Steve-rådet (the Council of Steve) - Bryssels senaste tillskott?

Eddie Izzard - komiker extraordinaire - är även mycket intresserad av politik, i synnerhet av europeisk politik.

Här kan ni lyssna på en podcast-sändning som han gjort för den brittiska regeringen. Eddie åkte med Tony Blair till senaste toppmötet i Bryssel och delar med sig av sina intryck av det hela. Han talar bl a med Blair, med Balkenende, och med en massa andra också. Fotbolls-VM kommer också med på ett hörn, och i en snutt från ett inledande möte hör man svenska i bakgrunden - är det Göran kanske?

Och hur var det nu med Steve-rådet? Jo, har ni någonsin tänkt på (som vi som pluggade på TÖI gjorde då och då) att det är lätt att blanda ihop Europeiska rådet och Europarådet när man pratar. Det tycker i alla fall Eddie också. Förslaget: att ett av de skulle heta Council of Steve. Det blir ju faktiskt lättare att skilja dem åt då.

One down, one to go.

Hur säger man det på svenska egentligen? Ja, hur som helst:

HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har hittat, och skrivit kontrakt på, en hyreslägenhet i Bryssel. Jag kommer att bo på Rue Stevin, en lång liten gata precis i närheten av Berlaymont, en av kommissionens byggnader. Dessutom ligger den liksom mellan där vi bor nu och Bryssels mer centrala delar - jag borde kunna promenera in till stan därifrån, utan att det ska ta en hel evighet. Och ännu ett dessutom: nu bor vi nära Parc Cinquantenaire, men det nya stället ligger i närheten av tre parker. Och av två tunnelbanelinjer. Hoppas och tror att det blir bra. Den 15 september ska jag få flytta in, och två veckor senare kommer H., en av tjejerna jag delar hus med nu, att flytta in i en lägenhet i samma hus.

En underbar lättnad att boendet här är ordnat. Återstår Stockholm.
Tentor i Genève nästa vecka.

Barn av min tid?

Ni vet såna där missförstånd angående låttexter? Sådana där där man ju tydligt hör vad det är de sjunger. Tills man sjunger med, och någon börjar skratta högt, ljudligt, rått... eh... påpekar att man måste ha hört fel. Precis, just sådana.

I viss lingvistiskt litteratur hänvisade man till dem som "lady mondegreens" - någon forskare hade tydligen hört en folkvisa om hur en earl dödades "they have killed the [vad han nu hette] and lady Mondegreen". Fast nu var det ju så att de hade "laid him on the green" i och för sig. Men i alla fall.

Andra rara exempel kommer från skolbarn i USA, där någon liten medborgare glatt skrev ner texten till nationalsången: "José, can you see". Återspeglar ju den nya befolkningsstatistiken, om inte annat.

Själv råkade jag ut för en för en tid sedan. Fast den var totalt ologisk tyckte jag ändå att det var det de sjöng. Fast jag hade åtminstone tillräckligt med förstånd för att tycka det var konstigt, och till slut (efter idogt lyssnande) komma fram till vad det egentligen var de sa.

De flesta av oss är väl medvetna om hur politiska och över huvud taget ideologiska barnprogram kan vara. De förklarar på ett (möjligen) pedagogiskt och (förhoppningsvis) skojigt sätt vad som är rätt och fel. Jag vet ju att det inte alltid är så numera - ibland är underhållning bara underhållning - men jag trodde jag hade råkat på ett riktigt extremfall när jag var hemma i Sverige för en tid sedan och såg Nicke & Mojje.

De skulle sjunga en sommarsång, en sång om kossorna i hagen. "Jaha" tänkte jag, så där som man tänker när man ser barnprogram: "det är inte mycket som har ändrats sedan jag var liten". (Eller så tänker man "så där var det minsann inte när jag var liten", men det behöver vi inte diskutera här och nu.)

Och så satte de igång: "Jag hör kossorna attacka. [kör: attacka, attacka], att jag har smöret på min macka [kör: min macka, min macka]". Och så vidare.

