Ingen panik, och knappt någon förvirring alls - nästan

Livet kan fortsätta leka - datumen för kursmodulerna var ändrade. Detta innebär att jag ska lära mig mer om att hjälpa tolkstudenter först i januari. Det innebär också att jag kommer att gå dubbla kurser, samt arbeta, under våren. Men å andra sidan är det en del under hösten som kommer att vara slut till januari. Och dessutom blir det ju ljusare och ljusare ute då - vilken massa extra energi jag kommer att ha för att plugga!

Skämt åsido var det i alla fall en lättnad att kursen flyttats. Nu har jag möjlighet att komma in i den ordinarie kursen ordentligt innan jag ger mig på något ytterligare. Och, peppar, peppar, det tycks som om jag börjar få en lite bättre överblick över vad som pågår. Kan inte förneka att det fortfarande är mycket, men jag kan i alla fall gå ner från paniklampa kod röd till... tja, orange kanske. Nej, jag är nog till och med nere på kod gul just nu. Ahhhh.... så skönt!

Och för att jag inte ska förlora min relativa sinnesfrid ska jag nu lämna er ett tag. Men innan jag går:

Visslande
från träd till träd
flyr morgonvinden.
Häpen står
den himmelsblåa skogen.
Fågelsången
stiger upp
ur sina bäddar.
Regnet
gnistrar vänligt
efter resan.
Så är livet ändå skönt
att skåda.
Solen glöder
i en droppe kåda.

(Bo Setterlind)

Förvirring, förvirring, förvirring - eller är det dags för panik?

Den goda viljan infann sig faktiskt i morse. Och jag lyckades få åtminstone en del pluggande gjort under dagen, så läget såg tämligen ljust ut. "Det här fixar jag", tänkte jag. "Jag ska se över vad som ska göras, lägga upp en plan" - på jobbet har vi ju till och med kurser i studieteknik och hur man ska lägga upp sin tidsplanering, så det borde gå att kolla lite i materialet där om jag behöver tips - "ser till att ha lite självdisciplin, så är det lugnt." Nåja, lugnt och lugnt, men det borde vara görbart, utan att jag ska behöva bryta ihop på kuppen.

Sedan kom jag på något. Jag har inte gått någon kurs för tolklärare. Det har de andra som går samma program som jag i Genève. Den kursen måste jag läsa in. Det ska jag också göra under detta år. Jag vet inte ens när den börjar.

När jag kom hem satte jag mig följdaktligen vid datorn, och kollade gamla mejl. Tja, enligt den ansvariga professorn så skulle kurserna börja i januari, såg jag. Andas ut. Tills jag rullar ner i listan med kursmoduler och ser att den längst ner var satt till oktober... 2005. Spännande.

Jag skulle med andra ord ha kunnat gått en vecka på denna skola och redan ha missat en hel kurs. För att jag inte absorberar information som jag borde.

Just nu lever jag ändå lycklig i tron att hon skrev fel i sitt mejl - eftersom modulen står sist på listan borde den ju rimligtvis också komma sist. En titt på webportalen för kursen avslöjar inte heller att något skulle ha dragit igång. Men ändå... (Det hela blir ju inte bättre av att jag har en enastående förmåga att oroa mig. Vilket ju i sig är en alldeles lysande egenskap för någon som just satsat på ett frilansyrke med mycket osäkra framtidsutsikter.) Nu är i alla fall ett mejl skickat, så att jag ska få klarhet i detta en gång för alla.

Och nu då? Kvällsmat, tror jag bestämt. Och sedan dags att lägga upp den där beryktade planeringen. Man får bara hoppas att jag lyckas bättre med den än jag gjorde med att lägga upp mina draperier.

Så lite tid, så mycket... vad vet jag

Inom loppet av en timme har jag lyckats:
1) lägga upp de nya draperierna så att de ser... hmmm... förfärliga ut.
2) ha sönder kupan till en av mina vägglampetter när jag skulle provhänga draperierna.
3) dra på mig huvudvärk och ett förskräckligt dåligt humör.

