Madicken och jag

Den 11 juli bär det av för Doctor Mortimer's Correspondents i Uppsala. De ska på tågtur från Uppsala till Mariefred, med gammalt tåg, och (i möjligaste mån) i tidstypiska kläder. Och där ska de ha picknick.

Trivs förvisso bra i Bryssel, och har ju nyss varit i Sverige dessutom, men känner mig ändå lite som Madicken när hon hoppat med paraply från vedbon. (Hon fick hjärnskakning och kunde inte följa med på klassutflykten, om ni minns, vilket ledde till en hel del tandagnisslan å Madickens sida.)

Precis som Madickens klasskamrater ska mina kamrater ut och åka tåg. Och ha picknick.

Grannen och goda vännen tyckte jag skulle kolla efter billiga flyg. Men jag får väl behärska mig någon gång. Hoppas ju kunna åka hem över midsommar också, och någon måtta får det väl vara.

Men bara för protokollet: de ska åka tåg. Och ha picknick.

Men jag hoppas att de - i motsats till Madickens klasskamrater - får fint väder på sin utflykt, och en riktigt, riktigt trevlig dag.

Länge leve UR!

Eller snarare: BBC Four och Open University!

Har haft TV:n på i bakgrunden, och plötsligt visades en dokumentär om Mary Wollstonecraft. BBC är inte bara bra på att göra dokumentärer, de är också bra på att göra seriösa ämnen roliga utan att bli löjliga.

Här var Mary goth, hennes make Percey sände kärleksmeddelanden till hennes halvsyster via sms i illustrationerna, och vår programledaren/narratorn var hälsosamt pragmatisk. En av hans kommentarer till de mer extrema tolkningarna av "Frankenstein" var:

"Skulle inte ni också vilja sitta med på deras föreläsningar, bara för att få räcka upp handen och säga "It's about a bloody monster"!"

För att sedan visa vilka frågor som är mer fruktbara att ställa kring texten, till exempel vilka tankegångar och samhällsbilder som speglas i berättelsen.

Mm, tror nog denna skulle kunna gå hem i klassrummen här i Sverige också - tror i alla fall att den håller sig på rätt sida av "nu ska vi nå ut till ungdomarna" för att de inte ska tycka det är löjligt.

Sherlock Mouse

"Vi måste lära våra barn kultur" var det en gång en klok man som sa. Eller så var det musik han sa att vi måste lära dem. Jag håller hur som helst med om båda. Och det gläder mig att barnserietecknarna håller med.

På SVT1 går just nu "Lantmusen och stadsmusen", och i detta avsnitt är de på äventyr i London. Och gissa vem de bor hos: sin kusin Sherlock Mus, som i sin tur delar hus med Sir Arthur Conan Doyle, om han är bekant. Manuskriptet till en ny Sherlock Holmes-berättelse är försvunnet, och de små mössen börjar utreda mysteriet...

Hässelby erbjuder lyxliv

Lördag morgon. Städning och vädring, så allt känns fräscht. Sedan en kort promenad till Hässelby torg. Frukt och grönt från torghandlarna.

En stor skål hemma, fylld med söta druvor, färska aprikoser och lila plommon.

Det krävs inte mer för att man ska känna sig lyxig.

Brudkistan töms

Med hemgift som en hel prinsessa - 68 kvm brudkista.

Faktum är att man inte behöver ha porslin till ett 10-personershushåll, eller sängkläder till ett helt regemente. I alla fall inte om man är singel, och dessutom inte befinner sig på brudkisteorten särskilt ofta. Och när de storslagna bjudningarna för massor av middagsgäster också uteblir... ja, då kan det vara idé att börja rensa.

Hittills har det gått relativt bra, trots att jag är ekorre till naturen, och gärna sparar inför kommande vintrar, födelsedagsbjudningar och isolering pga naturkatastrofer. Idag var det kökshanddukarna som fick sig en genomgång. Under stödsamtal med min syster - som är fenomenal på att rensa - kom vi fram till att jag ju faktiskt inte kan behöva mer än tio stycken. Och då har jag ändå utrymme att ha några i tvätten, baka bullar med bakduk och använda ett par handdukar i städningen. Samtidigt.