"Oj." Tänkte jag. "Det var som tusan." Inte bara sålde de in Attac-rörelsen till de små, de tycktes också propagera för veganism. Att korna skulle bli så arga för att man använder sig av mejeri-produkter - det var inte jag medveten om.

Tyckte dock som sagt att det var lite väl underligt. Lite väl mycket, kort sagt. Och mycket riktigt. Efter att ha lyssnat på nästan hela låten (och det var en rätt lång låt) så insåg jag hur den egentligen gick:

"Jag har kossorna att tacka [kör: att tacka, att tacka]"

Får man skylla på artikulationen, eller måste man medge att man associerar i underliga banor ibland?

I en stuga ute i ödemarken... jag visste väl att jag är en eremit.

Håller på att förbereda mina föredrag för slutprovsveckan. Vi har redan lämnat in vissa skriftliga uppgifter som ingår i betygssättningen. Återstår alltså (för min del) tre föredrag och en skriftlig tentamen.

Just nu är det lärarkursdelen jag förbereder, vilket är riktigt skojigt. Jag tycker om att göra kopplingar mellan teori och praktik. Kanske är det det som också gjort mig så förtjust i etnologisk forskning - koppla ett stycke verklighet till ett par teoretiker, och du gör en hel del upptäckter.

Inför det föredrag jag alltså ska hålla om lärardelen så har jag valt temat undervisningsmaterial. Jag ska ge teoretiska grunder för valet av material. Låter kanske inte så upphetsande, men det är riktigt spännande. Ibland blir inläsningen dessutom riktigt underhållande...

En av de texter jag arbetar med är en bok av Jean Herbert: The Interpreter's Handbook från 1952: en klassiker på området. Den är förvisso mycket matnyttig, men den får mig också att undra vad det är för yrke jag har valt egentligen. Och huruvida det bara är den tidstypiska texten, om Herbert var så rolig, eller om det är jag som inte tar honom på allvar. Och vissa saker blir förstås bara lustiga om man tar dem ur sitt sammanhang...

Ett par exempel (som kanske bara är roliga för tolkar och/eller personer med min typ av humor):

apropå arbetsplats (i salen, eller i tolkkabin):
"either the interpreter is seated among the Conference members /.../ or he is isolated from them, for instance in a cabin."
(Oftast talar man - i alla fall vad jag har hört - om "booth" på engelska. "Cabin" får mig genast att tänka på fjällstuga. Det blir lite exil över det hela. Kanske är det franskans "cabine" som påverkat Herbert - eller säger man "cabin" också?)

Och så följande poetiska beskrivning av telefontolkning på 50-talet:
"when the interpreter sits in his glass cage"
Gyllene burar har jag hört talas om, men glasbur...? Är vi på zoo? Är det ett medicinskt experiment?

Hur som helst, dags att fortsätta läsa, så får jag skratta för mig själv här i min egen (isolerade?) stuga.

Lycka i en liten box

Har bestämt mig för att skämma bort mig själv - köpte en dvd-box med fem Sherlock Holmes-filmer på e-bay. Flera timmar Basil Rathbone!

Många holmesianer tycker om att diskutera vilken favoritskådespelare de har, vad gäller holmes-filmer. Och jag lutar väl mer åt Jeremy Brett än åt Rathbone.

Samtidigt är jag djupt förälskad i gamla svarvita filmer. Och då, ja då, då är det Rathbone som gäller.

Saknar förresten gamla svenska filmer på tv på söndageftermiddagarna... perfekt att ta en fika och titta på Sickan och Hasse och alla de andra. Är det någon som har några bra tips på butiker i Stockholm där man kan få tag på gamla svenska filmer, eller någon internetbutik som erbjuder detsamma?

Det tycks aldrig ta slut.

På ZDF berättar nyhetsprogrammet just nu om hur självmordsbombare rekryteras och eldas på via forum på internet. Många av dem är nykonverterade kvinnor.

