Och så blir man extra glad...

...när man på vägen hem får bevittna hur mor och dotter på promenad går förbi pappas arbetsplats (en byggarbetsplats) och glatt vinkar upp mot byggställningen.

Ropen skalla - kärlek till alla!
(Eller, mer ordagrant citerat från dottern upp till fadern: "Trilla inte ner!" Fast på franska då, förstås.)

Var det för den snygga rutans skull?

Jag förstår att ni som inte har sett de gamla reklamfilmern för Hästens sängar inte kommer att förstå kopplingen mellan rubriken och innehållet. Det kanske räcker med att notera att jag i alla fall försöker vara fyndig. Även om det inte alltid lyckas.

Det finns säkerligen många teorier om varför vissa människor väljer att bo på vissa platser. I mitt val av hem har vi under de senaste åren kunnat märka flera faktorer:

1) Syskonbarn. För varje barn min syster får flyttar jag längre bort. Elias: Stockholm. Hampus: Bryssel. En omedveten motvilja mot att sitta barnvakt? (Detta håller dock bara om man räknar bort det halvårslånga uppehållet i Tyskland.)

2) Militärer. Amerikansk NATO-bas i Tyskland, NATO-högkvarter i Bryssel, Kungliga Livgardet på Gärdet... Ja, jo, det kan inte förnekas att kopplingen är stark. Här får man dock bortse från året i Hässelby. Inte en uniform så långt ögat nådde.

3) Choklad! Det här gäller bara Bryssel och Gärdet, men kopplingen är desto starkare. Ejjes choklad - och så den belgiska förstås. Tror inte att jag behöver tillägga något.

4) Sherlock Holmes. En långsökt men underbar koppling. Vad gäller Stockholm och Gärdet... tja, jag kom ju närmare Holmes-sällskapen i alla fall. Och närmare Stockholms Centralstation, där Doyle ju faktiskt varit. Och Brittiska ambassaden där vi har varit på bjudning. Och... jo då, det finns många svinnande små kopplingar. Hur hänger det då samman med Bryssel, undrar ni? Låt mig citera...

"We made our way to Brussels that night and spent two days there, moving on upon the third day as far as Strasbourg." (ur Sherlock Holmes-berättelsen The Final Problem)

Det låter ju faktiskt lite som vissa av mina helger.

Ja men kör då, din... Underrubrik: Flytten, del 1.

Jag har överlevt. Första gången jag körde bil i Bryssel. Och första gången jag körde en skåpbil. I kombination.

Det finns säkert de som skulle rycka på axlarna åt denna bragd, och säga att "jaja, men det är ju massor med folk som kör skåpbil i Bryssel varje dag." Och det var väl ungefär det jag sa till mig själv både före och under bilfärden.

Dessutom är belgarna notoriska bildårar, så vitt jag har förstått det, så en liten underlig sväng här eller där borde inte sticka ut i mängden. Fast å andra sidan är det ju trevligare att inte krocka eller bli stoppad av polisen, jämfört med att bli det.

Det var alltså flyttdags. Och när man inte har kört bil på ett tag, så är en stad med massor med biltrafik och enkelriktade gator inte alltid det man längtar efter att ge sig ut i. Särskilt inte när man dessutom måste hitta en parkeringsplats i närheten av en viss port, för att tunga möbler och en mängd lådor ska lastas på respektive av.

Hur som haver. Det gick bra. Tack vare mitt moraliska stöd H., som tappert lokaliserade våra koordinater på kartan, samt det faktum att vi var ute en lördag förmiddag, medan de flesta fortfarande höll sig hemma. Eller borta. Jag brydde mig inte vilket. Bara de inte var där jag var. Och jag kan väl säga så här: det är bra att veta att man KAN köra skåpbil i storstad om det behövs. Men det är bra så länge man inte behöver göra det. Dessutom kan jag avslöja att det enda som hindrade mig från att kasta bort bilnycklarna och ta tunnelbanan hem vid ett par tillfällen, var att ingen annan hade erbjudit sig att köra hem mina grejer. Det var liksom bara att bita ihop och vrida om nyckeln. Och sedan köra ut från den där kanske inte helt riktiga parkeringsytan man intagit för att det inte fanns någon annan plats. Och hade jag inte haft sällskap i bilen kanske jag hade låtit undslippa mig både ett och annat uttryck som jag lärt mig under min levnadsbana. Och då menar jag inte "ackusativobjekt", "samhällskritisk granskning" eller "kulturmönster". Även om de säkert också kan fungera som skällsord. Om man verkligen vill.

