Tra la la, fast i swing-takt

Precis hemkommen från ännu en lindy hop-lektion. Det är så roligt! Fantastisk motion också, förmodligen. Det jag har mest problem med i dansen (av alla de problem jag har) är att hålla ramen. Antingen är min arm stel som en pinne, eller också är den så slapp att min stackars partner inte har en chans att signalera vilket steg han egentligen hade tänkt sig. Och så springer mina fötter iväg... åt fel håll. Vilket inte är så himla lyckat i pardans.

Men mot slutet av kvällen verkade ramen vara åtminstone på ett ungefär där den skulle vara, och jag kunde ägna mig mer åt att ha roligt än att tyst rabbla "ramen, ramen, ramen", blandat med lite "ett - två - tre, och fyr, fem - sex - sju, och ått och-".

Imorgon hade jag tänkt våga mig på ett litet salsaförsök med hågad kavaljer, vilket väl lär röra till det hela ännu mer!

Med risk för att låta som en gammal tant

I Stockholms tunnelbana sitter det affischer med reklam för olika gymnasieutbildningar. Nu får man ju välja själv helt och hållet, skolorna får pengar per student och jag vet inte vad.

På en affisch lyder reklamtexten "Här gör alla sitt bästa".

Det tar ett tag innan jag reagerar. Min första tanke är: "ja, det är ju bra."

Min andra: "skrämmande."

När man väl har valt att gå på gymnasiet, och till och med valt inriktning själv, ska man då inte göra sitt bästa? Å andra sidan vet jag att verkligheten inte ser ut på det sättet. Ibland vill jag ruska om den berömda "dagens ungdom" och säga till dem att det trots allt är ett privilegium att få en högre utbildning, dessutom gratis! Berätta om alla de barn, även i i-länderna, som har svårt att få utbildning för att familjens pengar inte räcker till skolmateriel. Jag kan berätta om min släkting i USA, i 20-årsåldern, som skulle vilja läsa på universitetet men helt enkelt inte har råd med den utbildning han skulle vilja ha. Han jobbar nu, och drömmer om att spara ihop till högre studier.

Men vem skulle lyssna? Och även om de lyssnar, skulle de bry sig? Utbildning som en rättighet, det stödjer jag. Men man ska också uppskatta att man har den rätten. Precis som man ska uppskatta det faktum att vi har demokrati, att man kan rösta, att man kan... inte vet jag.

Och jag får väl erkänna att jag känner mig som en gammal tant när jag beklagar mig över situationen. "I min ungdom visste man minsann..." Ja, jisses ja.

För ovanlighetens skull: snälle du, fortsätt blogga!

Jag erkänner: jag är mer eller mindre bloggberoende. Inte av att blogga själv, kanske. Men då och då lägger jag ut en liten tanke eller så, eller nåt som hade kunnat vara en riktigt stor tanke, om jag bara hade tänkt efter lite.

Och när jag sitter och gör ingenting, alternativt tar en av mina alltför många pauser i uppsatsskrivandet, då kastar jag mig gärna över till andras bloggar. Jag har mina favoriter som jag följer (just ja, skulle ju ha uppdaterat min lista över bloggar... hmmm... ja, ja, en annan dag) och de flesta av dessa uppdateras då och då, även om så inte sker varje dag.

Men, Dunderklumpen, dig har det varit väldigt tyst om väldigt länge. Om du händelsevis läser detta: snälla, skriv något mer! Jag sitter ju faktiskt och pluggar här!

Största möjliga... tysssssstnad...

Det var faktiskt en riktig upplevelse. Snön och vinden drev resenärerna inomhus. Alla sittplatser i den lilla vänthallen var upptagna, och övriga stod längs väggarna. 20-30 personer var det nog, totalt.

Och trots det - en total tystnad.

Lite spridda viskningar här och där, och man kände hur de viskande önskade att någon annan i salen skulle börja prata, och prata högt, så att de själva kunde ta till normal samtalston.

Köpte mina biljetter och lyckades (utan någon större svårighet, det medger jag) bekämpa lusten att bryta ut i sång, bara för att bryta tystnaden.

Ingen aning vad det ska tyda på, denna tystnad, men lite intressant var det.

Ska bara...

Har en längre tid tänkt att jag skulle fylla i den där bloggenkäten som Tolken talade om i en kommentar förut. Och nu... har jag fortfarande inte gjort det.

Dagens bidrag blir istället en hyllning till P.G. Wodehouse:
UNDERBAR!

Kort och kärnfullt, eller hur?

Och så ett litet citat ur "The Code of the Woosters", där stackars Bertie fått i uppdrag att stjäla en gräddkanna i form av en kossa. I silver. Och det visar sig att inte bara är ägaren till gräddkannan, en viss pensionerad domare, närvarande, utan även en annan skräckinjagande man.

"I mean, imagine how some unfortunate Master Criminal would feel, on coming down to do a murder at the old Grange, if he found that not only was Sherlock Holmes putting in the weekend there, but Hercule Poirot, as well."

Wodehouse lyckas ofta sticka in hänvisningar till Holmes, och med tanke på att han dessutom är fruktansvärt rolig - kan jag då annat än älska hans böcker? Nej, jag tror inte det .