Hemgiften behöver ju dock inte bestå av pengar eller föremål. Kunskap kan också räknas. I något land, jag minns inte vilket, var det tidigare mycket hög status bland rika män att gifta sig med välutbildade kvinnor. De kunde ju liksom inte bidra med något till hushållet eftersom de inte hade lärt sig arbeta. Ergo - har du en högutbildad hustru har du råd att låta henne gå hemma. Det var då det. Och vilka slutsatser man kan dra av det, förutom att glastaket var betydligt lägre där, och kanske inte ens av glas utan snarare av betong, det vet jag faktiskt inte. Om inte: att utbildning är en tillgång - fast inte alltid på det sätt man tänkt sig.

Regnet det bara öser ner...

..och det är så skönt!

Först informationsmöte om egenföretagande på Skatteverket - nyttigt, om än inte det allra roligaste. Fick sällskap från tunnelbanan av V, en rar tjej som ska öppna eget inom spa-branschen. Hon var tvungen att gå tidigare och jag fick inte tillfälle att be om hennes mejladress, alternativt ge henne min egen. Annars hade man ju kunnat skämma bort sig själv och sina vänner på födelsedagarna, samtidigt som man gett henne lite hjälp med nystartandet. Nåja, nåja.

Efteråt fika och en Wodehouse-bok jag hittade i min bokhylla - men inte hade läst ännu! Tvekade ett ögonblick mellan att utbrista "nu går skam på torra land" eller "hurra! - en oläst Wodehouse!" när jag hittade den. Det blev det senare. Njutning på högsta nivå.

Boken men inte riktigt kaffet räckte fram till biobesöket med G och K. Fransk filmfestival på Sture. Filmen "Mördande konkurrens". Mycket rolig film, med bisarra inslag. Och bitvis överraskande händelser. Som deckarälskare tror man sig ju förstå vad som ska ske i en sådan här film, men... bara att rekommendera.

Och sedan tunnelbanan hem, med ljumt mörker och vårregn ute. Kan det bli mycket bättre?

Det blir en lite trädgårdsmästare av honom också!

Har precis pratat med min syster. Äldste systersonen (som är ca ett och ett halvt år) fick idag önska vad han ville göra.

Och vad var önskemålet? Att åka till Blomsterlandet, där de var igår.

Jo då - det blir nog små gröna fingrar på honom också.

Gröngöling flyger igen - samt: regnframkallande åtgärder

Ännu en Strasbourg-vecka är avklarad i EU:s historia. I min egen privata EU-historia var det den andra jag var med på. Intensiva dagar. Det blir dock även mer samtal med kollegorna när ingen har familj på plats att rusa hem till efter jobbet.

Har än en gång kunnat konstatera att det är en smått surrealistisk känsla som uppstår när jag tittar på schemana i personalrummet och ser mina f.d. lärares namn bland dem som jobbar. Eller snarare - när jag vet att jag också finns med på listorna, tillsammans med mina lärare. De andra tolkarna är naturligtvis också väldigt duktiga, och erfarna, och jag försöker lära mig av dem också (hoppas jag lyckas!), men just det där när det är de personer som faktiskt följt oss studenter från första dagen. Att jag skulle kunna hamna i samma möte som dem...

Intellektuellt sett vet jag att det är själva poängen. Har man klarat slutprovet ska man kunna arbeta från dag 1 efter examinationen. Men det är ändå så man blir smått yr och lycklig, och tycker det är lite läskigt ändå.

På de korta stunder jag var ute i solen (vi har haft sommarväder!) lyckades jag naturligtvis bränna mig. (Att jag aldrig lär mig detta med solskyddskräm även för korta stunder i solen!)

Väl hemma i Bryssel höll penséerna i fönsterlådorna på att duka under i värmen. Vattnade rejält. Regnet kom i natt. Smattrade mot takfönstret. Och jag kunde bara vända mig och somna om. Tänkte på hur glada penséerna måste bli. Och att jag slipper vattna dem en gång till innan jag åker till Stockholm. Ännu en Sverige-resa inleds idag.

De små tecknen

Känner ni era kroppar?