Jag vet inte riktigt om berättartexten bara är till för att förmedla fakta, eller om de är överraskade över att det är nykonvertiter som vill offra sina liv. För mig tycks det som att det ofta är de som är nyfrälsta, nykonverterade eller pånyttfödda - hur man nu vill beskriva det - som går de mest extrema, eller strikta, vägarna. I alla fall tycks det mig så bland kristna församlingar.

Men visst, det är klart, det är alldeles säkert mycket annat det beror på också.

Latheten regerar.

Ledig dag idag, då jag måste ta itu med studierna på allvar. Bara en och en halv vecka kvar till slutproven, och jag har tre föredrag att förbereda. Och det vore ju okej - om jag visste vad jag skulle prata om. Jag får bestämma alldeles själv, vilket ju kan vara bra, men med jobb och lägenheter på hjärnan så har jag inte riktigt haft tid och ork att sätta mig ner på allvar.

Idag, alltså!

I alla fall var det bestämt så. Slockande vid halv 9 igår kväll och sov till 11, när jag vaknade och inte kunde somna om. Läste "Brideshead revisited" i drygt två timmar, innan jag bestämde mig för att det var bättre att bara vila ifall jag ville somna.

Kan avslöja att jag inte vaknade av klockan i morse. Och nu sitter jag här, inte helt färdigklädd, och hoppas på en energikick för att sätta igång med det där viktiga. Har gett mig tid till efter lunch nu - sedan är det dags!

Det blir förhoppningsvis ändå lite fritid i helgen. Fick e-post från en bekant igår, som kommit tillbaka till Bryssel. Och imorgon kväll är det ju fotboll. Allvarliga grejer.

Lägenheter, lägenheter, lägenheter. Och lön.

Löning är skoj. Även i förväg är den mycket trevlig. Som när man inser att man idag fått den där extra arbetsdagen i juli som man behöver för att det ska täcka HELA hyran.

Idag skedde det sistnämnda. Och just nu känns det som att det inte var mer som behövdes för att jag skulle känna mig nöjd med tillvaron. Tak över huvudet är ju faktiskt rätt bra att ha.

Och sålunda, helt osökt, kommer vi över till detta evighetstema i mitt liv: lägenhetsletande. Det var några visningar på programmet denna vecka, vilket var bra. En var helt underbar, med en balkong mot gatan, en mot trädgården. Jo visst, huset hade en liten trädgård på baksidan som hyresgästerna har tillgång till, komplett med trädgårdsmöbler, buskage och gula rosor. Huset i sig var också vackert, med ett underbart trapphus som fick både H. och mig att känna att vi ville bo där.

Sedan var det ju det där med sovrummen, förstås. Att man måste gå igenom det ena rummet för att komma till badrum och toalett är ju ett aber. Och att man måste igenom det andra rummet för att komma till nämnda rum, för att sedan komma till badrummet är även det en hake. Så det blev inte den. Eftersom vi ju faktiskt vill kunna leva åtskilda också, och inte ständigt klampa igenom varandras sovrum.

Ett annat alternativ var den där man kom in i sovrummet direkt från hallen. "Jamen", säger ni, "det gör man ju i många lägenheter." Jo, förvisso. Men här fanns liksom inget annat alternativ än att gå från hall till sovrum för att kunna ta sig till kök och vardagsrum.

Det blev inte den heller.

Nu har vi dock tittat på ett par mindre lägenheter, som vi alltså inte skulle dela, och de kan vara något. Det lutar i alla fall åt det just nu - i så fall ska vi skriva kontrakt i veckan som kommer. Och jag får väl erkänna att det vore skönt att ha bostadsletandet över i en stad i alla fall.

Fortsättning följer. Med all säkerhet.

Ibland blir man bara så nyfiken.

Det är många som joggar i Parc Cinquantenaire. Det är i sin tur många av dessa joggare som joggar i par eller grupp. Men det är sällan de joggar förbi en och säger något som bara får en att tänka: "Va?!"