Tur att det blir vintertid imorgon så jag får sova en timme extra. Med lite god vilja kanske jag kan se saker från den ljusa sidan då.

Utkasten till veckans uppgift klara!

Kände bara ett plötsligt behov av att få säga det...

Och kanske brista ut i sång och dans.

Eller ännu hellre - få städa undan alla papper och sedan gå och lägga mig och sova.

Ibland behöver livet inte vara mer spännande än så.

Lycka är att kunna mejla

E-posten fungerar igen - hurra! Isoleringen är bruten, och jag kan återgå till arbetet. Att jag dessutom passar på att ta pauser från studierna för att sända e-post till mina vänner är en annan sak. Dessutom gav jag upp en fest hos en kompis för att få klart veckans uppgift till Genève, så lite måste man ändå få unna sig.

Arbetsrummets placering kan för övrigt ge upphov till intressanta ljudmattor i bakgrunden. Från mitt sovrum hör jag Ane Brun sjunga ljuvt, och i vardagsrummet kollar min rumskompis på Idol samtidigt som hon chattar på sin dator. Inte riktigt koncentrationsfrämjande kanske. Men jag är ändå mycket nöjd med det hela. Min rumskompis var nämligen bortrest förra veckan, och jag måste säga att lägenheten var obehagligt tyst. Dessutom fick jag, vid ett kvartsamtal på lågstadiet, beröm för att jag kunde skärma av omvärlden när jag behövde koncentrera mig. Kanske dags att plocka fram gömda förmågor på nytt?

Dagens dikt:
nej, det blir faktiskt ingen dikt just nu. Och ni som sett fram emot det hela dagen, det förstår jag ju...

Men jag behöver det ju!

Ibland tvingas man inse hur beroende man är av saker och ting. Och, framför allt, av att de ska fungera. Igår kväll tänkte jag "Jag ska bara slänga iväg ett par e-postmeddelanden om kurslitteraturen, samt om samarbete med andra universitet, så lär berörda parter hinna läsa dem och eventuellt skicka svar på måndag åtminstone".

Tji fick jag. Min e-postserver ligger nere. Eller som de uttrycker det "pga uppdatering av servern kan det vara vissa problem med att logga in". Jo tack, det vill jag lova. Detta skulle dock bara vara den 27. Alltså igår. Men jag kommer inte in idag heller.

Jag förstår att underhållet är nödvändigt. Jag tycker det är jättebra att de gör det. Men man inser hur beroende man är av att tekniken fungerar. Och det irriterande är naturligtvis att det är något utom min kontroll - jag kan bara sitta här och hoppas att det snart kommer att fungera igen. Jag kan inte ens få utlopp för min frustration genom att se på min dator och, med desperation i blicken, utbrista "Men jag behöver det ju!" utan att verka helt knasig.
(Okej, ska jag vara ärlig har jag redan gjort det. Men det var ingen som såg. Och datorn svarade inte - vilket jag väl ska vara enbart tacksam för. Talande datorer tycker jag nämligen är om möjligt ännu mer irriterande.)

Vädrar inte morgonluft, men jag tror att jag har hittat syrgasmasken

Långsamt, långsamt försöker jag ta mig ur den mörka håla där jag vistats några dagar. Det är ungefär som att simma under vatten eller - varför inte - just att vistas i en mörk håla: det kan bli svårt att hålla reda på vad som är upp och ner, och var utgången kan finnas.

Nu har jag i alla fall kommit så pass långt att jag kan ana en strimma ljus åt ena hållet, så jag tänkte raskt grabba tag i all packning och försöka finna vägen ditåt. Dvs sätta igång med mina uppgifter till Genève. Håll tummarna för att detta ska lyckas!

