Jaha ja....

Det var det för den här terminen. Vi hade slutprov idag. Tre censorer och ett antal andra människor som satt och lyssnade på oss när vi, en i taget, var inne och tolkade från våra respektive språk i fyra omgångar.

Omproven är i september. Och jag har en känsla av att jag kommer att behöva lägga datumet på minnet...

Jag tror det ska finna en lägenhet här... någonstans.

Och om jag bara röjde upp bland alla papper och kläder så skulle jag nog hitta den. Jag har precis fått ihop det sista som jag (tror) ska behövas till Genève. Nu saknas bara en inbetalning för administrativa avgifter som jag får göra på lunchen imorgon. Städningen får vänta.

Min käre Holmes springer just nu runt och blir nästan ihjälslagen av Moriartys hejdukar: jag antar att det finns de som har det snärjigare än jag!

Medan kopiatorn går varm

Just när jag trodde allt var klart så begärs det in mer papper! Och då menar jag inte bara "mer" papper, utan "meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer" papper. Herregud.

Okej, jag antar att de allra flesta av er inte förstod någonting alls av det där. Alltså: jag har skickat in ansökan till en magister-/forskarutbildning i Geneve. Det var i alla fall vad jag trodde att jag gjort. (Eftersom jag skickat in allt de bad om i informationsmaterialet.) Döm om min förvåning när jag i fredags fått ett brev från universitetet. Eller, snarare, min förvåning idag, när jag fick hjälp med att översätta vad som stod i det brev, de formulär och det häfte som låg i kuvertet. (Allt var på franska.) Det visade sig att de ville ha gymnasiebetyg etc, en detaljerad lista över i princip alla kurser jag någonsin läst på högskola/universitet med mera - vilket ju tar tid men är relativt lätt att ordna. Dock ville de även ha mina uppsatser och auktoriserade översättningar av sådant som inte är på franska/tyska/italienska/engelska. Hoppsan. Magisteruppsatsen i etnologi. 38 sidor. En vecka tills allt ska vara inne. Samma vecka dessutom som är kvar till slutproven. Och hur mycket kostar en auktoriserad översättning - som dessutom måste vara klar före fredag? Mitt hopp står just nu till det faktum att jag har en "Summary in English" i uppsatsen - vi får se vad de svarar på min förfrågan om det. Håll tummarna allihop!

Med allt det här på gång har jag nästan förträngt balen! För att beskriva det kortfattat var det trevligt men oerhört studentikost. Tro mig, man är inte van vid sådant som Stockholmsstudent. Vissa bitar var oerhört tjusiga - att få vandra in i middagssalens ståt vid armen på en nästan uniformsaktigt klädd, lång och ståtlig tysk gäststudent gjorde ju sitt till. Men sedan är det klart, alltmedan tiden lider och de som blir alltför överförfriskade bli mer framträdande så... påminner det mest om gymnasiestudenter som klätt ut sig. Jag vet inte om den liknelsen betyder något för någon annan, men mig säger den en hel del. Deras vilja är det inget fel på, men det är liksom en bit kvar till att vara vuxen. Fast det är klart - vem har sagt att den typiske/a studenten strävar efter att vara vuxen?

Det här fick vi aldrig testa i skolan!

Jag har utfört ett vetenskapligt experiment! Jajamän, mina NO-lärare hade varit stolta över mig, särskilt kvinnan som lät oss pröva fysikens lagar.

Ni vet den där hypotesen om att när en kall yta och en varm yta möts, så kan det hända att en av dem spricker? Det är alldeles sant. Jag vet, för jag har testat. Tja, testat och testat - måste det vara med vilje för att man ska kunna påstå att man har testat något? Själv tycker jag i alla fall att det låter häftigare att säga att jag har testat om kall-varm-yta-spricka-teorin faktiskt håller, än att säga att jag råkade ställa in en alltför varm kastrull i kylskåpet. På en glashylla.

Jag kan avslöja att det blir en jäkla smäll när kylskåpsglashyllor bestämmer sig för att explodera.

För den oerhört intresserade kan jag även avslöja att en ny hylla till en viss sorts kylskåpstyp kostar 248 kronor. Ifall ni skulle vilja testa att spränga en själva menar jag.

Nu vet jag inte vad jag gjort...

Testar, testar...

Har eventuellt lyckats radera alla mina poster... Varför är jag inte förvånad?

