Tillbaka från Bryssel

Det jag inte har velat beröra på bloggen har nu ägt rum: frilansproven för svenska tolkar inom EU-institutionerna. Dvs - vi som har tolkutbildningen bakom oss har möjlighet att gå upp i prov för att bli godkända för jobb inom EU. Det är nervöst, det är läskigt, och jag ville inte berätta det för fler än nödvändigt. Det besparar en liksom en massa elände med att eventuellt berätta att man inte lyckats. Och det är många som inte lyckas. Särskilt inte första gången.

Men, hör och häpna, det gick vägen! Jag ska nu finnas med på listorna över EU:s frilanstolkar. Om jag sedan kommer att få arbeta, det är en annan sak. Men nu finns det åtminstone en teoretisk möjlighet att bli tillfrågad.

Lite starkt kaffe kanske?

Sömn och vila gör underverk.

Efter att ha blivit underbart bortskämd med massor av positiv uppmärksamhet under helgen har jag gjort så lite som möjligt denna vecka. Nästa lär bli desto tuffare. Men just nu känns det i alla fall som om jag vore uppgiften mogen. Och det kan behövas.

Ibland behöver man verkligen någon som kommer och bara... bryr sig om. Och tvingar en att ta ledigt.

Livet från den ljusa sidan

Lyxigt. Ledighet är lyx. Om än en grundläggande och absolut nödvändig sådan.

I går tog jag faktiskt ledigt. En god vän kom på blixtvisit, så jag ordnade ersättare på jobbet (tusen tack till S!) och bestämde mig för att bara njuta av livet en dag.

Det visade sig att en hel del av njutningen fick göras på Arlanda, pga snöstormar i München, strejkande flygplansmotorer och liknande elände, men till och med det var rätt trevligt. Till skillnad från den stress och oro som på något sätt anas i avångshallen, är ankomsthallen en plats för glädje. Jag slog mig ner i cafét, och lät mig värmas av en cappuccino, medans jag betraktade alla de som väntade på någon, de som återförenades med någon, och de som bara skulle vidare. Och det är faktiskt härligt. Jag har läst författaruttalanden om hur de brukar åka till flygplatser för att iaktta människor, och jag måste säga att skulle jag göra det skulle jag sätta mig i ankomsthallen. Om inte annat är det mer uppmuntrande än avgångarna, av någon anledning. Kanske är det bara känslan av att komma fram som lockar mig mer än själva avresan.

Till slut kom han i alla fall, 5 timmar senare än det var tänkt från början.

Hur mycket man än lär sig...

... så kan man ändå aldrig allt. Ibland känns det underbart, ibland bara hopplöst.

Idag var den första dagen för i år som universitetsområdet mötte mig med en gräsmattan höljd i frost - underbart! När det är ljust ute, och frost i gräset, då känner jag mig faktiskt ofta väl till mods, som om hela världen log mot mig.

Och idag har världen faktiskt varit ovanligt snäll. Jag undrar om det inte är frosten som gör det...

Lycka är att få håret klippt

Jag insåg inte lyxen i att gå till frissan (frisörskan alltså, om nun någon inte förstod det) förrän jag - efter flera år med långt hår - hade bytt till en kort frisyr. Där kan jag sitta, tyst och lugnt, glömma världen runt omkring, och bara njuta medans någon tar hand om mig. Det är som massage, fast för håret. Och jag känner mig mycket piggare, vackrare och levande när jag går därifrån.

Länge leve frisörerna!

Lycka är att ligga i fas

Panikuppgiften uppladdad på webportalen - och mellan då och nu har jag unnat mig middag med ett glas rött. Ah.... Kvar bland kvällens måsten (egentligen det enda måstet för just ikväll) är ännu en uppgift, men en betydligt kortare, och redan förberedd. Dessutom har jag just fått en extra timme till skänks på mitt dygn.

Det finns vissa fördelar med att glömma att ställa om videoklockan till vintertid.

Kommunikation

Dags igen - nästa uppgift för Genève! Eller snarare - nästa uppgift som har fått paniklampa röd att lysa på sitt hemtama, invanda sätt. Efter en vecka med relativ själsfrid insåg jag i fredags vad jag skulle hinna med på veckorna som är kvar tills de första seminarierna i början av december - och det var mycket. Och stressen blev inte bättre av att jag redan var både trött och mitt i en hormonstorm. Man blir liksom inte gladare av det.

Idag, ett antal koppar kaffe och en del sömn senare känns allting betydligt bättre. Dessutom har vår lärare lagt till ett kapitel som vi måste läsa för inlämningsuppgiften. Det senare kanske inte låter som någon god nyhet, men kapitlet ifråga är inte helt okänt, det är inte ens svårläst. Och vi fick extra dagar på oss. Hela veckan är visserligen proppad med inlämningsuppgifter, men ändå! Jag behöver inte sitta till midnatt för att, rent symbolmässigt, lämna in mitt alster på rätt sida datumgränsen. De som känner mig vet att jag är mer morgon- än kvällsmänniska, och att den nya situationen därför är helt i min smak.