Ja, då menar jag inte om ni känner till att de finns - uppenbarligen har ni ju umgåtts hela livet, och dessutom brukar man kunna blir smärtsamt medveten om sin kropps existens när någonting är fel.

Och det är det där sista jag knyter an till. Själv har jag lärt mig att när jag inte mår bra (stress, ledsen etc) så sätter det sig i axlar och skuldror. Snipp, snapp, så drar jag upp axlarna nästan till öronen och låter dem vara där, med ytterligare spänningar och i värsta fall smärta som följd.

Fördelen med att känna sin kropp på det här området är dubbel:
1) rent kroppslig: när jag vet att jag har mycket, och tröttheten och stressen lurar runt hörnet, kan jag ge akt på axlarna och göra lite gymnastiska övningar för att få ner dem igen. På så sätt undviks alltför mycket värk i skulderregionen.
2) mental: om axlarna har åkt upp är det dags att göra något åt situationen: känna efter vad det egentligen är som pågår, och förhoppningsvis lösa det hela på ett eller annat sätt. Om inte annat kan man ju försöka ta en dag ledigt och hitta på något. Även om det inte löser situationen på lång sikt, så kan det ändå ge lite andrum.

Idag var en sådan dag när jag vaknade med axlarna uppe vid öronen. Och just nu finns det inte mycket annat att göra än att bita ihop och ta sig igenom det hela. För att parafrasera min vän K: Det bästa sättet att få saker och ting gjorda är att göra dem.

Tidsplan för vår och sommar: en enda inlämningsuppgift kvar för ETI!!!!!!!!!! Hurra!!!!!!!!! Sedan förberedelser inför presentationer och tentor i Genève i början av juli.

Juli: börja med uppsatsarbetet. Stockholmsflytten förhoppningsvis avklarad. Preliminärt flytt i Bryssel.

Slutet av juli: Mamma med väninna kommer på besök till Bryssel!!!!!!!!! Hurra!!!!!!!!!!!!!! (Min rara lilla mamma har inte varit ute och rest på åratal, och har inte flugit förut... stor eloge till henne för att hon kommer ner och hälsar på mig!)

Augusti: semester, semester, semester. Tillbringas i Stockholm/Västerås/Virsbo. Och om jag vid det laget kunnat flytta in i en ny lägenhet i Stockholm hoppas jag att tillräckligt många är kvar i Mälardals-/Uppsalaregionen för att få till en liten bjudning i det nya hemmet.

Det negativa med stora lägenheter

Missförstå mig inte - det är skönt med stora ytor. Det är trevligt att ha separata rum för olika aktiviteter (inte sova i samma rum som datorn och övrigt arbetsmaterial - hurra!!). Och det är underbart att veta att det finns plats för gäster.

Men det är just det där att när gästerna inte är där, då är det... väldigt tomt. Och ytorna blir väldigt stora. Och just när man är ensam hemma - mina inneboende flyttade ut i april - då känns det att man är ensam hemma.

Lägg därtill vanan att ofta ha mycket, ibland för mycket, att göra, och ge den personen en helg utan studier eller arbete, och resultatet blir lätt frustration. Har telefonterroriserat mina vänner en del i helgen, trots att vi även umgåtts. Försökte just nå L, som inte var hemma. F

Funderar på att ta en promenad, för att gå av mig mina abstinensbesvär efter mänsklig samvaro.

Som askungen, fast tvärtom

Pratade med en kompis om en film häromdagen. "Der Krieger und die Kaiserin", svensk titel "Krigaren och prinsessan". En övergripande beskrivning låter simpel: flicka blir räddad till livet av pojke, försöker vinna pojkes kärlek, trots svårigheter. (Hon har bl a en skjortknapp att söka honom med - inga glasskor på honom inte.)

Historien är dock inte så enkel som man skulle kunna tro, vägen inte alltid lätt att finna, och att se filmen är bara att rekommendera.

På lägenhetsfronten: Tittat och visat, tittat och sedan visa imorgon igen. Hoppas på det bästa, men man vet ju aldrig. Har tillbringat en del tid med att rensa garderoben. Runt 10 kassar med diverse grejer har kunnat plockas ur. Men det säger nog mer om hur mycket grejer jag hade från början, än om hur mycket jag har kvar.