Fröjda dig, fröjda dig

Jag vet inte vad det egentligen heter, det där verket (en psalm?) som lyder "fröjda dig, fröjda dig, frööjda dig [bam bam bam]". Sedan är det något i stil med "se din konung kommer till dig [bam bam]". Den är i alla fall en av mina favoriter. Kanske delvis för att man riktigt kan ta i på "fröjda dig". Det kanske inte blir underbar musik att lyssna på om man gör det, men det blir roligt att sjunga.

Vad fröjdar jag mig åt idag? Ja, egentligen finns det en hel del för mig att fröjda mig åt. Förberedelserna inför balen ser ut att fungera (efter en del trassel med kavaljerer, vilket till största delen berodde på min brist på organisationsförmåga), utbildningen går framåt (om än inte i den takt jag skulle önska) och dessutom börjar mina semesterplaner ta form!

Så här är det tänkt än så länge: den 1 juni anländer vän från USA. Han stannar ett par veckor, innan vi tillsammans reser till Irland den 9/10 juni. Efter en helg i Dublin (och förhoppningsvis även ett besök hos en kompis i Cork) åker vi tillbaka till London: han tar planet till USA, jag tar planet till Tyskland. För mig följer sedan två underbara veckor i Bamberg och Regensburg, eventuellt med en liten avstickare till Würzburg.

Det låter väl bra?

Planerna för vad vi ska göra alla de där dagarna i Stockholm är inte riktigt färdiga än. Ett besök i min hemstad, Västerås, finns dock med på dagordningen. För er som inte vet om det kan vi ju bland annat skryta med att Erik XIV ligger begravd i Domkyrkan och så har vi vikingagravarna och skeppssättningen vid Anundshög alldeles utanför staden. Och en massa annat. Med lite fint väder är det en underbar stad att besöka.

Och så en sak till:
imorgon kommer jag, om allt går enligt planerna, att bli den lyckliga ägarinnan till ett stycke Granada-serie: Sherlock Holmes... det är sannerligen något att se fram emot.
Jag fröjdar mig redan!

Digital flaskpost?

I samband med en fikapaus idag diskuterades det bloggar och bloggande. En av de frågor som togs upp var om man kände sig bekväm med att så att säga ställa ut sitt liv till beskådande på internet, och jag började själv fundera över hur det är med det där.

Kanske är det lite av ett "Big Brother"-syndrom över det hela - jag syns, alltså finns jag - men personligen vill jag gärna tro att det finns något annat i botten. Själv tycker jag om att skriva för att sortera mina tankar. Ja, jag tycker om att uttrycka mig i skrift överhuvudtaget. För det ändamålet skulle en mer traditionell dagbok duga precis lika bra, om inte bättre, eftersom den uppenbarligen inte är lika offentlig.

Och ändå... det finns en tjusning i det faktum att någon kanske faktiskt läser det som kommer till här. Det hela blir lite av en chansning naturligtvis. Precis som med gammal hederlig flaskpost vet man inte om någon kommer att läsa den alls. Och om de gör det - ifall de kommer att tycka om det de läst, spara det till en annan dag, eller slänga tillbaka det. Eller kanske avfärda det hela med en axelryckning, som ännu mer slöseri med tid.

Att röra vid tingen

Mamma och jag rensade knappar idag.

Det låter kanske som en underlig sysselsättning, men saken är alltså den att mina föräldrar köpt ett nytt hus och kommer att flytta i augusti. Det nya huset är mindre än det de bor i nu, och då och då passar de på att göra sig av med saker. En av mammas kunder syr dockor och dockkläder och kunde tydligen ha användning för lite knappar. Så mamma lovade rensa sin burk och ge henne sådana vi inte kan tänkas behöva.

En rätt stor burk var det, Felix... var det skivade rödbetor eller smörgåsgurka i den från början? Så länge jag kan minnas har den dock varit knappburken, full med skatter - vackra och fula knappar. Bl a de där guldiga och glittriga, som man älskade som barn men aldrig i livet skulle ha sytt fast på något plagg.
Idag öppnade vi burken, hällde ut innehållet på en bricka. Barndomsminnen steg till ytan. Bara känslan av att låta knapparna rinna mellan fingrarna är alldeles underbar, en särskild fysisk njutning. Om jag fick skulle jag säkert kunna sitta i timmar och bara dra händerna genom berg av knappar, medan jag lät tankarna vandra.

Rensade gjorde vi dock rejält. Vi sparade några neutrala som kan vara bra att ha, och jag la några mer extrema åt sidan som en hyllning till min barndom. Resten får väl hamna på dockor, för andra barn att glädjas åt.

Här händer det saker!

