"Downsize me", som de säger på TV...

(För den med ont om tid och kort tålamod rekommenderas ett raskt scrollande ner till inläggets sista mening. De säger liksom allt.)

För dem av er som inte visste om det, så är man på brittiska BBC1 besatt av ett fåtal områden: mat, antikviteter/auktioner/loppmarknader, och bostäder. Matprogrammen är, tja, matprogram. Förutom Master Chef, som är lite som Idol fast för folk som gillar att laga mat. Och antikvitets-etc.-programmen handlar t ex om att experter hjälper en att leta fram saker i hemmet som kan säljas på loppmarknad, att experter åker med olika tävlande utomlands för att köpa saker att sälja i England, att experter åker med tävlande till en viss brittisk stad för att köpa saker att sälja på auktion, att experter... ja, ni förstår poängen.

Bland bostadsprogrammen - där vi kan hitta människor som får hjälp med att hitta ett nytt hus, människor som får hjälp att hitta ett hus på landsbygden, människor som får hjälp att hitta ett hus i utlandet (allt detta i olika programserier, märk väl) - där finner vi även en program som handlar om att "downsiza". Skära ner på budget och bostadsyta, det är det det handlar om.

Och eftersom jag ju inte är den som är den, utan alltid hakar på alla trender och är fantastiskt modern i alla lägen - i alla fall kan det verka så vid middagar där de flesta närvarande dyker upp i 1800-talsstass (sorgligt men sant - äger själv ingen sådan än så länge) - så har jag också gett mig in på nedskärningsspåret.

Ja, jag får väl medge att det faktum att jag är utomlands för det mesta, att jag är singel, och att mitt Stockholmshem är en lägenhet på 3 rum-och-kök också har bidragit till det hela.

Hur som helst har hela karusellen med att leta bostadsbyten satt igång. De som känner mig närmare vet att jag kan bli besatt av diverse saker. Denna gång blev det bostadsbytarsajter. Och av dem finns det en hel del. Jag hade annons inne på 4 av dem tills för bara ett par dagar sedan, när annonstiderna började gå ut. Och man måste ju hålla koll på vad som händer på dem. Rätt ofta. Bara för att vara säker. Ganska ofta. Typ var 15e minut. Eller var 5e. Om man nu ändå sitter vid datorn. Och jag är ytterst tacksam mot mina väninnor som stått ut med mitt tjat om diverse objekt, möjliga byten och urvalskriterier och hela konkarongen.

(Är det förresten någon mer än jag som använder ordet "konkarongen" numera? Tror inte jag hört det användas sedan jag var liten, så jag känner mig lite dinosaurieaktig när jag säger det. Nåja, dinosaurierna var säkert också charmiga. På sitt sätt. Precis som jag. Fast jag kanske är lite charmigare än dem. Hoppas jag. Om man inte är paleontolog förstås. Också ett ord som säkert är mer känt numera, efter Ross insats i TV-serien "Vänner".)

Numera har det lugnat ner sig betydligt. Och det börjar närma sig att ta sig hem till Stockholm och gå på visningar. Och ha visningar. Och jag kan knappt beskriva hur nervös jag blir av det. Att hålla en visning, alltså. Med tanke på att jag jobbat i butik sedan 16 års ålder, och hjälpt till med torghandel innan dess, så tycker man att försäljarsnacket borde sitta som en smäck. Men när det gäller egna grejer tycks det inte vara fallet. (Tolken har en utmärkt post om detta fenomen.) Istället blir det mest ursäkter, förklaringar, och onödig information om sådant som egentligen inte alls är besvärligt, men jag ändå tycker att man bör känna till. Och så glömmer jag det där om att man kan promenera ner till strand och badbrygga (underbart!), att motionsspår och friluftsområde är alldeles intill (tja, motion blev det ju inte så mycket av), och att det är himla smidigt med butikerna och närheten till tunnelbanan. Så det är nervöst.

Dessutom kan jag börja fundera, och fundera, och fundera (jo, det är lite Professor Balthasar-syndrom över mig faktiskt) över hur jag ska göra med själva flytten. För först måste jag rensa bland mina grejer, om jag nu ska få plats i en liten lägenhet. Och sedan skulle jag ju vilja packa. Så då skulle jag kunna köpa eller hyra flyttlådor i förväg. (Detta upptäckte jag idag.) Men sedan var det ju det där med flyttfirma. Nog för att jag har vänner, men de är liksom utspridda. Och sällan lediga samma dag. Och om jag nu kommer hem bara några dagar för själva flytten så blir det ju ännu värre. Och...