Häromdagen råkade jag dock på ett sådant par. (Tror dessutom att jag gjort det förut, alltså blivit omjoggad av just detta par, som även då sa något underligt.)

Han: "..and Peter had a steak, Marco lasagna, and Steven had lasagna too."
Hon: "Bizarre."

Jag förstår ju att de måste varit inne i ett samtal som faktiskt hade en vettig innebörd (eller, vad vet jag - det kan ju hända att syretillförseln till hjärnan minskar till fördel för benen när man joggar eller nåt), men jag kan ändå inte låta bli att undra: när blev det så vådligt konstigt att äta lasagne?

Mitt kungarike för en flaska kylbalsam!

Vem behöver en häst i detta läge? Inte jag i alla fall. Nej, jag skulle föredra en rejäl flaska kylbalsam.

Som ni säkert har förstått redan har det brysselska vädret återgått till värme och sol. Och när jag säger värme, så menar jag värme. Häromveckan var det 32 grader. I skuggan. På kvällen. Och för en sådan som jag, som har känslig hy, så kan det vara riktig pest och pina.

Jag trodde ett tag att jag funnit mitt mirakelmedel: en viss sorts solskyddskräm som rekommenderats av en kollega vars dotter också har soleksem. Och det hjälpte ett tag. Nu undrar jag dock om det inte bara dolde symptomen medan jag använde det. Eller så har jag just nu mer värmeutslag än soleksem. För trots att jag varit inne hela dagen, så har mina armar börjat uppvisa de välkända röda prickarna och fläckarna. Den ständiga klådan behöver vi väl inte ens nämna. Jag säger bara: kylbalsam! kylbalsam! Mitt kungarike för en flaska kylbalsam!

I övrigt: håll tummarna på tisdag kväll - då ska vi iväg och titta på lägenheter i Bryssel för första gången!

One in English - here's to you Kyle!

It feels almost odd to use this blog to write in English, but this once I'll make an exception. The answer to your question about why I stick to Swedish otherwise is, I suppose - why shouldn't I? There's so much English out there anyway. After all, Swedish is my mother tongue, and what would seem boring in Swedish would most surely be even more dreadful and unbearable in my sometimes rather pretentious English. Well, to be honest, it's also a way for me to practise expressing myself in Swedish - after all, my job depends to a large extent on the level of my Swedish skills. It may not always be evident that that's what my blog is there for, but still, it gives me a chance to do just that.

Anyway - here's one in English, just for you Kyle.

I often tend to become slightly melodramatic when writing in English. Or perhaps it's just right now that this is happening? I suppose it depends to a large extent on what I've done, whom I've listened and spoken to lately. And when I sit down to write, I naturally don't get any influences from anyone other than myself. (If we disregard memory and all that, of course.)

The last couple of days, I've been listening to Samuel West's reading of How Proust Can Change Your Life by Alain de Botton. I bought it while in London about a year ago, and keep listening to it every now and then. For me, it is an unbeatable combination. Favourite actor with wonderful, lovely voice reading a book by one of my favourite, dry-wittedly humorous (does such an expression exist at all?) authors. Even if you have never read Proust (as, I have to confess, I have not), the book is a true pleasure to read or, indeed, to listen to.

(For something only slightly related: Did you ever get a chance to visit the BBC-shop in Westminster in London? Go there! It's heaven, with high-quality productions on CD, DVD, video and what-not. Heaven! Go! Spend your money there! This is the voice of commerce speaking!)

Another wonderful reading by Samuel West is Realms of Gold: The Letters and Poems by John Keats. I must say that I have never cared much for Keats's poetry. Sorry if I disappoint anyone by saying that, but it was always much too romantic for my taste. And I have to admit that I picked out that particular audio book only so that I would get to listen to the Voice of West - as it is particularly nice to hear.

I was happily surprised though. Not so much by the poetry, my opinion on that remains largely the same, but by his letters. The man was clever! And he was funny! Dry wits, I tell you, dry wits! He even makes some remarks about his own poetry, and why some words were chosen over others that would make me go back and reread it, had it not been for the fact that it is already included in the recording.