Prinsessan på fjädern

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på att jag på senare tid - tja, innan jul till och med - har börjat känna fjädrarna i min säng. Nog för att jag längtat efter lite hederlig massage, men sängfjädrar som liksom bucklar upp sig i revbenen fyller inte riktigt det syftet.

Bättre var det då med L:s katt Ceasar. En stor och tung hankatt som är en riktig kelgris. Dessutom tycker han om att ligga på folks axlar. Och som den katt han är, tycker han om att liksom trampa till sitt läger lite innan han lägger sig ner. Jag säger bara: får ni tillfälle att ha en ömsint katt trampa runt på era ömmande axlar, för att sedan lägga sig ner som en härligt tung och varm vetekudde på desamma - ta det i akt! Det finns verkligen inget bättre.

Men så här ett par timmars flygresa bort från L och hennes Ceasar så får man ty sig till annat. Än så länge är det bara telefonnumret jag har till en massör, men jag har lovat mig själv en massage i present om jag är snäll. Eller helt enkelt om axlarna känns stela. Vilket som nu infaller först.

I helgen var de i alla fall där de ska vara. Axlarna alltså, massörerna vet jag ingenting om. (Jojo, det var ett dåligt skämt, men nu är jag en gång mästare på sådana. Några gånger har jag lyckats "skämta till det" på ett sådant sätt att jag nog mest förskräckt folk, men de tillfällena låter jag gärna försvinna in i glömskans välsignade dimmor. Jag brukar faktiskt försöka vara taktfull. I överkant, menar somliga.)

Jag har haft en alldeles makalös helg. Så förberedd som jag kan bli inför nästa veckas jobb. (Läs: behövde inte jobba i helgen.) Har gjort så mycket som kan göras för uppsatsen i nuläget. (Läs: behövde inte plugga i helgen.) Därmed kunde jag disponera tiden fritt. (Läs: FRIHET!!!)

Så var jag också mer aktiv i helgen än jag varit på länge. Konsert på fredagkvällen: Söhne Mannheims är på turné och spelade på Botanique, där salsnamnen minner om vad byggnadens funktion en gång var. Sönerna spelade till exempel i Orangeriet. Mer om detta en annan dag, när ämnena tryter.
Lördageftermiddagen tillbringades med att öva grundsteg i lindy-hop i tre timmar. Jag får erkänna att mot slutet av de där tre timmarna kunde jag inte ens räkna till åtta längre. (Vilket man bör kunna göra för att hålla reda på takterna i lindy-hop, om det är någon som undrar.) Så kröntes helgen med ett Friskis och Svettis-pass, åtföljt av en kort spatsergång på den lokala söndagsmarknaden (mycket mat och en del kläder och hushållsgrejer) i förmiddags. Och till skillnad från i Sverige har vi haft ett underbart väder idag.

Dags att försöka sova igen: tillbaka till fjädrarnas rike!

Prinsessan på fjädern

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på att jag på senare tid - tja, innan jul till och med - har börjat känna fjädrarna i min säng. Nog för att jag längtat efter lite hederlig massage, men sängfjädrar som liksom bucklar upp sig i revbenen fyller inte riktigt det syftet.

Bättre var det då med L:s katt Ceasar. En stor och tung hankatt som är en riktig kelgris. Dessutom tycker han om att ligga på folks axlar. Och som den katt han är, tycker han om att liksom trampa till sitt läger lite innan han lägger sig ner. Jag säger bara: får ni tillfälle att ha en ömsint katt trampa runt på era ömmande axlar, för att sedan lägga sig ner som en härligt tung och varm vetekudde på desamma - ta det i akt! Det finns verkligen inget bättre.