Och så dagens tyska poesi:

Auf einem Bein, nachts, nackt

In der Küche stehend, schöpfte ich wieder
Seltsamen Mut, als du mir Ungelenkem,
Tropfnassem, das Handtuch, wortlos, gabst,
An das ich nicht ranlangen konnte.

av Steffen Mensching

Ganska hoppfullt, eller?

Gäster!

Mörkret och regnet känns inte längre lika tungt - i mitten av december får jag besök av en kompis från Tyskland och hennes arbetskamrat! En helg blir de här för att njuta av Sverige. Nu gäller det bara att se till att ladda med pepparkakor och glögg, och hålla tummarna för att vintervädret blir vacker.

Om jag kunde.

En av de personer som undervisat mig i tyska sa en gång till oss studenter att när tyskan känns tung och svår och kantig ska man läsa Rilke. Det var så jag upptäckte tyskspråkig poesi. Det finns så mycket vackert man kan säga, och tyskan har så många vackra sätt att säga det på. Visst, det gäller säkert alla språk, men det är sällan man i Sverige får höra att det även gäller tyskan. Rilke brukar vara en säker inkörsport - men det finns så många fler! På studenthemmet jag bodde på när jag levde i Bamberg hade vi ibland poesikvällar. En i staden hemmahörande poet kom ibland, ibland var det egna alster som framfördes. Själv bidrog jag en kväll med att läsa upp en dikt av Tranströmer - bland alla de språk han översatts till finns ju tyskan.

Ikväll föll min blick dock på just Rilke. Och jag önskar att jag kunde göra som han föreslår: ta emot livets gåvor utan att bekymra sig för att de kan försvinna. Sluta försöka spara på blommorna och ta emot nya istället. Lättare sagt än gjort.

Aus: Frühen Gedichten:

Du musst das Leben nicht verstehen,
dann wird es werden wie ein Fest.
Und lass dir jeden Tag geschehen
so wie ein Kind im Weitergehen von jedem Wehen
sich viele Blüten schenken lässt.

Sie aufzusammeln und zu sparen,
das kommt dem Kind nicht in den Sinn.
Es löst sie leise aus den Haaren,
drin sie so gern gefangen waren,
und hält den lieben jungen Jahren
nach neuen seine Hände hin.

wow...

Det är gjort. Jag har utfört mitt första riktiga tolkuppdrag. Konsektolkning från engelska till svenska. Det hela pågick i drygt en och en halv timme, så jag var rätt så mör efteråt. Som vanligt är det svårt att bedöma sin egen arbetsinsats (och dessutom är det sällan eller aldrig man är helt nöjd med en tolkning), men det kändes ändå som att jag fick fram budskapet. De ansvariga verkade också nöjda med det jag gjorde, vilket naturligtvis också känns bra. Faktiskt så känns det faktum att jag överhuvudtaget tog mig igenom det hela utan att svimma eller skämma ut tolkkåren totalt rätt bra. Sedan gäller det bara att fortsätta utvecklas och våga sig på det hela igen när tillfälle bjuds. För det är rätt läskigt att sitta där framför 50 personer och förmedla vad talaren vill säga. Men det är ju roligt också. Och ingen kan påstå annat än att det är en riktig utmaning!

Efter mötet kände jag mig fortfarande väldigt samlad, och jag kan gissa att adrenalinnivån inte var att leka med. Det var Uppsala som gällde för kvällen, och så snart jag kommit på tåget satte huvudvärken in. Vad kan man säga - det är farligt att slappna av. Tågresan följdes dock av ett utmärkt läkemedel: en utsökt middag i goda vänners lag. Det var en trött men nöjd Erika som tog sig till jobbet i morse, med bara en timmes sömn i bagaget.

Jaha, och vad gör man nu då...?

Just när jag som genom ett under tyckte att jag fått så mycket koll på läget som jag möjligen kan ha, så hände det igen: information!