And while we're on the subject of poetry - as we seem to be quite often, or "I seem to be", I should say - I can also reveal that I found an anthology of Victorian poetry the other week. I'm hoping to find something nice to recite for the next sherlockian dinner party I'll attend, whenever that is.

And so, dear friends, I shall end this post by sharing with you one of the poems from it, one that I liked the moment I saw it. And I like it better the more I think about it. It was written in 1893 by George MacDonald. I think it pretty much says all there is to say, in many situations.


The Shortest and Sweetest of Songs

Come
Home.

Jag försöker i alla fall vara allvarlig

Säkert är det många med mig som har en underbar humor. Det är bara det att det inte är alla som förstår den. (Här minns jag för övrigt inte riktigt ett skämt om hur den som klagar över att den bättre hälften inte förstår dem, för att få till det med en annan, förmodligen har en bättre hälft som förstår precis vad de håller på med... Men jag minns som sagt inte detaljerna. Skojigt var det i alla fall. Bara så ni vet.)

Det gäller dock att hålla tillbaka humorn ibland. Hemma var tonen ofta rå men hjärtlig, som det brukar heta, och jag börjar lära mig att hålla tyst med skämtsamma inlägg i många situationer. De lämpar sig inte alltid för känsliga öron, och vissa kan ta illa upp. Och jag förstår dem, det får jag väl erkänna.

Ett annat läge där man får hålla sig i skinnet är när man skriver uppsatser. I alla fall kan jag, särskilt när jag börjar bli lite trött, klämma till med en kommentar som är mindre lämplig i sammanhanget, men rätt skojig. Och då gäller det att komma ihåg att radera densamma innan man skickar in någonting.

Just nu gör jag en sammanställning över ett par av kurserna jag gått under året, och till detta hör att man ska skriva en inledning och en avslutande kommentar. (Det ska bli en "portfolio" som det så vackert heter.) Har hittills lyckats begränsa mina skrivna dumkommentarer till "in this activity, our attention is turned to - indeed - attention". Egentligen ett oerhört tråkigt skämt, men jag är frestad att låta det vara kvar. Lite frihet måste man ju unna sig.

Mitt liv, andras liv och inget liv alls?

Debatten om Irak-kriget rasar igen - eller kanske fortfarande. Det stundar val i USA, och styrkornas vara eller inte vara lär kunna bli en av de frågor som avgör hur folk röstar.

För den som vill veta mer än tidningsfakta finns bl a ett antal bloggar att tillgå.
Ett par exempel:
Baghdad Burning och Iraq the Model, två bloggar som förs av irakier.
Lost in Iraq, en blog förd av några amerikaner på plats.

För den som vill ha annan slags läsning på samma tema, så har Peter Englund skrivit om en dag med militären i Irak. Passa också på att titta på fotografen Paul Hansens bildspel.

Övriga bildspel rekommenderas för övrigt också varmt. Ibland är det ju så, att rena fakta blir svåra att ta in och ta till sig. Det är då bilder, musik och poesi visar sin oerhörda styrka. Det visade sig ju redan med Paul Celans Todesfuge, en bild av verkligheten i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget.

Bara några minuter till...

Det krävdes ett mål för att det skulle lossna för engelsmännen. Trinidad-Tobago höll nollan länge och pressade själva på vid de engelska målstolparna - det var härligt att se det! Jag vet att Englands seger gör det lite lättare för Sverige att komma vidare, men ändå. T-T kämpade hårt och väl, och hade varit värda åtminstone oavgjort. Och ännu roligare hade det varit om de vunnit.

Härligt var också att båda sidor verkligen spelade fotboll, istället för att knuffas, fällas och dra i tröjor. Det är tyvärr mer än man kan säga om matchen Polen-Tyskland igår.