Snabbkoll på nattlivet

Under den gångna veckan, då jag har haft tillfälle att besöka ett par olika klubbar i Bryssel, kan jag meddela det jag funnit hittills:

1) ett ställe för slipsnissar och eurokrater. Okej, det fanns trevliga och avslappnade människor där också, men tyvärr sitter ett visst minne som berget den fjunhudade unge man som ville få fram hur mycket han tjänar, utan att explicit behöva säga att det var massor, utan istället framhöll att "visst har jag eget, har det ihop med kompisar, men det är ett tråkigt jobb, fast det drar ju in pengar förstås, och det här stället är så bra att nätverka på... etc." Inser nu att jag borde ha trätt in i min roll som syo-konsulent, och fråga om han inte hade funderat på att byta karriär, eftersom det ju är så sant som han sa att det som spelar roll är ju att räkningarna kan betalas, och alltså kan han ju faktiskt gå ner i lön, ifall han hittar något arbete som är det minsta intressant, jag förstår att det är svårt att lämna kompisarna, men man behöver ju inte bli en trist människa redan vid 30 bara för att man har ett tråkigt jobb (som man tydligen ändå vill prata om...)... Ja, ni förstår.
Nu gjorde jag ju inte det. Jag nickade, log, och sa "jaha, jo det är ju sant", och drog en lättnadens suck när mitt sällskap kom, och den unge mannen ifråga fann en mer uppmärksam publik.

2) En klubb för dem som är i den ålder jag var i när jag precis fick börja gå på krogen. Just det, 18, för er som inte orkar krångla till det just idag. Bräddfyllt med 18-20-åringar som släppte loss till elektro-versioner av låtar som jag är för ung för att bli nostalgisk över, och för gammal för att tycka är kult-hippa. Plus lite låtar som verkade vara franska motsvarigheter till vår "Sommartider" - låtar som väl är så där (om jag får säga vad jag tycker), men som man ändå älskar att dansa loss till och sjunga med i. Sådana som får hela salen att gunga.

Slutbudet blir därför: aldrig mera 2:an - fel musik och fel ålderskategori för min smak. Kanske 1:an någon gång (trots allt kan man träffa på en del - trevliga! - bekanta där också) men inte alltför ofta. (Kommer man tidigt på kvällen, så kan man äta mat där också, och det hela känns som lunchrestaurangen på jobbet... och det räcker så bra med att ha en sådan just på jobbet.)

Jakten på ett eller flera favoritställen går vidare.

Och ja, jag har ett barnsligt sinne för humor

Sopbilen åkte just förbi utanför. Grön och skön, med roterande ljus.
Och vad kallas modellen? (Det står att läsa på förarhyttens utsida.)

"Pusher 2000"

Och jo, jag vet att ordet kan betyda mer än detta, men omedelbara associationer har faktiskt för min del enbart med förbjudna substanser att göra.

Jag kan inte låta bli att fnissa.

"The everlasting 'why?'" - en nypa existentialism i tolkarnas cyberrymd

Jag vet inte hur många gånger jag har sett "Ett rum med utsikt", men det är många. En ung flicka, vars blod svallar hett, fast det ju inte bör göra det i en fin övre medel-(lägre överklassflickas ådror, finner passionen och därmed lyckan med ung man som ständigt frågar "varför?", samt skriker ut sin kärlek till livet från toppen av ett träd i en italiensk lund. (Ja, antingen förälskar man sig väl i honom direkt, eller också flyr man för livet.)

En ny länk i den existentiella traditionen står att finna på varje (åtminstone frilansande) EU-tolks websida. När man loggar in för att se vilka nyheter som finns inom Kommissionens tolkvärld, vilka möten man är insatt i och vilka dagar man kanske, kanske, hoppas och håller alla tummar, man har blivit erbjuden jobb, så kan man både kolla sitt program och kolla att ens personuppgifter stämmer. Och vilka länkar ska man klicka på för att komma till de respektive sidorna?:
-"Who am I?", samt
-"What am I doing?"

Och det är väl något vi alla, tolkar som övriga yrkeskategorier, kan fråga oss ibland. (Kanske inte alltid för att vi funderar över just de filosofiska delarna av vår tillvaro, förstås. Själv brukar jag ibland befinna mig mitt på golvet i mitt vardagsrum, yttrandes frågan "Vad var det jag skulle göra egentligen?", vilket har mer med disträhet och ett stundtals uselt närminne att göra, än att jag är så värst vidare filosofiskt lagd.)

Hur som helst, en eloge till den som valt just de formuleringarna för sidan. Hellre detta, än något slentrianmässigt i form av "program", "CV", eller liknande.


PS. För den som, liksom jag, gillar Merchant-Ivory-filmer just i stil med "Ett rum med utsikt", så kan jag rekommendera "Fool Britannia" ("Stiff Upper Lips" i orginal) - en parodi på just dessa filmer. Stundtals löjlig, stundtals på kornet.

Möbelinköp à la Bruxelles

Ett stycke trädgårdsstol (vit plast) till min balkong.
Det är det senaste tillskottet till lägenheten. För den gav jag.... ingenting.

Bryssel är ovant (i alla fall för en svensk) behagligt när det gäller att göra sig av med möbler. Är det något man inte vill ha ställer man ut det på gatan. Och skulle någon komma förbi som vill ha det man ställt ut, ja, då försvinner det också.

Min första konkreta erfarenhet av processen var när jag skulle göra mig av med ett bord som blivit kvar i den nya lägenheten. Jag hade fått höra av min föregångare att det skulle gå bra att ställa ut det på andra sidan gatan, men man känner sig ändå väldigt busig. Jag närmast smög mig ut med det lilla soffbordet, placerade det relativt diskret vid muren på andra sidan gatan, och gick in igen.

Tittade ut genom fönstret tio minuter senare, och bordet var borta.

Häromdagen drog jag då själv nytta av det hela från andra sidan. Stolen bara låg där på gatan när jag skulle till jobbet. Och när jag var på väg hem på kvällen var den kvar. Så jag tog med den hem.

Nu står den där på balkongen, och bara väntar på sommaren...