Nyss återkommen från ITAS-symposiet på HUMlab i Umeå så kan jag inte säga annat än WOW! Om ni bara visste hur många människor som aktivt sysslar med att ta fram och använda olika tekniker och verktyg för datorstödd språkinlärning. Det har varit två helt underbara dagar med massor av trevliga människor, intressanta föredrag och nya tankar och intryck.

Att jag dessutom äntligen fått se lite av Umeå var ju inte heller helt fel!

Då var det dags!

Med tanke på hur mycket jag pratat om balen kanske ni trodde att det var det det skulle handla om den här gången också - men icke! (Okej då, om ni tjatar... har ingen kavaljer än... har tack och lov ett par dugliga personer som hjälper mig leta, men det är inte lätt vill jag lova.)

Nej, det som det är dags för idag efter lång väntan är ITAS symposium om CALL (Computer Assisted Language Learning). Ser fram emot både det och själva resan till björkarnas stad!

Ibland är jag ett under av effektivitet

En balklänning på mindre än 50 minuter - vad sägs om det? Lördagen var, som ni vet, den dag Den stora jakten på Klänningen skulle inledas. Jag hade mörka, deprimerande fantasier om hur jag och den tappra väninna som lovat att agera följeslagerska sökte oss igenom butik efter butik, hur vi tillbringade ett par timmar i varje affär utan att hitta något, och sedan fick fortsätta jakten nästföljande vecka. Döm om min förvåning när den fjärde klänning jag provade satt som gjuten! (Ja, förutom längden då, jag är ju nu en gång inte någon jätte direkt.) Efter att ha kollat av att jag inte ville ha någon annan färg och dessutom spatserat omkring lite i min nyfunna dräkt, så slog jag till. Butiken har lovat att lägga upp den och jag ska kunna hämta ut den, inklusive en tunn chiffong-jacka och en liten silverfärgad väska, den 19e dennes. Det är alltså tre dagar innan balen. (Dvs tillräckligt med tid för att jag ska kunna sätta på mig den hemma minst hundra gånger, traska omkring i lyan lite grann, ringa en kompis för att berätta hur fin den är, och sedan fläcka ned den, allt i god tid före balen.)

Vissa kanske skulle tycka att jag var lite väl vågad som köpte mig en klänning när jag kunde hyrt en, men till saken hör att klänningen inte bara var underbar (i mitt tycke) utan även kostade lika mycket som det skulle kostat att hyra en klänning. Den var prissänkt till mindre än halva ordinarie priset - hur skulle jag kunna säga nej? (Och framför allt: varför skulle jag säga nej?!)

Ah.... Glädje, ditt namn är klänning.

I övrigt har jag den här veckan fått tillfälle att återuppta bekantskapen med en gammal kärlek: folklore. En tysk tolk och jag brukar ha realiatimmar med varandra. Vi har avverkat statsskick, parlament och politiska partier. Förra veckan tog hon upp tyska folksagor, och jag lovade göra detsamma denna vecka. Tja, svenska sagor då. Jag har gjort mitt bästa för att begränsa mina utläggningar om folktrons väsen och skillnaden mellan sagor och sägner, men jag har en känsla av att jag ändå kommer att prata på, och prata på, och prata på.... En gång etnolog med intresse för berättande, alltid etnolog med osv.

Jag tänkte härom dagen på hur fantastiskt det vore att vara en god sagoberättare. Att kunna framkalla världar som inte eller knappt existerar. Hmmm... det känns som om jag skulle kunna relatera det där till tolkning på något sätt, men jag ska nog fundera lite mer på det först.

Dagens tolkfilmtitel, genre skräck: "The Interpreter - in the interpreter's booth, everyone can hear you breathe."
Det gäller att inte få panik när man inser att minsta lilla andetag och rasp med pennan registreras av åhörarna... och felsägningar och konstiga uttryck vill jag inte ens tänka på.

Vad är en bal på slottet?

Jag har blivit bjuden på bal! (Ja, okej, det var väl snarare så att jag blev erbjuden att köpa biljett till bal, men sådant är ju petitesser.) Vårbal i Uppsala i maj. Den enda bal jag varit på tidigare var julbalen på gymnasiet, vilken... inte var någon höjdare. Inte någon vidare mat och alldeles för få killar. Själva balkänslan lyckades liksom aldrig riktigt infinna sig.

Men nu är det alltså tänkt att det ska vara jämna par, klädseln ska vara högtids- och hela konkarongen. Så jag tackade naturligtvis ja med glädje!