Mer lyrik på tyska

Jag har pratat om Rilke, och väl skrivit in någon dikt av honom också, men jag ville nämna en annan tyskspråkig diktare: Hilde Domin.

En av mina favoritdikter är av henne, och den innehåller bl a ungefär "und [du] haltest mich, als wäre ich so zerbrechlich wie ich bin". Jag har alltid älskat den meningen. Man vill ju vara stark, verka stark, och inte ge sig. Och på insidan hoppas man ibland att den man är med - beroende på situation naturligtvis - bara ska hålla om en, se även det svaga i en och skydda en från världens oro och huvudets virrgångar och irrgångar.

Hilde Domins "Ausgewählte Gedichte" hamnade i mina händer i Bamberg - min egen rosornas stad - när jag som vanligt botaniserade på Fundevogel. "Modernt antikvariat" kallar de sig, och de säljer nya böcker som gått ur sortimentet eller har skönhetsfel, allt för en billig penning.

Jag ville dela med mig av Domin och den värld hon skapar ikväll. Hittade tyvärr inte dikten med min älsklingsrad just nu, men en annan får tjänstgöra så länge:

Von Grün zu Gold

Die Wege werden leer sein, Bruder,
vor meinem Haus
wo ich auch wohne,
Wege die du nicht kommst,
die ich dir nie
entgegengeh.

Im Dunkel die Überfahrt
auf den Tränen,
lange Überfahrt
von einem Tag
an dem du nicht kamst,
zu einem Tag an dem du nicht kommst.

Werd ich es lassen
auf dich zu warten
an den hellen Wegen,
vom grünen Zittern
zum goldenen Zittern
der Birkenblätter?

Tiden går och livet förändras. Ibland får man bara lära sig att leva med det nya, ibland är det svårt - som i dikten. Andra gånger välkomnar man det med öppna armar. Och vare sig man upplever den ena eller den andra typen av förändring, så är det mitt i alltihop lätt att glömma att båda existerar - och att det man känner just då också försvinner med tiden.

Och så, apropå tid: stort grattis till sköna H., som inte bara fyllde år idag, utan även firade det med en liten bjudning: det var jättetrevligt! (Och gott, inte att förglömma!)

Underbara, underbara Stockholm!

Var uppe till halv 2 i natt, men då blev jag klar med allt som skulle in denna vecka också. Segt att kliva upp i morse. Kom dock ur sängen strax före 6, och kunde ge mig av vid 7-tiden.

Vid bagagebandet i Sverige står ett helt gäng unga män i kostym. "Jisses", tänker jag och ler stort på insidan. "De ser ju ut som en gossklubb på utflykt." Lägger senare märke till det diskreta märke de alla har på kavajfickan: Malmö FF har kommit till stan. Gossklubb, ja. Om matchen mot Djurgården kan betecknas som utflykt... vet ej.

Redan på bussen från Bromma flygplats börjar jag njuta ohämmat. Skira löv, strålande sol och så där lagom varmt i luften. Kan man bli nyförälskad i sitt hemland. I så fall är det nog det jag är. Och i Stockholm, förstås.

Jätteskönt var det också att komma hem till Hässelby. Det är mysigt här ute, särskilt i så vackert väder. Ikväll blir det fika med L inne i stan, sedan lägenhetsvisning, och till sist sen middag hos grannen och kumpanen S. Hon har lovat ta fram rödvinet, och jag såg till att få med mig lite belgisk choklad, så det lär bli en sen kväll. Men trevlig.

Me, Myself and I

Jag: ja, jag skulle vilja påstå att [5 minuters monolog]
Jag: tack så mycket. Menar ni alltså att [5 minuters monolog]
Jag: det är precis det jag menar.

-------------

Ibland kan det kännas lätt schizofrent när man tolkar. Särskilt om man sitter som den enda i kabinen med ett visst språk i sin kombination, och två-tre personer i salen börjar diskutera på just detta språk. För det mesta tänker man kanske inte på det, men vid kortare inlägg blir det så påtagligt. Där sitter man liksom, och debatterar med sig själv. För man "är" ju talaren, så att säga.