Och om knappt en timme, då är det dags för oss att heja igen, och hoppas att de svenska killarna gör bra ifrån sig. Fotboll istället för tacklingar tack, och så lite schysst finlir dessutom, så blir det nog bra. Vi håller tummarna och står beredda med popcorn och ett gott humör.

(Är det förresten någon mer än jag som med skräckblandad uttråkning minns de där lapparna man kunde få med sig inför skolresor och konfirmationsläger: "Att ta med: ett glatt humör.")

Klotter à la Luxemburg

Toalettklotter kan vara mycket intressant. Jag vet inte om det finns någon etnologisk undersökning av det än, men det vore annars ett hett tips att påbörja en. Vem skriver vad var? Finns det skillnader mellan dam- och herrtoaletter? Hur pass mycket beror texten på var man befinner sig?

Vill minnas att någon berömd man en gång sa att han blivit helt desillusionerad vad gäller kvinnors renhet när han smugit sig in på damtoaletten - klottret där var grövre än på herrarnas!

På toaletterna i en av Luxemburgs EU-byggnader är det dock väldigt rent. Inga utdrag ur låttexter, inga "hmhm är en hmhm", inga telefonnummer eller grötrimsliknande kärlekspoem.

Ett undantag har jag hittat hittills. På en av de lappar som informerar om att man för miljöns skulle bör släcka ljuset efter sig har någon skrivit något! De har kladdat på informationsbladet med en penna! Och texten handlar om...

(Trumvirvel, tack.)

...att man även kan spara el genom att använda lågenergilampor.

En ytterligare kommentar har tillfogats av någon annan, som undrar varför det ska vara så svårt för (får man utgå ifrån) kompetenta människor att släcka efter sig.

Tja, det är ju inte en lista på ord för det manliga könsorganet direkt, men klotter är det i alla fall.

knäpp?! jag!?! excentrisk om jag får be...

Alternativt - garderoben utökas.

Efter att ha avslutat studerandet för idag tog jag lunch och hastade ner på stan. När J. och jag var ute och turistade igår fick jag nämligen se att en viss butik vid Manneken Pis hade bra priser på spetsparasoller.

Jag vet vad ni tänker: "Spetsparasoller? Dem ser man verkligen inte tillräckligt mycket av i detta tidevarv. Tänk att hon är så fiffig att hon ska använda det nu när det blir sommar, hon som har så känslig hy. Undrar just om hon skulle kunna köpa ett extra och skicka till mig..."

Och jag förstår er.

Tyvärr måste jag dock göra er besvikna och berätta att jag inte har tänkt springa omkring på Bryssels gator dag ut och dag in under sommaren, bärandes ett spetsparasoll. (Även om det säkert skulle underlätta kontakter med unga säkerhetsvakter och liknande - vem glömmer en kvinna med spetsparasoll - så tror jag att jag avstår, åtminstone i år.) Nej, det är en del av min långsiktiga plan att skaffa den där viktorianska utstyrseln för middagar och utflykter med Doctor Mortimer's Correspondents - holmes-sällskapet i Uppsala. Klurigt, eller hur? Och när jag väl har en hel utstyrsel, då kan jag springa omkring på Bryssels gator, bärandes...

Eller, kanske inte.

Serenad till ett källarfönster

Sitter och jobbar på en inlämningsuppgift till Genève, och hör spadar i sanden och stenar dunsa i marken, samtidigt som stenläggaren - gissar jag att han är - sjunger. I flera månader har det pågått arbete med vattenledningarna i området. För någon vecka sedan började de riva upp vår gata också. Nu har de kommit så pass långt att trottoarstenarna (ingen asfalt där, inte) ska läggas tillbaka utanför vårt hus. Fast det kan ju vara så att de gräver upp en bit till förstås.

Helgen blev aktiv, med turistande, barrundor och fotbollstittande. Inte konstigt att man var lite trött på söndagseftermiddagen. Särskilt inte som värmen börjat sätta in. Vi har haft ca 30 grader om dagarna, och det gäller att komma ihåg att dricka vatten.

