Färdas nya vägar

"Thy dowerless daughter, king, thrown to my chance,
Is queen of us, of ours, and our fair France:
Not all the dukes of waterish Burgundy
Shall buy this unpriz'd precious maid of me.
Bid them farewell, Cordelia, though unkind:
Thou losest here, a better where to find."
King Lear Act 1, Scene 1

Resandet tar till. Jag har fått mina första jobberbjudanden för EU:s institutioner (vilket i sig är oerhört glädjande - jag kommer inte bara att få göra det jag faktiskt flyttat dit för att göra, utan kommer även att kunna betala hyran!) Ett par av bokningarna innebär även att jag får resa utomlands från Bryssel sett. I april ska jag för första gången få sätta min fot på fransk mark. Strasbourg är målet för färden. Såvitt jag kan förstå lär jag inte få mycket tid att verkligen se staden, men det finns ändå en viss symbolik i resandet, både för mig och institutionerna.

Strasbourg, eller Strassburg, Frankrike och Tyskland har slagits om staden ett flertal gånger. Långt före dem var kelterna där, och romarna gjorde i sin tur sitt bästa för att hålla staden mot de krigare som vandrade över den frusna Rhen för att återta staden. I dag är den en del av det europeiska projektet. För mig blir den en del av det nya yrket. Av mitt eget livsprojekt, om man så vill.

Det kan ju alltid diskuteras huruvida livet är något vi kontrollerar. Hur mycket som styrs av slumpen/ödet/gudar och oss själva. Kanske är det mer passande att betrakta det hela som en saga, snarare än "det stora projektet". Jag undrar ibland vad jag kommer att berätta för mina barnbarn om den här tiden i mitt liv. (Om jag nu har sådan tur att jag får några barnbarn.) Och närmare i tiden: vad kommer mina älskade syskonbarn att få höra om moster och hennes göromål? Det handlar om att gestalta sig själv i ord och handling: "historien om mitt liv" - även medan det pågår.

Att säga "jo jag arbetar som tolk för EU" låter till exempel oerhört vuxet. Det passar föga bilden av den där tjejen som satt och dinglade med benen på bussen till flygplatsen i Bryssel häromveckan. Hon som satt där och kramade sin ryggsäck, mest tittade ut genom fönstret och verkade vara någon helt annanstans.
...om jag nu verkade så.

Men det är kanske så det ska vara. En blandning av vuxen och barn som aldrig tar slut. För den som vill pröva receptet är dingla med benen verkligen att rekommendera. Vill man kan man ju göra det diskret. För mig är det enkelt - jag är inte så lång. Det räcker med höga säten, som på den där bussen till flygplatsen, för att jag ska kunna låta fötterna hänga i luften och sparka lite med dem. Och går man förbi en lekpark i skymningen - passa på att gunga lite! Kanske är det just det där att låta fötterna lyfta från marken som gör det. Att inte tvinga sig själv att stå så stadigt hela tiden. En liten, liten stund får man flyga/sväva/lyfta från marken. Och vara var man vill och vad man vill. Skratta åt vinden i ansiktet och farten man får upp. Ett kort ögonblick är man åter i det okomplicerade. Passa på att njuta av det. Passa på att dingla med benen.

Tillbaka från Europas hjärta

"Welcome to the heart of Europe" står det på affischerna på Bryssels flygplats. "Välkommen hem" står det på andra. Och på ett konstverk (får jag väl anta att det är - om det inte är reklam) vid flygplatsen står det "hemlängtan" på flera olika språk.

På tisdagen reste jag till Bryssel, onsdag var jag tillbaka igen. Vilket som blir hemma och borta, och vart jag kommer att längta återstår att se. Det var underbart att känna en aning av våren i luften där nere, även om det var kyligt och snöade. Och jag får erkänna att om hjärtat värkte efter något just då så var det Tyskland, och Bamberg. Tankarna går dit när det våras. I denna stad, med sina fantastiska omgivningar, finns en sagolik rosenträdgård. Högt uppe på berget ligger den, vid Domkyrka och biskopssäte. I en av de byggnader som omsluter den ligger numera stadsbiblioteket. Om man sätter sig vid fönstren i stora läsesalen kan man se ut över trädgården. Kanske doftar rosorna ända in under sommaren. Föredrar man att resa bakåt i tiden, eller bara passa på att njuta av luft och doft utomhus, så kan man beställa något på kafét, som har en paviljong i andra ändan av trädgården. Eller kanske bara slå sig ned på en bänk, se ut över trädgård och stad - som ligger där för ens fötter - och bara andas in ett ljuvligt liv.