På jobbet blev jag för övrigt även uppiggad av en svordom. Det är inte det normala. Svordomar är ingenting jag själv brukar använda, men jag brukar oftast inte reagera på dem heller. Denna gång var det dock en äldre kvinna, liten och rund, mycket godmodig och vänlig, som kommenterade ett kort i butiken: "'Jag önskar det alltid vore sommar.' Äh det vete fan."
Jag antar att det var det oväntade i att det kom från just henne som fick mig att alldeles mysa på insidan. Kom sedan och säg att språkbruk inte är något som är värt att uppmärksamma!

Hur många år in i framtiden är det jag ser?

Kom hem sent efter en lång och händelserik dag. För vissa kanske det är "blek och skön" som är nyckelorden när de blir trötta, men för mig är det mest "blek" som gäller. Och så blir min näsa kall också förstås. Idag upptäckte jag dessutom att jag kan få liksom streck från näsvingarna ner mot hakan. Lite bulldogg-aktigt liksom. Hmmm - jag får en aning om hur jag kan komma att se ut när jag blivit lite äldre. Fast det är klart, en bulldogg med skrattrynkor kanske inte är att förakta, det heller.
Som min mamma brukar säga ibland: "det är inte vackert, men det fungerar". Jag får väl erkänna att det inte vore helt fel att vara både vacker OCH fungera, men om man nu måste välja så... är jag nog mer lagd åt det praktiska hållet trots allt. Och det kanske är tur det.

Totalt insnöad

I boken "Relevance. Communication & Cognition" av Dan Sperber och Deirdre Wilson - vilken handlar om kognition och hur man kommunicerar med varandra, bl a genom att göra det klart för andra att man syftar just till att kommunicera = har "informative intentions" - kan man bl a läsa följande:

"For instance, in writing this book we merely intend to make mutually manifest that we have developed certain hypotheses and have done so on certain grounds. That is, we take it as mutually manifest that you will accept our authority on what we actually think. The mutual cognitive environment thus created is enough for us to go on to communicate further thoughts which we would otherwise have been unable to communicate. (Of course we would also like to convince you, but we hope to do this by the force of our arguments, and not by making you recognise our informative intentions.)" (s 63)

Det var när jag började fnissa åt det som stod inom parentes, för att det var så smågulligt och roligt, som jag insåg att det var dags att avbryta läsningen för ett tag, och få lite nytt syre till hjärnan.

Gigantisk ny upplaga?

Det är dags att få fason på ännu en inlämningsuppgift.
(Och här vore det på sin plats att rikta ett djupt känt tack till en mycket god väninna, som försett mig med delar av det material jag behövde - tack M!)

Det känns ändå som att jag är på rätt god väg, och därför passar jag på att ta mig lite tid för att om möjligt finna lösningen på en av livets lite mindre - och egentligen ganska oviktiga - gåtor. På min Collins Cobuild, English Dictionary etc etc, står nämligen längst ner "Major new edition". Är det någon som förstår denna utsaga? Själv gör jag det inte riktigt, och därför (samt för att jag uppenbarligen försöker undvika att fortsätta med min inlämningsuppgift) funderar jag:

Är den nya upplagan gigantisk? är det det de menar? i antal böcker? i antal ord?

Har det något med militära grader att göra?

Eller är det något slags hippt ord, ungefär som "fett" var i svenskan för ett tag sedan. (Antar att det inte är hippt längre, eftersom det numera dyker upp på diverse dagstidningars nöjessidor.) Vore en korrekt översättning alltså "fett ny upplaga"?

Någon som vågar sig på en gissning?

"De största och starkaste känslor jag vet,

är skräck, och kärlek och ensamhet." Så tror jag att det står i dikten.

Häromdagen kom jag av någon anledning att tänka på vilka pjäser jag sett, och vilken av dem som på något sätt påverkat mig mest. Och jag kom fram till att det inte var någon stor produktion, inte någon där man ansträngt sig för att få fram häftig rekvisita eller något sådant, utan en pjäs som framfördes på Västmanlands Teater i Västerås för några år sedan. Det var på deras teaterkafé, med minsta möjliga rekvisita, som jag fick se "Kärleksbrev" (Love Letters) av A R Guerney.

Två veteraner från teatern satt på den lilla scenen. På var sin stol. Bara rakt upp och ner, med manuset/breven i knät. Och så läste de upp dem. Det var inte mer. Och ändå var det så ofantligt mycket mer. De lyckades återspegla varje känsla, varje tanke genom små gester och ansiktsuttryck. Det var fantastiskt. Både jag och de jag var där med blev oerhört gripna - och det var tur att vi var på kafé och att servetter fanns tillgängliga, med tanke på de tårfloder vi grät.
Skådespelarna gick från barnaår till vuxenålder med röster och mimik. Och genom deras utveckling kunde man både skratta åt/med deras resonemang, och förtvivlat tänka att "men gör inte så, förstår du inte vart det leder!"