Sedan kom eftertankens kranka blekhet smygande, den där som man hör så mycket talas om. För det första: vem ska jag gå med!? För det andra: hur ska jag fixa det praktiska, med resa och boende? För det tredje: VAD TUSAN SKA JAG HA PÅ MIG!!!???
Sedan, när paniken kring fråga tre lagt sig (de två första är delvis lösta redan) insåg jag att det ju fanns en fjärde fråga, en som jag knappt vågar tänka på: kommer jag ihåg hur man dansar pardans??? Ja, sådan där "riktig" pardans alltså, där kavaljeren styr, och man inte bara trampar runt runt på samma lilla fläck a 50*50 cm. Nog för att det där tätt omslingrade kan vara oerhört trevligt, men det är liksom inte det som är poängen. Sist jag dansade styrdans med någon var såvitt jag minns på en färja mellan Göteborg och Kiel. Karsten från... tja, var det Hamburg?... eller München?... nej, snarare Hamburg i så fall... hur som helst, denne Karsten, i vit t-shirt, svart kavaj och jeans - det var hippt då, det, han vågade sig i alla fall ut på dansgolvet med mig (vill minnas att det var jag som bjöd upp) och det visade sig att han kunde dansa - styrdans. Han fick dessutom tillbringa den första tiden på dansgolvet med att fräscha upp mina vid den tiden rätt dunkla danskunskaper. Dans var ju inte det man la vikt vid på gympan direkt. Och om mina kunskaper var dunkla då, för dryga 8 år sedan, då vågar jag knappt tänka på det becksvarta mörker de måste befinna sig i nu. Nej... får nog se om jag kan lura till mig en danslektion av någon intet ont anande herrbekant innan balkvällen är inne. Nog för att det är herren som ska styra, men det går ju helt klart smidigare om han slipper släpa runt på en dam som ständigt trampar honom på tårna.

Vad gäller klänningen så är imorgon utsedd till den första stora Klänningsletardagen. Håll tummarna allesammans!

Det är så lätt att luften går ur...

Mina lektioner började klockan 9 imorse. Det gick lite trögt i början, men sedan kom jag igång, och mellan 11 och 12 hade jag faktiskt riktigt flyt - (i stort sett?) alla fakta kom med, och det lät bra. (För er som inte är medvetna om det kan jag berätta att det snarare är ett undantag än en regel i en tolkstudents liv... tja, tålamod är en dygd, övning en nödvändighet.)

Dagen fortsatte med en kort lunch, ett par telefonsamtal om jobb (nej, inte tolkjobb - kom ihåg vad som fortfarande är regel!) och sedan ytterligare övning i Lärostudion. Det blir inte riktigt samma känsla att tolka för en dator som för en publik, men det ger ändå välbehövlig övning (och därmed är vi tillbaka på regler och undantag igen).

När jag insåg att jag blivit trött i huvudet och att det enda jag kunde prestera var rappakalja så bestämde jag mig för att åka hem. Ångan var ju fortfarande uppe, här skulle tvättas, städas och sorteras papper. Kanske kunde man hinna med att kolla lite vokabulär inför resten av veckan också. Det hela såg kort sagt mycket lovande ut.

Och sedan? Hm, ja, om ni koncentrerar er lite och ser lite närmare på föregående stycke så kan ni notera att ångan var uppe. Det vill säga: den är inte det längre. Faktum är att jag knappt hann innanför dörren innan den försvann. (Här skulle jag kunna dra något dåligt skämt om att det ju var tur eftersom min lägenhet är liten och dåligt ventilerad. Men det gör jag inte. Jag nämner det bara. Så behöver ni ju inte tro att jag brukar dra dåliga skämt. Även om jag brukar det.)

Och det är väl kanske därför denna post blir aningens längre än de tidigare - jag vill skjuta på faktisk fysisk aktivitet så länge som möjligt... Men jag misstänker att min frist har gått ut - dags att få något i sig, och sedan tvätta, städa och sortera papper!

Sköna maj välkommen!

Så har maj månad gjort sitt intåg. Inte för att det känns mycket mer som vår för det, men men... Själv tillbringade jag större delen av valborgshelgen på jobbet, vilket kanske inte alltid är så kul.

Desto roligare var det däremot att åka med mina föräldrar till det hus de har tänkt flytta till i augusti. Det är ute på landet, i skogskanten, med sjöar i närheten och hallonbuskar på tomten. Jag längtar redan till nästa års semester... :-)

Något annat trevligt som hände i helgen var att jag fick e-post från Mil Millington (Things my girlfriend and I have argued about) - jo faktiskt. Jag hade lämnat ett meddelande i gästboken på sidan, och han skrev och kommenterade det. Hur trevligt som helst. Det är så lite som krävs för att någon ska bli min hjälte...