Det var visserligen information jag ville ha, fast i sinom tid och inte just nu. Eller snarare, jag ville inte behöva ta in den just nu. Men det är ju bra att den finns där. Jag känner mig lite som ett barn med en hög av byggklossar som nyss var ett torn: kanon att man kan bygga, men det var ju lite snopet att det där man trodde skulle stå kvar ett tag inte höll längre.

Förhoppningsvis kommer "kanon"-delen av liknelsen att växa till sig med hjälp av lite god nattsömn. Mitt mål just nu är följdaktligen att varva ner tillräckligt mycket från mitt "vad nu!?" för att kunna somna. Böcker och varmt te brukar hjälpa, men ikväll blev det faktiskt surfande på internet som fick duga.

Den bok jag hållit på med den senaste tiden (eller snarare en av de böcker etc, för att vara ärlig) läste jag ut på tunnelbanan, på väg hem från universitetet. Passande nog heter den "Underground London" och tar bland annat upp Londons tunnelbana. Det är ju underligt att tunnelbanan i London verkar så mycket mer spännande när man inte är där. Eller så är det bara en fråga om att få upp ögonen. Perspektiv är ju viktigt, som vi alla vet.

Tillbaka från Oz - minnesbilder från Genèveresan

Det är annorlunda redan på Arlanda. Jag tycks vara den enda i jeans. Måndagmorgnar är det tydligen kostym och dräkt som gäller, på 07.15-flyget till Genève.

Att flyga över Alperna är fantastiskt - så vackert! Molnen ligger tjocka under oss. Så vita och kompakta att de ser ut som snö och is, som om vi flög över ett snölandskap och faktiskt såg hela bergen, inte bara topparna av dem. Piloten får gira rejält för att föra ner oss på lägre höjd, så vi flyger i cirkel. Planet ligger nästan på sidan tycks det mig, som om vi behövde skära oss igenom molnmattan med ena vingen.

Vi flyger genom molnen en bra stund, och så plötsligt - staden ligger under oss!

Flygplatsen ligger i utkanten av staden, och med tåget är man snabbt inne i Genève. Den distinkta kostymtendens som anades på planet mildras på intet vis. Det känns som Londons bankkvarter vid lunchtid - fast i hela staden. Det enda område som verkar "fredat" är universitetet. Här är det jeans och tröja som är kodorden.

Franskan är rostig. Oerhört rostig. Killen med nummerlapparna vidhåller att jag måste registrera mig vid Office cantonal, och få en stämpel på mitt papper. Får sällskap dit med en tysk tjej som drabbats av samma öde.

Har uppenbarligen lyckats värma upp franskan mentalt tills vi är framme vid Office cantonal. Eftersom jag ska bo kvar i Sverige och läsa på distans så... kan jag inte registrera mig eller få någon stämpel. Registreringen på universitetet stängde för ett bra tag sedan. Tack och lov att jag räknat med tisdagen som reservdag.

Jag och Irina, som jag träffat på Office cantonal, bestämmer oss för att äta lunch på piren vid Genèvesjön. Vi kan ändå inte göra något mer åt formaliteterna den dagen. Det blir varm rotfruktssoppa - perfekt i det kyliga och mulna vädret. Uteserveringen är fortfarande servering ute, men med bord i ett uterum med vedkamin. "Mysigt" är det ord som direkt infinner sig.

Tacka vet jag vänner! Och vänners vänner! Jag drar mig tillbaka till det vardagsrum som tillhör en vän till en vän och får sova några timmar på eftermiddagen. Så roligt är det inte att gå upp klockan 3 på morgonen. På kvällen tas jag med på en promenad genom Genèves gamla stad, och sedan vidare till en marockansk restaurang. Genève är vackert om natten. Ljusen på balustrader, vatten och kyrktorn gör staden magisk.