Men nu: tillbaka till uppsatsen.

101 skäl att lära sig tyska?

Ja, det finns säkert så många, om man nu bara sätter sig ner och tänker lite. Om man fick räkna upp alla författare som individuella punkter så skulle det gå på ett litet kick.

Goethe, Rilke, Uwe Timm (inte lika gammal, men kanske mer lättåtkomlig - och så bra!)...

musik: Söhne Mannheims (med bl a Xavier Naidoo), Herbert Grönemeyer, Seeed...

Och så fotbolls-VM 2006. (Som Grönemeyer förresten gjort den officiella FIFA-låten till. Det ni.)

Samt, för den som liksom jag (fast jag älskar att titta på matcherna) tycker att det är för mycket fotboll runtomkring: denna krönika.

Jag vet inte hur det är på svensk TV, men på den tyska kan jag lova att det är fotboll dygnet runt. Alla inslag tycks på något vis kopplas på ett eller annat vis till det där med VM. För att inte tala om att tyska sportreportrar på plats under vinter-OS redan då la in kommentarer som "ja, här är det snö, fast om några månader är det fotbolls-VM, och då lär det vara grönt i stället". Eh... jo... det får vi väl hoppas. Kan vi få veta hur det har gått i utförsåkningen nu?

En bild säger mer än tusen ord

J. kommer alltså att vara i Bryssel i helgen. Han är en internet-bekantskap som jag nu kommer att träffa personligen för första gången, vilket är spännande. I sådana lägen är det skönt att veta att man har hela Bryssel att titta på - finns det ingenting att säga så kan man alltid köra med ett "titta, han är mycket mindre än jag trott" (Manneken Pis), eller "det står att det är en gammal tradition, men hon har ju bara varit här sedan 1980(?)-talet - hur definierar de gammal egentligen!?" (Janneken Pis), eller "tänk vad man kan göra" alternativt "vilken tur du hade som kom nu när den är öppen igen" (Atomium).

Och skulle nu detta fallera så har vi ju fotbollen. Mexico-Iran på söndag är inbokad, och kanske Sveriges match på lördagen också, om det passar med vad annat vi vill göra. Och rent teoretiskt skulle vi kunna sätta oss på Fat Boy's redan på eftermiddagen och sedan sitta kvar hela kvällen och titta på fotboll. Sämre kan man ha det.

Ta förresten en titt på detta konstverk: passar nog in på fler än en i dessa tider, män som kvinnor.

Vildböcker

För den som gillar jakt och läsning, fast inte tycker så mycket om vapen, kanske följande kan vara något:

bookcrossing.com

The game is afoot!

Jo, jag vet att det finns dansställen här. Jag har sett reklam för dem.

N. skulle inte lämna stan. Däremot skulle han jobba. Ganska lämpligt trots allt, eftersom jag (som tagit det rejält lugnt i helgen) också har en del jag skulle kunna ordna med i kväll. Men en liten promenad blir det nog i alla fall, för det är underbart väder ikväll!

Igår bar det av på dagsutflykt till Namur, en liten stad ungefär en timme med tåg från Bryssel. Namur är Valloniens huvudstad, och har en fästning från 14oo-talet, egentligen påbörjad och utvecklad sedan romartiden såvitt jag förstår. Gamla stan i Namur är också rätt stor, och mycket trevlig att promenera i. Dagen förgylldes med en båttur, innan det var dags att åka hem.

Nästa helg blir det också mycket, mycket ledigt. Då är det dock Bryssel som gäller. J, som reser hit från Tyskland, har inte varit i Bryssel tidigare och jag ska därför agera guide. Hoppsan. Han vill dessutom gärna se en del av nattlivet. Oj då. Det är sällan man inser hur lite man vet om något förrän man måste berätta om det för någon annan. Men det är också ofta roligt att upptäcka nya saker tillsammans med någon. Särskilt när det handlar om nattliv. På med dansskorna alltså, och ut och se Brussels by Night!