När hettan slog till i södra Tyskland i somras var jag i Bamberg några dagar. För den som någon dag kan komma att behöva det kan jag avslöja att vissa av bänkarna i rosenträdgården, de som står vid muren, alltid står i skugga. Och ingen kommer att protestera om ni sitter där och njuter hela dagen. Med eller utan medföljande lektyr, med eller utan uppfriskande dryck. Det går faktiskt alldeles utmärkt att stanna upp och bara vara. Sluta ögonen och känna blomdoften. Alldeles, alldeles utmärkt.

Stora resdagen - eller nåt

Jag har aldrig varit särskilt bra på att packa. Oftast lyckas jag få med mig det mesta jag behöver, men då innebär det ofta att jag har nästan en hel väska med saker som jag inte behöver, dessutom.
Däremot har jag alltid beundrat människor som bara kommer med en liten handväska när de ska vara borta ett par dagar. Eller de där som bara har en ryggsäck med sig men ändå tycks ha fått ner full vandrarutrustning för fjället, mysdressen för kvällsbruk samt aftonklänning med tillhörande högklackat. Jag fattar bara inte hur de gör det.

Därför blir jag också snudd på förtvivlad när jag tittar på min egen packning. Visst, det är tänkt att jag ska vara borta i nästan ett halvår. Men i alla fall. Två stora väskor alldeles fulla. Och eftersom jag ska till Geneve via Stockholm nästa vecka har jag lite grejer som ska med på vägen då också. Hm - undrar om jag ska ägna min sista timme innan avfärd med att tänka igenom packlistan en gång till...

Hur kunde jag någonsin glömma honom?

Jacob Hellman.

Behöver jag säga mer? Har "På spåret" på tv i bakgrunden medan jag sitter och kämpar med de här jäkla uppgifterna till ETI som bara inte vill sig. Det är inte utan att man känner sig ensam och isolerad, och faktiskt lite ledsen över allt det där som inte vill sig i tillvaron, hur bra resten än artar sig. Just uppgifterna blev den där välbekanta lilla droppen.

Och så kommer han där. Ja, inte just han, men hans musik. Och det var som att öppna en dörr jag inte mindes fanns. Efter att ha dansat runt i vardagsrummet till "Hon har ett sätt", och naturligtvis jublande sjungit med i refrängen (fattas bara annat!) så känns allt lite lättare. Särskilt sedan jag hittat en internetsida där det finns små snuttar från Hellmans låtar. Och jag lovar mig själv att jag ska hitta skivan - allt för min egen hälsa och välfärds skull.

Jacob - du är fantastisk. Du är en av dem som får mig att må riktigt bra, i äkta "nu drar jag på mig den röda klänningen och går ut och dansar på gatan"-stil. Stort, stort tack.

Vi är alla mänskliga

Ibland hör man musik som går rakt in i hjärtat på en. För flera år sedan hörde jag en låt som spelades i en dokumentär som rörde striderna i Nordirland. Och det kändes som om den läste i hjärtat på mig. "Broken Things" heter den, och jag vågar påstå att den speglar något vi alla känner ibland: en vilja att bryta sig ut ur skalet och röra vid och bli berörd av någon annan, men även den rädsla och smärta det kan innebära att leva.