För ett par år sedan fick jag tillfälle att tacka kvinnan i skådespelarparet för vad de gjorde den gången, och berätta att jag fortfarande bär den med mig. Jag tror att det gladde henne. Jag var i alla fall glad åt att få säga det, så hon vet att vad de gör uppskattas.

En alltid(?) lika vän kamrat till mig har framfört att de tyska dikterna inte var så dumma. Så med stämningen från Kärleksbrev i tankarna skulle jag nu vilja dela med mig av följande, som för övrigt är en av mina älsklingsdikter:

Herbsttag

Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr gross.
Leg deinen Schatten auf den Sonnenuhren,
und auf die Fluren lass die Winde los.

Befiel den letzten Früchten voll zu sein;
gib ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zu Vollendung hin und jage
die letzte Süsse in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

Rainer Maria Rilke

Den där husbocken, alternativt: jag har ett selektivt svart hål hemma

Känner ni till fenomenet? Det där, just det där, som ni behöver just idag, går inte att hitta. Inte på några villkors vis. Var man än letar.

Jag har just nu ett sådant ögonblick. En av de böcker jag behöver för mina studier finns på KB. Och det är ju inga problem - jag har ju lånekort, boken finns för utlåning, bara att slå till! Om det inte vore för det där förbaskade svarta hålet. Jag har letat på tre olika ställen + plånbok, och ingenstans finns det. Däremot hittar jag alla andra låne-, medlems- och bonuskort jag någonsin haft, inklusive (men icke begränsat till) tre CSN-kort, två SKTF-medlemskort (båda för gamla) samt kopieringskort för Mälardalens högskola (det var ju bara ett och ett halvt år sedan). Bland lånekorten återfinns sådana skönheter som Mälardalens och Södertörns högskolor, Vitterhetsakademin samt Riksdagsbiblioteket. Och det är ju bra. Verkligen. Jätte. Men det är ju inte dem jag behöver just nu.

Nu är det tack och lov ingen panik - jag har helgen på mig att hitta det, och om jag har tur kommer ett annat exemplar av samma bok dessutom att återvända till sin hemvist i SU:s bokmagasin till nästa vecka. (Just nu är detta exemplar inte utlånat, men ändå "inte tillgängligt" - är det någon forskare som sitter och håller på det, eller är det kodspråk bland bibliotekarier för "vi kan inte hitta den". Det är nästan så man börjar misstänka det senare när meddelandet dessutom följs av "försök igen om 2 dagar". Nåja, om Billie Holiday kunde sjunga om de förändringar som kan ske enbart under en enda dag - "What a difference a day makes", för dem som inte kopplade den - då borde ju den beryktade boken kunna återvända från bibliotekets svarta hål på hela TVÅ dagar!)

I mitt barndomshem talade vi dock aldrig om svarta hål. Där var det husbocken som tog saker och ting. Och sedan lämnade tillbaka dem (om man hade tur) - fast kanske inte på det ställe man trodde. Det var ju typiskt att han skulle flytta med ända till Stockholm... Eller är det så att vi alla har våra egna, mer eller mindre aktiva, husbockar? Och att de dessutom livas upp av tillfällen som, säg, att man flyttar. Det skulle ju faktiskt förklara en hel del.

Jorden går inte under en vacker sommardag?

Under hemresan idag började jag fundera lite på det där med undergångsscenarier. Hösteftermiddagen var visserligen mild, men om man såg ut genom fönstret kunde man ha trott att det var annorlunda. Landskapet var grått och disigt. De träd som har löven kvar ansträngde sig inte längre för att glädja oss med glada färger. Och över alltihop vakade en skarp röd sol, klar i konturerna, på väg ner. Stämningen var ödesmättad, och man kunde föreställa sig hur alla bilar plötsligt skulle tvingas stanna pga nedfallande träd, lava som plötsligt sprutade ur jorden och allt vad man nu brukar få se i katastroffilmerna.

Och föreställer vi oss inte rätt ofta jordens undergång som något åt det hållet? Det måste på något sätt vara mörkt. Om vädret är vackert måste solen först skymmas av olycksbådande moln. Det duger inte med de där vita fluffiga som kan se ut som kaniner, fotbollar och ulliga gulliga får. Det är liksom inte så mycket domens dag-känsla över ett gosedjur. (De som sett skräckfilmen "Dockan" kanske inte håller med, men jag vill ändå kämpa för min egen nallebjörns goda namn och rykte och härmed bestämt hävda att gosedjur och leksaker i allmänhet är trevliga varelser som inte är ute efter att döda och lemlästa sina innehavare/lekkamrater.) Jordens undergång borde dock kunna ske även utan mörka moln. Ökenspridning, till exempel. Eller helt enkelt en ständigt tilltagande hetta - där måste minsann solen få stråla hur mycket den vill!

Nåja, än så länge tycks världen finnas kvar, trots röda kvällssolar i senhöstlandskap.