Ja, jag tror ni förstår. Summan av kardemumman, nu när ni tagit er igenom detta långa inlägg, är följande:

Är det någon som kan tipsa om någon bra flyttfirma i Stockholmsregionen?

Kunde inte låta bli...

Ja, jag erkänner! Jag är barnsligt - eller kanske tonårsligt - förtjust i tester. Inte vilka tester som helst alltså, utan de där personlighetstesterna à la Frida eller Veckorevyn. De där som kondenserar livet till fyra enkla valmöjligheter (av vilka det sällan är några som stämmer med vad jag egentligen skulle vilja svara), och sedan berättar för dig huruvida du är en bra kompis, en schysst flickvän eller en mardröm till arbetskamrat. Än mer fascinerande är de där som hävdar att de just avslöjat vad "Han" känner för dig... (eftersom man ju är tankeläsare och därför kan pricka in precis vad det innebär att han inte svarade när man ringde honom för elfte gången på tio minuter - som att typ, han inte älskar mig längre. Livet är hårt.) Har dock ett krav: de får inte ta längre tid än 5 minuter. 10 ifall man gör dem med en kompis och kan skratta åt svarsalternativen.

Hur som helst. Hittade en länk på Saras blogg, och fick veta att jag är "an energetic, ambitious woman. And only NYC is fast enough for you." Hm. Och jag som tycker så mycket om att bara sätta mig i parken med en bok och lite ätbart. Eller på balkongen med en god vän och ett glas rött. Antar att jag får skippa det och ta mig ut i krogsvängen istället. Kanske nästa vecka. Om jag orkar.

Åter från Oz - fjärde Genèveresan

Lämnade åter Genève bakom mig idag. (Bakom, under - vad gör man när man flyger egentligen?) Måste erkänna att staden blir mindre och mindre "Oz" och mer och mer "Kansas" för varje gång. Jag undrar om det bara är det att man vänjer sig, eller att jag ser mer av staden för varje gång, eller om det är jag som långsamt förändras... ja, det blir ju något att fundera på.

Varje Genève-vecka är mycket intensiv. Seminarier, diskussioner och biblioteksbesök. Och även de där kvällarna när man ska koppla av, gå ut och ta en kopp kaffe eller en öl med tjejerna blir som extraseminarier. Lärare, kursinnehåll och litteraturlistor diskuteras. Ämnesval och metodologi för uppsatsskrivning tas upp. Och det som verkligen kan få känslorna att svalla är sådant som de flesta inte skulle bry sig ett dyft om - den senaste heta debatten rörde hur mycket av tolkningsprocessen som är automatisk, eller snarare - hur stort inflytande man har över sin egen produktion när talaren väl sätter igång. Ofta tycker två av oss tre att vi alla egentligen har samma åsikt, men förstår begreppen på olika sätt, och därför hamnar i motsatta läger. Och hävdar vi det - ja, då kommer den tredje med all säkerhet envist att hävda att vi inte alls håller med varandra... och så är debatten igång igen.

Från att ha sysselsatt oss med den mer abstrakta delen av teori och metod har vi nu gått över till mer handfasta sysselsättningar. Seminarierna ägnas inte bara till att diskutera hur arbetsminnen månne kan tänkas fungera rent teoretiskt och i modeller, utan också till att tänka ut olika sätt att mäta det hela i experiment. Och jag får väl erkänna att jag trivs bättre med detta. När man börjar diskutera expertis, vad det är i allmänhet och vad det är bland konferenstolkar, så blir det hela mer påtagligt. Jag kan relatera till det på ett annat sätt, fundera på vad det är jag känner att jag behöver bli bättre på, vad jag uppskattar hos dem som jag ser som experter, och därmed komma fram till en ståndpunkt i frågan. Och när man sedan får möjlighet att kombinera detta med teori OCKSÅ - ja, då börjar det bli riktigt intressant.
(Till dig, Tolken, kommer en egen liten berättelse med e-post inom kort - så kan jag gå in mer i detalj med litteratur och allt det där - misstänker att det kanske är mest intressant för dig?)

