oväsen.

Cyklisterna är den andra avslöjande detaljen. Visst, det finns folk som cyklar andra dagar också, och cykling är lite av ett söndagsnöje här, men plötsligt finns de överallt - ensamma cyklister, hela familjer, klungor av sportcyklister och tandempar.

Och så är det fotgängarna. Som idag går lite som de vill. Man går mitt i gatan om man så önskar, eller i alla fall på bilvägen, även om man håller sig åt sidan. Det känns lite som S. berättelser om de få dagar de inte behöver vara uppklädda på jobbet, då det blir extra viktigt för alla att komma i jeans. Man får passa på, liksom. Och jag måste säga att en äldre herre i reflexväst, som traskade precis mitt i gatan såg ut att njuta oerhört av detta - att INTE behöva kliva åt sidan för bilister!

Parkliv

Nu tar jag snart helg! Jag vet att det bara är torsdag, men imorgon är jag ledig (efter att tacksamt ha tagit mig an en massa jobbdagar de senaste två veckorna). Det är flyttdags i Bryssel. Och eftersom jag inte har tagit hit så mycket saker så borde det gå relativt smidigt.

För övrigt har vi haft sensommarväder hela veckan. Det är bara de senaste dagarna det varit lite kvavt, annars har det varit underbar höstluft på morgnarna, och varmt under dagen när solen ligger på. Det har bara varit att njuta av livet...

På morgnarna tar jag vägen genom parken till jobbet. Vid tennisbanorna blommar luktärterna (?) för fullt, trädens löv är gigantiska, mörkt gröna. Växtligheten utgör fond till det "grekiska templet" som står i parkens västra del. Hundägarna är ute, morgonjoggarna är ute, och många - liksom jag - passerar genom parken på väg till arbetet.

På eftermiddagarna är parken fylld av fotbollsspelande ungdomar. Barn som leker och hundar som springer fritt. Älskande par vilar sig i trädens skugga, och här och där dyker en motionär upp igen.

Kvällstid bör parken undvikas. Ändå är det lockande att strosa där, när lyktorna sprider ljus, och för ett ögonblick kan få en att glömma det moderna i Bryssel.

Jag undrar vad jag kommer att minnas av staden när jag flyttat härifrån. Blir det skuggorna i parken, träden eller gatorna? Rivningshusen eller sekelskiftesundren - vilka ju kunnat vara i varandras skor, så att säga, en ständig motsägelse mellan bevarande och förfall? Eller är det de små kattspåren som förevigats i cementen vid personalingången till militärmuseet?

Jag antar att det återstår att se.

Nedräkning pågår

Det har varit städdag idag. Det började redan häromdagen med att vi tog ned gardinerna.

Det är i sådana lägen man inser precis hur bra det är att känna olika sorters människor. Med "olika sorters" ska här förstås: långa. En av kompisarna kom över, åt lite middag, och klättrade sedan tappert upp på trappstegen för att haka ner gardinerna i alla fönster. Det är inte så att vi andra är höjdrädda. Det är så att vi faktiskt inte når.

Städningen var välbehövlig, och naturligtvis nödvändig inför flytten. Exakt hur välbehövlig hade jag dock inte förstått förrän vi började. Om vi säger så här: man blev svart om fingrarna av att hantera de tunna grå gardiner som efter tvätt visade sig faktiskt vara vita. Och när jag skulle tvätta av insidan av ytterdörren, som uppenbarligen blivit mycket utsatt för den blandning av damm och avgaser som vårt hem och Bryssels luft kan bjuda på, så fick jag ta till en rejäl tuss svinto. Det skurvatten jag hade till hands lämnade nämligen mest små ljusa ränder i gråzonerna.

Nåja, det positiva är ju att det i alla fall gör skillnad när man städar. En oerhört tacksam uppgift.

Wow... Jag är typ... vuxen. Ba.

Om ni inte visste det så är jag faktiskt vuxen nu. Jag talar bara om det, för ibland är jag inte helt säker själv. Någonstans, för inte så länge sedan, så läste jag ett citat om att så som man var vid 12-13, sådan är man liksom. Jämt. Hm, tror vid närmare eftertanke att det var ett citat ur en film, avdelning fiktion, så ingen vetenskap alls. Men det känns ofta som att det stämmer rätt bra på mig. Förutom att jag hade mer tålamod när jag var tolv än jag har nu. (Även om jag ofta gör mitt bästa för att dölja det.)

Men idag, på väg hem från jobbet, kände jag mig faktiskt riktigt vuxen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske var det det att jag inte sysslat med mina studier på ett tag (jag ignorerar totalt det dåliga samvetet) i kombination med att jag har huset för mig själv ikväll - och snart får egen lägenhet i Bryssel. (Lägenheten är visserligen helt möblerad, vilket tar bort lite av vuxenfaktorn, men jag ska bo ensam, hör ni det - ensam! Jag kan springa omkring i underkläder när som helst på dygnet! Bjuda hem gäster när som helst! Gå in i badrummet när jag känner för det! Ahhh... an apartment of one's own, för att parafrasera Woolf.)
Allt var liksom så ansvarstagande. Så seriöst. Så vuxet helt enkelt.

Sedan kom jag hem och såg paketet på bordet. En Sherlock Holmes-film (Case of the Silk Stocking) och en CD med inlästa Holmes-berättelser. Tjohooo!
Om man gör en liten lyckodans med sådana skivor, får man fortfarande räkna sig som vuxen då? Om man lägger till ett litet "excentrisk"?

Fast det är klart... med tanke på att det, när jag på lunchen oväntat stötte ihop med ett par vänner tillika tolkkollegor i korridoren, slutade med att vi hittade en fönstersmyg där vi kunde dricka kaffe och fnissa ihop, så kanske vi får gå tillbaka till 12-åring igen. En excentrisk sådan.