Jag tror jag ska låta texten tala för sig själv - det var ju trots allt länge sedan jag tog upp litteratur på det sättet, och det är väl dags att återuppta den traditionen:

Broken Things (Julie Miller)

You can have my heart
Though it isn't new
It's been used and broken
And only comes in blue
It's been down a long road
And it got dirty on the way
If I give it to you will you make it clean
And wash the shame away

You can have my heart
If you don't mind broken things
You can have my life if you don't mind these tears
Well I heard that you make old things new
So I give these pieces all to you
If you want it you can have my heart

So beyond repair
Nothing I could do
I tried to fix it myself
But it was only worse when I got through
Then you walked into my darkness
And you speak words so sweet
And you hold me like a child
Till my frozen tears fall at your feet

Mitt eget Narnia

Vintervädret återvände, och med det snön. Jag har passat på att leva i isolering i min lägenhet. Gäster har fått komma hit, men jag har inte gått ut. Igår kväll blåste vinden runt knutarna, och då är det underbart att veta att man inte behöver ta sig någonstans. Tillsammans med en god vän kunde jag istället njuta av lugnet i en varm och ljus lägenhet.

Visst längtar man bort ibland, men mest av allt längtar man hem - och ibland kan den längtan sätta in fast man är hemma. Det är vid de tillfällen man inte har haft möjlighet på länge att bara vara. Att bara vara hemma.

Om endast ett par dagar är det dags för mig att för första gången möte mitt nya hem, det lilla rum jag ska ha i Bryssel. Jag hoppas ni håller tummarna för mig på min nya resa.

Det närmar sig början

Idag var sista arbetsdagen i Sverige på ett tag.

Butiksjobbet avslutades förra helgen, och jag har nu gjort min sista torsdag på Lärostudion. Det känns underligt - att lämna in passerkortet var på sätt och vis som att klä av sig naken - men det var samtidigt en skön känsla. Jag har avslutat ett kapitel för att kunna påbörja ett nytt.

Bryssel är för mig en vänlig stad. Den har sin egen skönhet, den som så många andra platser. Om ett par veckor får jag upptäcka den på egen hand. Lära känna staden personligen, finna det jag älskar och säkert det jag kommer att avsky. Men det kommer att vara min bild, min upplevelse. Mitt eget förhållande till denna omtalade stad.

Tänk att jag bara pratar

Idag har jag pratat. Mycket. På jobbet, på fritiden. Ansikte mot ansikte och på telefon. Trots min i allmänhet rätt tystlåtna och tillbakadragna karaktär kan jag ibland dra igång pratapparaten så man tror att den aldrig skulle stanna. Kanske är det något i stil med "lasternas summa är konstant", fast istället "pratandets summa är konstant". Det de flesta andra sprider ut under ett antal fester, middagar och allmänna sociala tillställningar samlas hos mig på hög. Och så någon dag då och då, utan någon som helst förvarning, så brister damluckorna och pratet bara väller fram.

Vad kan jag säga - omväxling förnöjer.

Plötsligt går allting mycket långsammare

K. ska till Irak. Ett år mellan himmel och helvete, medan jorden förhoppningsvis fortsätter snurra. Meddelandet landade i inboxen i förmiddags, och plötsligt gick allting så långsamt.

Läste i helgen om parfym. Av "per fumum" om jag inte minns fel - att offra väldoft till gudarna via brännelse och rök. 80 procent av all kvalitetsparfym lär ska innehålla jasmin, och varje enstaka blomma måste plockas för hand. Det sköna måste också få ta tid.

Tid att drömma

Önskningar inför år 2006:

några lugna dagar som kan tillbringas med att spatsera omkring i parker, där träden just börjar slå ut. Ett par promenader får gärna ske i trevligt sällskap.

lite överblick över tillvaron, och god balans mellan arbete/studier och fritid. (Vill med andra ord kunna försörja mig...)

kanske några danslektioner i swing/lindy hop!

Jag vet inte om någon mer än jag såg dokumentären om lindy hop-lägret i Herräng, men visst verkar det roligt! I alla fall om man, som jag, har en viss svaghet för det glada tjugotalets mode och musik. Råkar dessutom veta att det finns kurser i lindy hop nere i Bryssel...

Jo, det är alltså bestämt, om jag inte nämnt det förut: i slutet av januari bär det av till Bryssel. Våfflor, choklad, pommes frites och förhoppningsvis jobb. Alla vägar är i alla fall öppna än.

Dock, för att avsluta dagens inlägg vill jag bara vända uppmärksamheten till tyskans användbarhet i samhället:
när Ingvar Kamprad i en tv-dokumentär ska skriva brev till president Putin, är det då engelskan som dyker upp? Nej: TYSKA!

Ville bara påpeka det.