Ändå längtar jag till att få gräva ner mig i mitt specialområde, och se på det hela med etnologiska glasögon. Förhoppningsvis kan jag göra det nästa år, när det är dags för oss att arbeta med egna projekt. Huruvida det lyckas återstår att se.

Pà plats i Oz.

Underbara, underbara väder!

Reste i söndags fràn vàren i Bryssel till försommaren in Genève - och det är härligt!

Fàr erkänna att vi har en del att göra, och det är väl det som är tanken med utbildningen, men jag smiter ifràn biblioteket när jag kan, för promenader i en grönskande stad. I Plainpalais är marknaden i full gàng idag, och cirkusen har varit i stan i flera dagar. Jackorna kan man glömma, en tröja över toppen räcker gott och väl.

Och dessutom har jag hittat underbara sommarskor i en butik...

Länge leve livet, som visan säger!

Gruppmotion!

Ett stycke svar på ett stycke e-brev har landat i min e-postlåda:

det franskspråkiga sällskapet heter tydligen "Le peloton des cyclistes solitaires", och de verkar inte helt ovilliga att även inkludera utrikiska sherlockianer på sina möten.

De av er som är bevandrade i skrifterna känner naturligtvis igen den historia som namnet bygger på: The solitary cyclist / Den ensamme cyklisten. Vad gäller "le peloton" konsulterade jag ordboken, och det tycks som om dessa ensamma cyklister då och då väljer att cykla i "klunga".

(Om det nu inte skulle vara "pluton" förstås. Eller "[litet] nystan". Hm, "nystanet av ensamma cyklister"... )

Spänningen stiger...

har postat ett stycke brev till man i småstad i den flamländskspråkiga delen av Belgien, på engelska.
har skickat ett stycke e-brev till fransktalande dam, möjligen bosatt i Bryssel, på (ack så undermålig) franska.

Ämne: hej, tjej med intresse för Sherlock Holmes vill så gärna få va me' när ni träffas!

Båda personerna är med i Sherlock Holmes-föreningar - nu återstår att se om jag kan nästla mig in på några möten. Det är liksom på detta sätt jag hoppas lära känna folk som är, typ, belgare. Nu när jag ändå bor i Belgien för det mesta. Det kunde ju faktiskt vara piffigt.

Fördelen med flamländarna: de flesta är riktigt haj på engelska.
Fördelen med de fransktalande: öva, öva, öva franskan.

Med lite tur kanske jag kan få haka på lite träffar med båda grupperna... (och kunde ni se mig nu skulle ni veta att jag nästan, fast bara nästan, gnuggar händerna)

Ja, jisses ja. Det är inte utan att man saknar sina med-BHC:are och DMC:are hemma i Sverige.

Och livet återvänder... våren!

"Det finns något vackert med det förutsägbara", sa en av huvudpersonerna i "Lite som du". Och jag är böjd att hålla med. Inte bara finns det trygghet i att ha vissa mönster att följa - de ger också utrymme för att lägga märke till särskiljande detaljer på ett annat vis - hur regnet bildar mönster på fönsterrutan, hur hjulspåren visar delar av någon annans liv, och - som idag - hur träden har börjat blomma i parken. Det kan vara en vacker upplevelse bara att vara ute i naturen en dag när våren nalkas, men när man kunnat se en bit av den förändras med årstidernas växlingar, då får det hela en särskild mening.

Det är väl så det också kan vara att följa en människa en bit på vägen - det hastiga mötet kan vara omvälvande, och mycket vackert, men det är när man känner henne - känner till hennes nycker, hennes styrkor och svagheter - som man kan lägga märke till de små förändringarna. De där som kan fascinera fast tiden går.

Det antar jag i alla fall.

Själv märker jag det mest med mina närmsta vänner. Att vi hör när den andra mår bra eller dåligt, på nyanserna i rösten. På huruvida hon berättar om det där hon nämnde tidigare eller inte. På de planer hon har för morgondagen.

Det är de små, små detaljerna som gör det.

Älskade dator!