Men så här ett par timmars flygresa bort från L och hennes Ceasar så får man ty sig till annat. Än så länge är det bara telefonnumret jag har till en massör, men jag har lovat mig själv en massage i present om jag är snäll. Eller helt enkelt om axlarna känns stela. Vilket som nu infaller först.

I helgen var de i alla fall där de ska vara. Axlarna alltså, massörerna vet jag ingenting om. (Jojo, det var ett dåligt skämt, men nu är jag en gång mästare på sådana. Några gånger har jag lyckats "skämta till det" på ett sådant sätt att jag nog mest förskräckt folk, men de tillfällena låter jag gärna försvinna in i glömskans välsignade dimmor. Jag brukar faktiskt försöka vara taktfull. I överkant, menar somliga.)

Jag har haft en alldeles makalös helg. Så förberedd som jag kan bli inför nästa veckas jobb. (Läs: behövde inte jobba i helgen.) Har gjort så mycket som kan göras för uppsatsen i nuläget. (Läs: behövde inte plugga i helgen.) Därmed kunde jag disponera tiden fritt. (Läs: FRIHET!!!)

Så var jag också mer aktiv i helgen än jag varit på länge. Konsert på fredagkvällen: Söhne Mannheims är på turné och spelade på Botanique, där salsnamnen minner om vad byggnadens funktion en gång var. Sönerna spelade till exempel i Orangeriet. Mer om detta en annan dag, när ämnena tryter.
Lördageftermiddagen tillbringades med att öva grundsteg i lindy-hop i tre timmar. Jag får erkänna att mot slutet av de där tre timmarna kunde jag inte ens räkna till åtta längre. (Vilket man bör kunna göra för att hålla reda på takterna i lindy-hop, om det är någon som undrar.) Så kröntes helgen med ett Friskis och Svettis-pass, åtföljt av en kort spatsergång på den lokala söndagsmarknaden (mycket mat och en del kläder och hushållsgrejer) i förmiddags. Och till skillnad från i Sverige har vi haft ett underbart väder idag.

Dags att försöka sova igen: tillbaka till fjädrarnas rike!

Skönt att man har koll...

Jag var så himla nöjd. Där, på Stockholms Stadsmission, stod de. Stövlarna. Som den skodonsbesatta varelse jag tycks ha blivit har jag ett längre tag varit på jakt efter ett nytt par stövlar. Ett par som verkligen är stövlar och inte stövletter, men som ändå inte ska vara så där nätta och pipinetta - man måste kunna ha dem till jeans och allt möjligt. Å andra sidan ska det ju inte se ut som om det är Annie Oakley som är på ingång heller. Vad kan jag säga, förutom att jag älskar gyllene medelvägar och följaktligen kan ha svårt att hitta rätt här i livet. Ofta måste man liksom välja avtagsväg, och det är sällan som någon av dem lyser som guld så där på en gång.

Dessutom är jag ofta rätt sn... förlåt, ekonomisk. Och ärligt talat, när man redan har ett par snygga svarta stövlar som är snygga, sköna och hela baletten, så känns det lite onödigt att gå ut och köpa ett par till. Även om de stövlar man har ibland ger ett lite för uppklätt intryck.

Men där stod de alltså. 150 spänn. Som hittat. Och såg trots allt inte ut som de stövlar jag redan har. Även om de är höga, svarta och så vidare. Glad i hågen gjorde jag mitt inköp, och tog med dem ner till Bryssel. Där jag kunde konstatera att de ser nästan exakt ut som de stövlar jag redan har.

Å andra sidan. Det är ju som bekant detaljerna som gör det. Och de nya stövlarna (som ju faktiskt var otroligt billiga) har faktiskt en kantigare tådel, och kantigare klack. Alltså inte så där "gud så kvinnlig jag är"-uppklätt. Snarare "och om du inte passar dig kan jag faktiskt klå upp dig"-snygga. Om nu någon annan än jag förstår den beskrivningen. Det är ju trots allt inte fel att vara "kvinnlig med krydda", som en manlig bekant beskrev det hela. (Det var visserligen apropå frisyrer, men kan säkert även appliceras på fotbeklädnader.)