Å andra sidan är det ju en extra utmaning, och en rolig sådan också, att behöva hålla alla sidors argument i huvudet samtidigt, så man också förstår vart det är den som pratar just då är på väg någonstans. Det underlättar ju.

Ikväll lär det annars bli nattskift på studiefronten. Hoppas kunna avsluta några inlämningsuppgifter innan jag ger mig av till Sverige, så jag verkligen kan fokusera på det jag har för händer där. Lite läskigt känns det trots allt med allt detta flyttande (både i Stockholm och Bryssel), och för mig (som tycker om att ha kontroll - ibland lite i överkant), så är det oerhört frustrerande att inte ständigt finnas på plats i Stockholm för att ordna det hela på ett smidigt sätt. Men jag hoppas det blir bra när det blir färdigt, och jag kan lova att jag ska fira när det hela äntligen är avslutat.

Vackrare rader om sömnlöshet

Var rätt trött så där lagom vid 10 - och har ännu inte kunnat somna. Tänkte därför dela med mig av en sonett som berör just sömn, sömn och drömmar och sådana där envisa ensliga tankar som inte vill släppa, just när man ska sova.

Sonett IX av Louise Labé skrevs vid mitten av 1500-talet. (Redan då hade man uppenbarligen svårt att sova.) Den version jag härmed sprider är översatt av Rainer Maria Rilke, vars egna verk är en av mina stora kärlekar i livet. (Som en av mina docenter en gång sa: när man tycker att tyska är ett hårt språk, som bara handlar om grammatik - då ska man läsa Rilke.)

Sonett IX

Gleich wenn ich endlich abends so weit bin,
dass ich im weichen Bett des Ruhns beginne,
zieht sich der arme Antrieb meiner Sinne
aus mir zurück und mündet zu dir hin.

Dann glaub ich an der Zartheit meiner Brüste
das, was ich begehre, anzuhalten,
und s o begehre, dass mir ist, als müsste
mein Schrein danach, wo es entsteht, mich spalten.

O Schlaf, der nachgibt, Nacht für mich gemeinte,
innige Stillung, glückliche Genüge,
halt vor für alle meiner Nächte Traum.

Ist für das immer wieder mir Verneinte
in dieser voller Wirklichkeit nicht Raum,
so lass es mir gehören in der Lüge.

Önskar er alla en god nattsömn och lyckliga drömmar.

Fotboll och barndomsminnen

TV:n stod på, och ZDF började visa "Wir Weltmeister - ein Fussballmärchen". En berättelse som börjar vid VM 1954 och fortsätter framåt.

Filmen bygger tydligen delvis på sanna livshistorier, som man sedan använt med konstnärlig frihet. Kommentarer från de som var med - på eller bredvid plan - blandas med berättelsen om Max och Anna, och deras kärlekshistoria. Och genom berättelserna, som egentligen handlar om fotboll, ser man historien återspeglas. Tysklands delning, hippie-eran och allt däremellan och därefter. Allt kommenteras med fotbollen som bakgrund.

Kanske är förresten fotboll lite som kärlek, eller kärlek lite som fotboll. Man kan lägga upp en strategi, ha sin spelplan och träna inför den viktiga matchen. Men när det väl gäller, då kan det faktiskt gå hur som helst. Man måste kämpa för att vinna. Och bollen är rund som bekant.

Denna film är förresten första gången jag hört något liknande Carmina Burana som bakgrundsmusik till en fotbollsmatch.

Men, om jag slänger in en halv chokladkaka och en flaska rödvin då?

Nervöst, nervöst, nervöst.

På torsdag bär det alltså av till Stockholm för att titta på och visa lägenhet. Och jag skulle så gärna vilja att det gick bra. Håll alla tummar är ni snälla!

Funderar på hur jag skulle kunna slipa på min försäljartaktik. Undrar just hur mycket belgisk choklad jag kan få plats med i väskan som övertalningsmedel...

Guldkant på tillvaron, definitivt.