Tisdag morgon: uppdraget återupptas. Städer känns trevligare när man är mätt och utvilad. Och idag lyckas det! Lite om och men, men jag blir registrerad! Och hela proceduren är förvånansvärt smärtfri. Vänliga människor (med tillräcklig fantasi för att förstå vad jag försöker säga, och som delvis kan hjälpa till med engelska) är en gudagåva.

Registrering klar, årsavgiften inbetald - jag kan njuta av att vara i Genève. Strosar tillbaka genom staden, gamla staden i dagsljus, den park som tidigare var den botaniska trädgården, till Le Didon, ett kafé i närheten av universitetet. Rummet är vackert, ljust med varma färger. Diskret sveps vi in i klassisk musik från högtalarna. Kypare i "uniform" - vit skjorta, svart väst och svarta byxor, långt vitt förläde. Kaffe och tarte aux pommes. Tilltalad madame. Oerhört vuxet. Det känns som om jag förirrat mig in i en film, eller kanske en tavla. Stämningen på kafét. De två unga studentskorna som sitter och röker och driker coca-cola till höger om mig, de två äldre finklädda damerna snett bakom. I hörnet blir en jazzmusiker intervjuad av två journalister. Han sitter med ryggen mot rummet, och jag ser bara hans halvlånga ljusbruna hår. Tycker mig höra något om "Swedish" och försöker fånga upp tillräckligt mycket av samtalet för att höra om hans engelska verkar ha svensk brytning. Kanske. Helheten känns surrealistisk. Mitt i allt detta jag. Mitt i rummet, och höjer jag blicken ser jag parkens höga staket.

På vägen från kafét går jag in i en musikbutik - böcker, konst och noter. Hittar ett nothäfte med diverse stycken, utgivet 1914 i Leipzig, engelsk eller amerikansk firma.

Ännu en vandring genom staden får sluta vid järnvägsstationen. Jag har fått höra att man mycket väl kan promenera ut till flygplatsen, men jag föredrar tåget denna gång. Den tid som blir över på flygplatsen passar jag på att läsa på diverse nödvändiga saker innan nöjesläsningen får ta vid. En äldre kvinna talar med mig. Behöver pengar till utlandssamtal. Är professor i Paris. Kan allt detta stämma? Hon får lite av mina växelpengar - samvetet dövat.

På flyget tillbaka har kostymer och dräkter minskat till antalet. De flesta är väl på väg till ledighet. Hem till familjen? På sidan av planet står "Scandinavian Commuter". Och det är väl det de flesta resenärerna där är. Pendlare. När vi stiger i luften tar vi oss återigenom molnen. Lämnar Oz bakom oss.

Då var det dags igen...

Om någon någon gång sagt till mig att jag skulle bli trött på att resa hade jag förmodligen skrattat gott åt påståendet. Jag reste inte särskilt mycket när jag var liten, och jag har försökt ta igen "skadan" när jag blivit äldre. Men just ikväll känns det som att... jag skulle vilja stanna kvar hemma hos mig ett bra tag framöver.

Jag kan dock inte beklaga mig. Imorgon bitti (eller, tja, i natt) bär det av till Genève. Det är dags att skriva in sig vid ETI. Så börjar ännu ett kapitel i mitt liv. Ska bli intressant att se hur det kommer att sluta.

Detta trodde jag aldrig skulle ske!

Dagens väder tycks mig paradisiskt. En lätt kyla i luften, utan att det för den skull blir kallt. Och strålande, strålande solsken. För att inte tala om de underbara höstfärgerna som klär träden för tillfället. Pga jobb har jag inte kunnat vara ute och njuta så mycket, men arbetar man nu i Gamla Stan så räcker omgivningarna till för att få en på gott humör ändå. Tro mig. Och som om det inte vore nog kom jag hem för att mötas av ett önskemål framfört per e-post om att jag skulle uppdatera bloggen. (Ville bara nämna det, liksom för att - någon tycker uppenbarligen den är trevlig att läsa! Ifall nu någon av er undrade.)