Igår bestämde sig min dator för att ta semester. Eller, tja, skärmen bestämde sig för att ta semester. Eller i alla fall kompledigt. Eller nåt. Slog på den på morgonen och kunde utropa "Skåden - !". Eller snarare "Skåden icke!" Om jag nu hade känt för att utropa något annat än såna där ord som knappt får synas i tryck.

Så pass mycket kunde man se som att datorn faktiskt gjorde det den skulle. Någonstans bakom alla de där strecken som trängdes på skärmen. Lite som på en TV vars antenn inte är ordentligt inställd. (Hur fungerar förresten det nu med digital-tv-mottagarna? Är de dagarna till ända när en person - pappa - stog på stegen och riktade antennen, medan någon annan - jag/syster/mamma - fick stå vid fönstret och agera mellanled så att den som satt vid TV:n och höll koll på bildkvaliteten - jag/syster/mamma - inte behövde megafon för att göra sig hörd. Men mycket skrika blev det. Och så denna fördröjning, som gjorde att precis när man skrek "bra!", så hann pappa vrida antennen bara lite, lite så att det blev myrornas krig igen...)

Hur som helst. Där satt jag. Hade lite artiklar utskrivna som jag kunde jobba med. Och kunde ju ta anteckningar. Men sedan måste inlämningsuppgifterna skrivas på dator. Och laddas upp på internetportalen. Och sedan (eftersom det var grupparbete) så skulle vi egentligen ha en chat. Och så behövde jag e-post ett par myndigheter. Och kolla mina bankaffärer på internet. Och ringa min hyresvärd i Stockholm, vilket jag gör via Skype. Och så...

Man inser inte alltid hur beroende man är av sin dator förrän man sitter där. Utan den. (Hur var det med kon som traskat ut ur det där båset, egentligen?)
Och så lycklig man blir när den på kvällen bestämt sig för att det får vara nog med bus, och att man själv kanske inte är så tokigt sällskap i alla fall, även om man ibland knappar in de mest ointressanta saker.

Så nu hoppas vi alla att bildkortet håller sig på plats, och att resten också fortsätter fungera.

Hmmm... kanske jag kan muta den med fler DVD-filmer....

Berättelser från gränslandet

Återkommen från en vecka i Strasbourg.

Hotellet tycks ligga vid sidan av allt, vid vägen ut från staden, inklämd mellan ringled och järnväg. En kanske något bedagad byggnad från senare hälften av 1900-talet, med syfte att härbärgera elever på studieresa, gruppresenärer, och folk såna som jag, som inte är så bekymrade om det där med husrummets utseende, så länge det är rent, tryggt och nära staden. "Garden" i namnet, även kombinerat med namnet på en i holmesian-kretsar särskilt omtyckt engelsk drottning, tycks mer vara uttryck för önsketänkande än något annat.

Snett över gatan kan man äta på kvarterskrogen. Gruppen av kvinnor i medelåldern som sitter och pratar över en kaffe får mig att tänka på Stammtischen i Bamberg, och de damer i blandad ålder som alltid samlades där. Fast där blev det öl snarare än kaffe, förstås. Känner hur längtan till Franken sätter in...

Den godaste cappuccino jag någonsin druckit - det var på den krogen, kvarterskrogen i Strasbourg.

In i staden, över ön, genom gränderna och deras minnen. Skyltar med de franska namnen, utökat med de tyska namnen nedanför - för turisternas skull? Ja, visst kan man tjäna pengar på krigen. Och tycka det är pittoreskt att hela folkgrupper får byta nationell hemvist, med allt vad det kan innebära, för... ja, för vems skull? Det fascinerar och skrämmer. Skrämmer mest när det är nära i tiden, fascinerar när dimmorna lagt sig, och man inte längre riktigt minns.

Den vackra staden i solljus har sina minnen och sina hemligheter. Delar flod med glaskomplexet på gångavstånd åt norr. Palais de l'Europe, där Europaparlamentet samlas. Mängder av människor, virrgångar och irrgångar i arkitekturen. Skrymslen, vrår och stora salar. Delar rutin, delar entusiasm. Arbete med ett syfte som inte alltid syns.

Tanken var att Strasbourgs öde aldrig skulle drabba någon mera stad, att inga fler skulle lida. Aldrig mera krig. I glaskomplexet i gränslandet pågår arbetet, och vi hoppas att det lyckas.