Fick svar brevledes från 221Bees i Lummen idag. Tyvärr visade det sig vara ett mycket slutet sällskap (en man och hans hustru), men jag fick i alla fall lite andra tips, samt erbjudande om ett möte i Lummen ifall jag ville veta mer om Sherlock Holmes i Belgien.

(Är det förresten bara jag som tycker det är romantiskt att det äkta paret har ett eget Sherlock Holmes-sällskap? Måhända jag är miljöskadad, men jag tycker det är underbart.)

Det som dock var uppseendeväckande med brevet var dess extra lilla finess: lacksigill. Jag kan inte annat än fyllas av beundran över någon som faktiskt tar sig lite, lite extra tid och sätter det på brev. Det är så lite, men det gör så mycket. Och genast kändes dagen lite roligare.

Vad läser man om då egentligen?

Scenario 1:
Jag: nja, jag har ju pluggat förut också
X: jaså, vadå för nåt?
Jag: etnologi.
X: ???

Scenario 2:
[som förut, sedan:]
Jag: etnologi.
X: jaha, då kan du allt om språk va.
Jag: tja, en del, men det är kanske mest för att jag pluggar språk också.
X: ???

Scenario 3:
[som scenario 1, sedan - en vecka senare]
X: jo, jag pratade med en tjejkompis, och hon visste precis vad det var du pluggade. Hon vet också lite om insekter.
Jag: ???

Fastän etnologi, etymologi och entomologi ligger snubblande nära varandra rent stavningsmässigt sätt är de helt olika vetenskaper. En annan skillnad - tror jag - är att både etymologer och entomologer har lättare att förklara vad de egentligen sysslar med. Eller också är vi som håller på med etnologi sämre på att förklara.

"Jo, det är ju kultur, kulturförändringar, varför folk beter sig som de gör" är min vanligaste något svävande förklaring, oftast följd av exempel på uppsatser som jag och mina kursare producerat,

alternativt en kort överblick över ämneshistorien:
"Det började ju där i början av 1900-talet, när man ville rädda bondesamhället undan glömskan. Då var det ju mest att de samlade saker; plogar, andra redskap, sagor och sånt." Och så vidare, i en snitslad bana mellan de olika intressefälten fram till idag med genus, invandrare och medel-Svensson.

Om jag inte har mycket tid, eller inte mycket lust, eller inte tror att min samtalspartner egentligen är särskilt intresserad hoppar jag gärna över den korta historiska överblicken. Vilket i sig kan få konsekvenser. Efter en - kanske ovanligt luddig, får man väl hoppas, antagligen inriktad på "tankemönster" och liknande - förklaring, fann jag mig plötsligt ställd mot väggen av min hårfrisörska, som undrade om jag kunde förklara varför en av hennes manliga kunder så gärna ville hitta en tjejkompis att prata om saker med, fast han hade flickvän. Kunde det vara något fel i hans förhållande?

Eh.... och efter den korta och lite pinsamma utflykten till amatörpsykologins underbara värld, där jag samtidigt försökte lotsa in henne lite diskret på det som etnologi egentligen tar upp, så försöker jag alltid få med åtminstone något exempel i mina förklaringar. (Dock ska tilläggas att en etnologisk studie av det här med tjej- och killkompisar, dessutom kontra relationer, säkert skulle vara mycket intressant.)

Alternativt plockar jag dock fram den betydligt mer kortfattade och dessutom mer kärnfulla:
"Det är som socialantropologi. Fast i västvärlden."

Och jag undrar ibland om folk verkligen förstår vad jag menar, eller om de vid det laget helt enkelt ger upp.

Nu har jag dock funnit ett nytt sätt - tror jag - att förklara vad det var jag sysslade med de där åren: Fredrik Lindström.
Nästa programserie han gör kommer nämligen, allt enligt svt.se, att handla om Sverige och svenskheten. Det är visserligen den mycket duktige historikern Peter Englund han ska samtala med, men attans vilket etnologiskt område de är inne och tassar på! Väntar med spänning på programmen.

Omvälvning pågår

Det är mycket nu... som de säger.