Apropå höstlöv: för dem av er som, liksom jag, tycker om att låta barnet inom er njuta av att vada i höstlöv, alternativt ge en lövhög en rejäl bredsida - så där så löven yr genom luften - så kan jag varmt rekommendera omgivningarna kring den gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Tack vare det eminenta sällskapets årsmöte med middag, samt den vänliga själ som lät mig övernatta hos henne, hade jag tillfälle att promenera förbi där, och jag kan garantera att löven är av toppkvalitet vad gäller såväl vadande som sparkande! (Om någon skulle tveka att njuta av detta offentligt så kom ihåg: de flesta förbipasserande kommer ändå att ignorera er, och de som trots allt lägger märke till er kommer förmodligen att le en del på insidan och vara på rätt bra humör ett tag framöver - glädje kan faktiskt spridas likt ringar på vattnet. Tror jag i alla fall.)

Årsmötet med middag var för övrigt en källa till glädje det också. Det är fantastiskt att ett gemensamt intresse kan föra samman så pass olika människor som alla (är jag övertygad om) njuter av varandras sällskap. Det är roligt helt enkelt! Så blev det också många skratt under denna samling för unga hjärtan.

Både en sådan middag och lövvadande under en och samma kväll - kan det bli så mycket bättre?

Kläderna gör kvinnan?

"Kleider machen Leute" hävdade Gottfried Keller. Och knappast någon skulle väl säga emot påståendet att kläderna gör mannen. Eller kvinnan för den delen. Som etnolog vet jag att det finns en määääääääängd litteratur som berör kläder och identitet. Sociologerna har dragit sitt strå till stacken, genusvetenskapen likaså och... ja, en massa andra också. Det handlar om att framhäva och att dölja. Att spela en viss roll men inte en annan. Och så vidare och så vidare.

Just nu handlar det för min del om en middag. Ett av de eminenta litterära sällskap jag har den stora lyckan att få vara medlem i ska ha årsmöte. I en studentstad nära dig, som det skulle kunna heta. Och så står man där igen. Vid garderoben. Med en galge i ena handen, tre i den andra och en hög med sjalar, scarves och gud vet allt framför sig. Och även om man som etnolog kan le i mjugg åt sig själv och sin egen klädbeslutsångest när man väl hittat det som kan passa, så är det liksom bara inte roligt när man står mitt i den röra som är min klädkammare. (Ja, jag ska gå till pappersinsamlingen. Jag ska. Bara inte just nu. Och jo, de där tomkartongerna skulle passa bättre på återvinningsstationen än bland skorna. Jo, det finns faktiskt skor därunder. Jag lovar. Jag har själv ställt in dem där. Fast det var ett tag sedan.) Ni förstår hur det står till, förmodar jag.

Mitt i rotandet lyckades jag dock hitta - hör och häpna - en aftonklänning! En enkel sådan, helt i svart, men med lite färg upptill så kanske det går hem. Och dessutom hade jag en röd med en trevlig skärning i urringningen, som jag inte haft på evigheter! Återstår alltså bara att välja, och sedan en kort men mödosam process för att gräva fram ett par passande skodon till den utvalda. Och sedan ska jag le i mjugg. Jag lovar.

Mitt i allt det där letandet och svettandet och funderandet tänkte jag på en middag jag var på för inte alltför längesedan. En lite annorlunda tillställning där var och en skulle hålla ett hyllningstal - till sig själv! Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker ofta det finns för lite av den varan. (Jag syftar då inte på den självgoda formen, där man insinuerar att alla andra är värdelösa, utan på en annan variant där man helt enkelt säger att "jag kan det här, jag är bra på det".) Och jag undrar - i vilken grad kan jag lura/övertyga mig själv om att jag är en viss slags person, bara jag har rätt kläder på mig? Det är nog dags att ta upp Keller igen.