Musikens makt

Klev idag upp vid halv 7-tiden för att börja dagen med att träna. Jo, jag vet - det låter som en personlighetsförändring, men det är inte så illa som det låter.

Har ett par träningsdvd:er (eftersom jag är för lat för att ta mig till någon annan träningsplats än hemmet för det mesta) varav en är dansinriktad och jätterolig. Den andra skulle jag testa för första gången idag: kondition och muskler, inspirerad av boxning. Jättekul. Trodde jag.

Träningen i sig var det inget fel på. Kanske kändes den aningen tråkig ibland, men den hade ändå klarat sig bra om bara musiken hade peppat. Det gjorde den inte. Någon slags ständigt pumpande, extremt monoton datorgenererad slinga, som fick en att känna att man hållit på en hel evighet redan efter dryga 20 minuters träning. (Passet var 50 minuter, så ni kan ju tänka er själva.)

Jag förmodar att det kostat producenterna mycket mer att använda sig av redan existerande låtar, men för slutanvändaren hade det varit värt mycket också. En blandning av klassiker som "Eye of the Tiger" (särskilt passande när det handlar om boxningsträning), kanske lite Tina Turner och så några nyare slagdängor - det är sånt som i alla fall får mig att gå igång och vilja ge allt och lite till. När man kan lyssna på musiken, kanske sjunga med i tankarna och inte bara hör det konstanta räknandet från instruktören, uppbackat av en melodislinga som för tankarna till hissmusik.

Därför: nästa projekt = knåpa ihop något litet blandband, alternativt hitta en CD med de rätta rytmerna, så kan jag ta bort ljudet på DVD:n och ha ett ROLIGT träningspass!

Till slut så går det nog!

När jag nu är tillbaka i Bryssel tänkte jag passa på att träffa N igen. En trevlig prick, som det heter, med den trevliga egenskapen att han har två förstaspråk: engelska och franska. Och har erbjudit sig att öva franska med mig när jag känner att jag vill dra igång språkstudierna ordentligt. (Skrev för övrigt ett nivåtest i franska igår, och kommer förmodligen att hamna i gruppen "avancerad nybörjare". Ska bli kul!)

Vi gick på puben ihop för några veckor sedan, innan han åkte till Irland på ett par veckor, och jag sedan åkte till Sverige och Strasbourg under ett par veckor. Så idag hörde jag av mig och föreslog en öl eller fika i helgen. Men... han skulle till Paris.

Och jag undrar bara: vad är detta!?

Men nu har vi preliminärt bestämt måndag kväll i alla fall. Vi får väl se. Om han inte bestämmer sig för att lämna stan igen eller så...

Att resa eller inte resa

Frågan om helgen 10-11 löste sig på bästa Madicken-vis. Hon fick picknick hemma, jag får besök - först från Sverige, sedan från Tyskland.

Så sätter beslutsångesten in igen: midsommar. Här firas ju inte den helgen, och jag får nästan ångest bara jag tänker på att jag skulle sitta ensam nere i Bryssel just den kvällen och natten, och fira tillsammans med en flaska vin. Funderade ett tag på att höra med N. ifall han ville ta en pubrunda då, eller äta middag eller något, för att faktiskt göra något på midsommarafton. Hmmm... Lite fascinerande är det ändå att jag skulle kunna tänka mig att fira julen ensam här i något slags ljuvt vemod, då julsmyckningen ändå står en upp i halsen sedan oktober och man kan ringa hem och prata med familjen i telefon. Och att de helger som inte firas här (det var likadant på Valborg) blir så viktiga. Tillkommer även att förra midsommarafton firades med middag hos en dåvarande förälskelse, och att det tar en del tid innan man helt slutar tänka på sådant.

Hur som helst - eftersom lägenhetsbytandet inte går så lysande kanske jag ändå måste hem och ta en titt-runda till - och kanske skulle detta gå att genomföra just kring midsommar. Och så kanske en liten skärgårdstur och/eller middag med kamrater. Det finns fortfarande billiga biljetter kvar...