Har dock äntligen arbetat mig fram till en punkt i studierna där jag känner att jag är i fas med allting. Och kunde till och med få söndagen ledig! Jag och rumskompisen S. åkte till marknaden vid Gare de Midi och köpte frukt och grönt. Tyvärr blev det ingen längre utflykt: den huvudvärk som har varit återkommande under en vecka kom tillbaka, denna gång med lätt yrsel som följeslagare. Så eftermiddagen fick gå åt till att sova, och jag är redan trött igen. Tack och lov är jag ledig imorgon, så jag kan sova så länge jag behöver.

Under mitt år på TÖI fick jag halsfluss vid ett tillfälle. Det hela utvecklade sig synnerligen illa, eftersom jag i det längsta trodde att det bara var en särdeles eländig förkylning, och därför inte gick till läkaren. När jag väl gjorde det krävdes det ett smärre ingrepp för att lösa det hela. Allt gick bra, och mycket snabbt, men hade till följd att jag nu blir närmast hypokondrisk så fort jag får ont i halsen. Den här gången satsar jag dock återigen på förkylning, och håller tummarna för att allt vad halsfluss heter ska hålla sig borta.

På torsdag bär det av till Sverige och Stockholm är det tänkt. Lägenhetsvisningar. För och av undertecknad. Jag ska dessutom börja rensa i min lägenhet. Skänka bort och slänga. För trots att jag bara är en person, har levt som singel för det mesta och aldrig delat hus och hem med någon på det sättet, så har jag tillräckligt med husgeråd för ett 5-personershushåll. Och täcken och filtar för en hel armé. Det är så det kan gå när man är lite ekorre ("det kan vara bra att ha") och har plats att lägga grejerna på. Så det får bli ännu ett steg in i denna period av mitt liv:

"städa upp och vädra ut" som Jacob Hellman sjöng. (Jaha, där lyckades jag få in hans namn på denna blogg ännu en gång...)

folkfest.eu

Vi närmar oss Europadagen, och i Bryssel sätter det naturligtvis sina spår. Idag har institutionerna öppet hus, och på gator och i parker finns det marknadsstånd, information om olika medlemsländer, musik och framträdanden.

Själv hastar jag mest genom mängden, har lite ärenden att uträtta, köpa biljetter och köpa vatten. Värmen stiger, svetten rinner. Svårt att koncentrera sig där hemma framför datorn. Antar att sommaren är här nu. Och en av rumskompisarna lovar: det kommer bli varmare ändå.

I syrenernas tid och gullregnens månad

Syrenerna har börjat blomma i Parc Cinquantenaire. Försommardoft som påminner om hemma...

Ibland känner man sig cool... trots allt.

Jag är inte direkt höjden av coolhet. (Bara det faktum att jag använder ett ord som "coolhet" är alldeles säkert ett tecken på bristen därav.) Och jag kan inte heller påstå att jag direkt bemödar mig om att bli det. Det finns så mycket att bemöda sig om ändå, så det räcker och blir över.

Men ibland känner man sig faktiskt lite tuff. Idag, till exempel, fick jag passera vakten utan att få väskan röntgad - bara att visa upp passerkortet och glida förbi, liksom. Och jag vet att vi är många som får göra det, och att de som är riktigt betrodda dessutom slipper passera själva vakten. Men ändå - lite skojigt är det.

Andere Länder - andere...

I Tyskland talas det om att reformera systemet för föräldraledighet.

Minst 12 månader är det nya förslaget. Och om pappan vill vara hemma istället för mamman, ja, då kan man få två extra månader då han får vara det.

Olika länder, olika seder.

Det var förresten väldigt roligt att se svenske kungens 60-årsfirande på tysk TV. Framför allt var det glädjande att höra svenskar som talade tyska - kunskapen lever än! Men som Horace Engdahl påpekade (på utmärkt tyska): det blir sämre med det.

Och kanske borde jag hurra, slå volter och uppmana ungdomarna att glömma all tyska ännu snabbare. Det kan ju bli mera jobb för mig. Fast å andra sidan - det är ändå lite tråkigt att så sällan träffa människor som kan förstå att man tycker tyska är vackert. Och att det är roligt att åka till Tyskland.

Vem vet - kanske blir det annorlunda efter fotbolls-VM!