Är det förresten fler som lyssnar på Jamie Cullum just nu? Det tog ett tag, men till slut köpte jag i alla fall en skiva med honom. Och han är bra, det kan jag inte säga annat. Hur som helst ville jag bidra med texten från en av låtarna på skivan. Tycks passande så här medan vi fortfarande har nyåret i färskt minne:


Next Year, Baby

Next year, things are gonna change
Gonna drink less beer, and start all over again
Gonna read more books, gonna keep up with the news
Gonna learn how to cook, spend less money on shoes
I’ll pay my bills on time,and file my mail away, everyday
Only drink the finest wine,and call my Gran every Sunday

Resolutions, baby they come and go
Will I do any of these things? The answers probably no
If there’s one thing I must do, despite my greatest fears
I’m gonna say to you, how I felt all of these years
Next Year
Next Year

I’m gonna tell you how I feel
I‘m gonna tell you how I feel

Resolutions, baby they come and go
Will I do any of these things? The answers probably no
If there’s one thing I must do, despite my greatest fears
I’m gonna say to you, how I felt all of these years
Next Year
Next Year


Och apropå det: idag klarade jag av hela min (ändå rätt omfattande) "att göra"-lista. Utan att stressa. En klapp på axeln till mig! Nu väntar jag bara på att jag ska komma på det där som ju absolut skulle göras idag och som jag naturligtvis glömt bort. Det kan liksom inte vara så här bra...

Sista natten på Gärdet - för den här gången

Imorgon bär det av, tillbaka till Bryssel och jobbet. Tre veckors ledighet gick så snabbt, så snabbt, att de knappt ens märktes. Och även om jag gärna skulle stannat ett tag till, träffat fler vänner och bara strosat omkring i Stockholm, så är det nog dags att återvända. Redan i slutet av februari är det förresten tänkt att jag ska till Sverige igen, bara en dryg månad från nu.

I Bryssel väntar jobb, uppsats, och flytt. (Jo, jag vet, jag vet - mina flytter börjar bli tjatiga nu.) Och eftersom det är ett nytt år, så kanske jag nu lycks bättre med att strukturera min tillvaro, som jag alltid påstår att jag ska. Ni vet, lägga upp ett schema för studier och arbete, se till att vara effektiv när jag gör något och därmed lägga mindre tid på det... det gamla vanliga, alltså. Har någon förresten något bra tips för att göra det?

Allt gott i det nya året...

...önskar jag er och alla andra.

Nyårsnatten blev lång, nyårsdagens morgon tidig. Eller sen, beroende på hur man ser det.

Middag och skratt, fest och musik, drömmar och tankar. Och för en stund glömde man att det var mer regn än snö i luften, och förträngde tanken på att de nya stövlarna inte hade några inlägg i sig och alltså plågade fötterna ju längre kvällen led.

Sidenkjolen smekte ju benen, och sjalen skylde axlarna så där lagom. Heltäckt och aningslöst, som en värmande famn.

(Om man nu inte betänker att värmande famnar oftast har lite mer styrsel i sig än en sjal som halkar runt och trillar av, om man inte passar sig. Fast kanske finns det någon slags symbolik i tappade sjalar jämfört med förlorad kärlek, om man bara vill tänka på det. Värme som försvinner, alternativt irriterande detalj som gärna läggs bort, allt beroende på. Ni förstår säkert.)

Och för dessa timmar som vi säger ska vara ett särskilt möte mellan gammalt och nytt, denna natt som sägs vara magisk, kommer här ännu en dikt. Denna gång på svenska!
(Man kan ju inte arbeta för tyskans främjande hela tiden. Man måste nära sitt medfödda hjärtespråk också.)

Vinter

Så kom äntligen snön
och kylan som värkt så länge
förlöste sin fasta form
över det skelett
jag nu erbjuder dig.

Fyll min krona med vind,
blås min längtan
efter ljuvlig värme
under allt som jag är
i dagar som dessa.

Den frusna markens
kaligrafiska mönster
berättar en saga
för den som kan tyda
vinterns åkrar och ängar.

(Bengt O Björklund)

Och för er som inte sett den förut, kan jag rekommendera att glida in på Argus lyriska fabrik. Alltid roligt att surfa runt lite bland dikterna där.